En kvinna tvingades sälja sin kropp. Hennes sambo dömdes till fängelse för grovt koppleri. Straffet sänktes dock på grund av lång handläggningstid. Kvinnan som sökte skadestånd i samband med åtal nekas dock detta.
I maj 2014 inleddes en förundersökning mot en kvinnas sambo rörande grovt koppleri då mannen tvingat kvinnan att sälja sexuella tjänster. Mannen häktades och åtal väcktes år 2019 vid Malmö tingsrätt. Kvinnan inkom då med ett enskilt anspråk där hon yrkade om skadestånd på 454 000 kronor. I december 2019 meddelade tingsrätten dom i målet och dömde mannen till ansvar för grovt koppleri till två års fängelse. Tingsrätten beaktade vid straffmätningen att det gått mer än fem år sedan brottet avslutades.
Kvinnan tillerkändes 250 000 kronor i skadestånd.
Tingsrättens dom överklagades av samtliga parter. Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i februari 2020.
Domen ändras
Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde den tilltalade för koppleri av normalgraden till fängelse i fem månader. Vid straffmätningen beaktade hovrätten bland annat att den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts. Hovrätten uppskattade dröjsmålet till tre år och bedömde att strafflindringsvärdet motsvarade tre månaders fängelse.
Hovrätten fann inte heller att gärningen hade utgjort en tillräckligt allvarlig kränkning av kvinnans integritet för att grunda skadeståndsskyldighet. Hovrätten fann vidare att det inte var visat att den tilltalades främjande varit en nödvändig förutsättning för brottet och bedömde att det därmed förelåg bristande kausalitet mellan främjandet och personskadan, alltså kvinnans försämrade psykiska mående. Hovrätten ogillade därför kvinnans skadeståndstalan i dess helhet.
Hovrättens dom överklagades av kvinnan till Högsta domstolen som den i april 2020 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.
Kvinnan väckte talan mot staten
Kvinnan har då istället vänt sig till Stockholms tingsrätt med JK som motpart med yrkan om att hon ska tillerkännas 300 000 kronor i skadestånd för ideell skada, varav 150 000 kronor avser den långa handläggningen av brottmålet där hon varit målsägande och 150 000 kronor avser att hon inte tillerkändes skadestånd i samma mål.
Kvinnans ombud hänvisar till att kvinnans rätt till prövning av sina civila rättigheter inom skälig tid har kränkts. Handläggningstiden ska räknas från det datum då målsägandebiträde förordnades i målet till dess en lagakraftvunnen dom förelåg, menar ombudet. Perioden sträcker sig därmed från juli 2014 till och med april 2020. Kvinnans konventionsgrundande rättigheter har även kränkts genom att hon inte tillerkänts skadestånd i brottmålet.
”I denna del har riksdag och regering brustit i sina skyldigheter då den svenska kopplerilagstiftningen innebär en föråldrad syn på målsäganden”, menar ombudet.
Staten bestrider käromålet
Staten har dock bestritt käromålet och menar att handläggningstiden endast ska räknas från den tidpunkt kvinnans skadeståndsanspråk framställdes till dess laga kraft vunnen dom förelåg, alltså mellan maj 2019 till och med april 2020. Staten hänvisar dock till att om tingsrätten skulle räkna handläggningstiden som målsägandebiträdet framställt har staten vitsordat 15 000 kronor som skäligt belopp. Staten menar att vid bedömningen av skälig ersättning ska man även beakta att kvinnan inte fullt ut vidtagit de åtgärder som stått henne till buds för att påskynda handläggningen när hon ansåg att förundersökningen drog ut på tiden.
”Vidare finns ingen konventionsgrundad rätt till skadestånd för alla tänkbara brott som kan innebära en kränkning. Att riksdagen och regeringen inte genom lagstiftning och förarbeten har föreskrivit en absolut rätt till kränkningsersättning för offer för koppleribrott utgör inte en överträdelse av NN:s rättigheter enligt Europakonventionen”, menar JK.
Kvinnan och hennes målsägandebiträde har reagerat på JK:s resonemang.
”NN kan inte på något sätt lastas för att inte ha gjort tillräckligt för att föra förundersökningen framåt. Genom sitt målsägandebiträde försökte NN driva utredningen framåt genom upprepade kontakter med åklagaren. Det kan inte begäras mer av en målsägande än att denne tar kontakt med åklagaren och åklagarens chefer. NN medverkade vid de förhör som hölls med henne och lämnade tillräckliga uppgifter för att föra förundersökningen framåt”.
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten kommer fram till att den relevanta handläggningstiden vid prövningen löper från den 16 maj 2019 när kvinnan framställde sitt skadeståndsanspråk till den 16 april 2020 när Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Enligt tingsrätten kan ett förordnande av målsägandebiträde inte jämställas med att en skadeståndstalan väcks. Den totala handläggningstiden uppgår således till 11 månader.
”Denna handläggningstid, inom vilken NN:s skadeståndsanspråk hanterades i tre instanser, kan enligt tingsrätten inte anses oskälig. Sammanfattningsvis finner tingsrätten inte att NN:s rätt till rättvis rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 har kränkts vid handläggningen av hennes skadeståndstalan”.
Vidare skriver tingsrätten att det framgår i hovrättens dom, som grund för den strafflindring som meddelades den tilltalade, att dröjsmålstiden under målets handläggning uppskattades till tre år. Staten har i aktuellt mål medgivit att det förekommit perioder av inaktivitet i ärendet uppgående till sammanlagt cirka två år.
Får betala rättegångskostnaderna
”Mot denna bakgrund får det anses klarlagt att förundersökningen inte fullt ut bedrivits med den effektivitet som hade varit önskvärd. Det är inte heller svårt att se att dröjsmålet varit påfrestande även för NN i hennes egenskap av målsägande”, skriver tingsrätten. Men trots detta kan inte tingsrätten se att några fel har begåtts.
”Tingsrätten kan också konstatera att utredningen kvalitetsmässigt ansetts tillräcklig för en fällande dom i två instanser. Sammantaget leder det anförda till att tingsrätten inte anser det visat att staten, genom de rättsvårdande myndigheternas handläggning av målet, gjort sig skyldig till ett brott mot artikel 3 och/eller 8.1 i Europakonventionen”.
Kvinnan ska som förlorande part i tingsrätten ersätta Svenska staten genom Justitiekanslern för dess rättegångskostnader med 75 750 kronor avseende ombudsarvode.
