Sedan paret hade separerat stämde den åttaårige pojkens pappa mamman vid Hudiksvalls tingsrätt och begärde att sonen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom.
Mamman, å sin sida, begärde att sonen i stället skulle bo hos henne.
Av socialtjänstens utredning framgår att sonen mår dåligt av föräldrarnas konflikt men att utredarna ”utifrån den rådande situationen inte kan ge något förslag till beslut”.
Tingsrätten konstaterade i sin dom:
”Av partsförhören framgår sammanfattningsvis följande. De är oense om i stort sett allting.”
Tingsrättens fortsatte:
”Parterna har haft återkommande konflikter om umgängets omfattning, om frågor om folkbokföring, om semesterresor, om fritidssysselsättning för S (sonen) och kostnader för dessa, om skolbyte, om mathållning och hygien, om kläder till S m.m. Båda parter har sagt att de förstår att S far illa av deras konflikt och berättat att S nuvarande lärare sagt till dem att de ’sliter honom i stycken’.”
”Att P (pappan) och M (mamman) under dessa förhållanden inte förmår att prioritera S välmående framför sin inbördes dåliga relation är anmärkningsvärt. Tingsrätten anser att både P och M genom sitt agerande uppvisat stora brister i sitt föräldraskap.”
Tingsrätten konstaterade dock att båda föräldrarna fick anses vara lika lämpliga som boendeföräldrar.
Eftersom sonen till övervägande del tidigare hade varit bosatt med mamman – och eftersom det med hänsyn till betydelsen av kontinuitet för ett barn kunde antas att det var till sonens bästa att han fortsatte att bo med henne – så beslutade dock tingsrätten att sonen även fortsättningsvis skulle ha sitt stadigvarande boende hos mamman.
Hovrätten för Nedre Norrland rev i somras upp tingsrättens dom. Hovrätten anser att behovet av kontinuitet inte har avgörande betydelse i detta fall eftersom sonen har haft ett så omfattande umgänge med pappan.
Av avgörande betydelse för sonens bästa är i stället ett fungerande samarbete mellan föräldrarna, vilket skulle förbättra sonens mående, enligt hovrätten.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”Det har tydligt framkommit att S inte mår bra och av de utredningar som hittills har företagits synes den huvudsakliga anledningen till detta vara föräldrarnas inbördes konflikt och dåliga samarbete. P (pappan) har enligt hovrättens uppfattning visat en vilja att försöka få till stånd ett samarbete och han har även ställt sig positiv till stödinsatser kring detta. M (mamman) har däremot inte visat någon större vilja att förbättra samarbetet och hon har också motsatt sig insatser på detta område.”
Hovrätten anser därför att möjligheterna till ett förbättrat samarbete mellan föräldrarna är större om sonen bor hos pappan och därför ska sonen ha sitt stadigvarande boende hos honom.
Foto: TT
