Polisen kallades till en lägenhet i Umeå där en 22-årig man från Stockholmstrakten var på besök och hade misshandlat sin mamma och sin bror på grund av droghallucinatoner. När polisen kom till platsen blev en av polismännen slagen i ansiktet av 22-åringen.
Mannen berättade själv i förhör att han tagit narkotika i form av LSD som ”spetsats” med PCP vilket gav honom svåra vanföreställningar och hallucinationer. Han trodde att han skulle dö och han fick ”10 000 tankar i sekunden”. Han kände sig lurad och trodde bland annat att hans bror var en annan person och att ”alla var falska.”
När polisen ingrep mot 22-åringen vrålade han och slog en av poliserna i tinningen. När poliserna hade fått på honom handfängsel fortsatte han att skrika på olika språk. Han skallade huvudet i golvet så att sjukvårdspersonal fick kallas till lägenheten och spänna fast honom på en brits och ge honom lugnande medicin.
22-åringen åtalades vid Umea tingsrätt för bland annat våld mot tjänsteman men tingsrätten konstaterade att 22-åringen hade befunnit sig i ett tillstånd av sådana vanföreställningar och hallucinationer att han inte kunde anses ha misshandlat polismannen med uppsåt. 22-åringen friades därför.
Domen överklagades till Hovrätten för övre Norrland som nu konstaterar att 22-åringen på grund av sina hallucinationer har känt att han måste agera som han gjorde eftersom han annars skulle fastna i den skrämmande verklighet som han då befann sig i.
I hovrätten berättade 22-åringen ännu mer om sitt tillstånd. Hovrätten skriver:
”Han uppfattade det som att han ”föll” mellan olika verkligheter eller dimensioner… Han kunde återvända till den ”riktiga” verkligheten under en kort stund för att därefter återigen skickas iväg in i en cykel av alternativa verkligheter. De alternativa verkligheterna var skrämmande, obehagliga platser att befinna sig på. Han förstod att han hade människor omkring sig, men ibland hade han uppfattningen att de var besatta av andra väsen. Han kände mycket starkt att han var tvungen att agera på ett visst givet sätt i varje enskild verklighet eller dimension.”
Hovrätten kommer fram till att 22-åringen förstått att han angrep en människa men inte att det var en polis. Han har – om än felaktigt så dock i ”sin värld” – trott att han verkligen befann sig i en livshotande situation.
Hovrätten skriver:
”Vid detta förhållande anser hovrätten att det inte är visat annat än att X trodde att han befann sig i en situation där allvarlig fara hotade hans liv om han inte agerade på det sätt som han gjorde och att det i hans föreställningsvärld fanns fog för hans uppfattning. Hans agerande i förhållande till den inbillade farans beskaffenhet måste i den situationen anses som försvarlig.”
”Utgångspunkten för uppsåtsbedömningen i detta fall – liksom i andra fall – är alltså hur gärningsmannen uppfattade världen vid gärningstillfället. Om X agerade utifrån så kraftiga vanföreställningar att hans agerande saknade all reell förankring kan han inte anses ha haft uppsåt till gärningen.”
Hovrätten friar därför 22-åringen.
Foto: Stefan Wahlberg
