En konsult begränsade i ett uppdragsavtal sitt ansvar till maximalt två gånger sitt arvode om 400 000 kronor. Uppdragsgivaren ansåg att ansvarsbegränsningen skulle jämkas genom 36 § avtalslagen med anledning av konsultens vårdslöshet.
Tvisten hänsköts till skiljenämnd, som tog fasta på konsultens befogade intresse av att skydda sig själv mot misstag som är naturligt och oundvikligt förbundna med verksamheten, men som inte innefattat vårdslöshet. Nämnden konstaterade vidare att ett flertal faktorer som bland annat klandervärdhet och möjligheter till riskbegränsning samt försäkringsskydd var relevanta vid oskälighetsbedömningen och att inte endast vårdslöshetsfrågan ska beaktas.
Nämnden konstaterade att dylika beloppsbegränsningar som huvudregel ska upprätthållas då konsulten har ett legitimt behov av att kunna bedöma sin maximala riskexponering och då det vid skadeståndstvist förenklar bedömningen.
I det aktuella fallet hade konsulten dock brutit mot en kärnförpliktelse och en ansvarsbegränsning hade kunnat åstadkommas om uppdragets förutsättningar och inskränkningar tydliggjorts av denne. Konsulten ansågs därför inte ha haft ett befogat behov av beloppsbegränsningen och nämnden konstaterade även att denna låg långt ifrån konsultens skydd genom ansvarsförsäkring. Nämnden fann sammantaget, med hänsyn även till bland annat förhållandena vid avtalsslutet, att beloppsbegränsningen var oskälig och jämkade beloppet till åtta miljoner kronor, vilket motsvarade cirka halva skadan.
Klandertalan mot skiljedomen har nu väckts i Svea hovrätt.
