Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Klagoinstans för felaktiga domar – här har 80 procent av de nya rättegångarna lett till frikännande”

Krönikor
Publicerad: 2012-11-14 13:56
Professor Claes Sandgren

KRÖNIKA – av Claes Sandgren, professor i civilrätt och ledamot av Internationella Juristkommissionen, Genève

 

För en tid sedan resonerade jag i ett inlägg på DN Debatt (10.10.2012) om källorna till felaktiga domar och vad som skulle kunna göras för att begränsa effekterna av dessa.

En stor mängd kommentarer av domare nådde min inbox, arton stycken närmare bestämt, som var i stort sett alla positiva till artikelns allmänna tendens och budskap. Kåranda och ryggmärgsreflexer slog inte till.

Men naturligtvis drog jag också på mig hugg och slag. En invändning är att artikeln borde ha framhävt tydligare att Quickaffären på inget vis är symptomatisk för tillståndet inom rättsväsendet. Flera framhåller särskilt att domarnas passivitet i dessa mål, vilken fick ödesdigra konsekvenser, inte är typisk.

Det påpekas även att många städer, inte bara små sådana, har brist på  skickliga och engagerade brottmålsadvokater – liksom migrationsmålsadvokater – och att advokaterna måste ges bättre resurser för att de ska kunna balansera åklagarnas övertag. Också rättshjälpens urholkning är ett aber.

Den gamla tanke jag väckte till liv i mitt inlägg, att det skulle kunna inrättas en särskild klagoinstans för påstått felaktiga domar, framstår som särskilt svårsmält för domarna som menar att en sådan instans saknar hemort i det judiciella systemet.

Åtskilliga tycks främst se aktiva domare som bot mot felaktiga domar, i synnerhet som det kan ta decennier att stärka kårerna av brottmålsadvokater och migrationsmålsadvokater, om en sådan förstärkning över huvudtaget kommer till stånd.

Vid det kommande årsskiftet införs bland annat sänkta krav för att en åklagare ska återuppta en förundersökning (prop. 2011/12:156) – en välkommen ändring men av marginell betydelse som många remissinstanser påpekat.

För min del menar jag att en oberoende klagoinstans med de brittiska och norska kommissionerna som förebild har goda skäl för sig. En sådan instans skulle kunna ha enbart uppgiften att bedöma om de klagomål som framställs är tillräckligt väl underbyggda för att motivera en närmare utredning. Detta föreslogs av JK:s första rättssäkerhetsprojekt 2004-2006, ett förslag som dock arkiverades av departementet.

England och Skottland har kommissioner – inrättade 1997 på grund av det stora antalet felaktiga domar i dessa jurisdiktioner – som kan rekommendera domstol att bevilja resning. Norge har tagit ett steg till. Dess kommission, ett fristående förvaltningsorgan som kom till 2004, har befogenhet att besluta om resning. Då erfarenheterna av dess arbete är mycket goda kan det vara skäl att dröja något vid detta.

Under åren 2004-2010 tog den norska kommissionen emot 1 184 resningsansökningar i brottmål (kommissionen behandlar ej tvistemål). 1 045 av dessa har behandlats slutgiltigt, varav 120 (11,5 procent) mynnat ut i beslut om resning. Dessa avser i tur och ordning ekonomiska brott, våldsbrott, narkotikabrott och sexualbrott. De nya rättegångarna har i 80 procent lett till frikännande, i 14 procent till lägre straff och i 6 procent inte föranlett någon ändring. I ett antal av fallen av frikännande hade domstolarna avslagit ansökan om resning.

Detta betyder att den som söker resning hos den norska kommissionen har åtta-nio gånger större chans att få resning än den som söker hos svenska HD.

Den norska kommissionen som är interdisciplinärt sammansatt – för närvarande under ledning av en före detta tingsrättschef – tillämpar samma materiella regler för resning som tidigare gällde för domstolarna. Tack vare den kritiska massa av erfarenhet som den förvärvat anses den ha fått en god förmåga att bedöma omständigheter och bevis som kan vara skäl att resa en dom.

Dess arbete utmärks bland annat av den omfattande expertis från skilda fält som anlitas. Beslutas resning ska målet tas upp i en annan domstol än den som gav dom i det föregående målet. Försvarsadvokat förordnas vanligen inte för den dömde, såvida denne inte anses otillräknelig (28 fall av 184 år 2010). Kommissionen kan förordna om målsägandebiträde, vilket ofta sker i sexualbrottsmål.

En oberoende klagoinstans av norskt slag svär mot principerna för i Sverige rådande ordning. Men Åklagarmyndigheten är naturligt nog obenägen att inleda ett arbete för att utreda eventuella nya omständigheter och bevis i syfte att få en dom upphävd som myndigheten sett som en framgång.

Att felaktigt dömda i många fall ska vara hänvisade till att advokater pro bono tar sig an deras fall eller att journalister engagerar sig är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Domarkårens avoghet mot en klagoinstans är begriplig, men jag tror att ett sådant förvaltningsorgan har framtiden för sig, särskilt om nya fall av felaktigt dömda kommer i dagen. Och det lär ske.


Dela sidan:
Skriv ut:

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.