Kerstin Skarp: ”Jag hade inte satt Skandiamannen som huvudmisstänkt”

Före detta vice riksåklagaren Kerstin Skarp gjorde sig känd som ”väldigt operativ” och säger själv att hon ”ligger närmare Polisen än Justitiedepartementet”.
Under sina 34 år som åklagare drev hon några av de mest uppmärksammade fallen – bland annat rättegången mot den så kallade Lasermannen.
Hon var också förundersökningsledare i Palmeutredningen i många år.
Så här säger hon om sin efterträdares uppmärksammade beslut att lägga ner utredningen: ”Jag blev förvånad. Jag hade ju inte satt Skandiamannen som första huvudmisstänkt”.

Hur är livet som pensionär efter 35 år som åklagare i hetluften?

– Det kändes lite märkligt i början. Sedan har jag kommit in i det och det känns på många sätt jätteskönt. Jag tycker att morgnarna som pensionär är väldigt sköna.

– Jag kan sakna att ha ett sammanhang men när jag får frågan om jag saknar jobbet så svarar jag att jag inte gör det. Jag skulle inte vilja ha det nu – men jag kan sakna den tid som har varit.

Så du ska inte ha några utredningsuppdrag inom straffrättens område?

– Inte som jag känner till… Jag har aldrig varit den typen som sitter med i utredningar.

– Jag har inte varit engagerad i departementsvärlden utan har ju varit en väldigt operativ åklagare som ligger närmare Polisen än Justitiedepartementet.

– Det där hade jag med mig även när jag var vice riksåklagare och det var väl till och med så att mina meriter som vice riksåklagare var just dessa.

Den operativa rollen i ledande positioner hade du tydligen redan som ung då du var ordningsman i klassen och elevrådsordförande…

– Haha… Jag kan säga att jag är uppväxt i en familj där min pappa var militär (överste och regemenstchef, reds. anm.)

– Att göra karriär och framförallt att vara duktig betydde väldigt mycket i vår familj.

– Syskonen Skarp, vi var fem stycken, har varit väldigt mycket elevrådsordförande, ordningsman i klassen och sådant där… Det är det Skarpska draget.

Det Skarpska draget?

– Ja, duktiga. Inte som duktiga flickan. Jag var aldrig bäst i klassen eller på tentorna eller så…

– Men vi fick lära oss att alltid klara sig, att ta ansvar och att ta hand om sig själv och sina uppgifter.

– Och det där är nog viktigt för mig. Man behöver inte vara världsbäst men man måste klara sig. 

Hur landade du i juridiken?

– Om jag börjar så här: Det som har styrt mig här i livet är att få vara lite anti…

– Jag har förstått att det beror på att jag är yngst i en syskonskara på fem och att jag inte fick vara så anti när jag var barn. Jag skulle tycka som mina äldre syskon och jag fick inte tycka själv.

– När jag slutade gymnasiet i Sundsvall skulle alla åka ner till universitetet i Uppsala och läsa. Men jag skulle inte göra det. Jag skulle göra någonting annat, jag skulle bli hushållslärare.

Hur hänger det ihop med att du blev jurist?

– Jag började arbeta. Jag praktiserade i familj, arbetade i storkök och så småningom hade jag som målsättning att komma in på någonting som heter Seminariet för huslig utbildning i Uppsala.

– Efter tre års arbete kom jag in och tyckte att det var otroligt roligt att läsa och studera. Varje morgon gick jag förbi Juridicum och av någon anledning lockade det mig starkt.

Vad hände?

– Jag lånade Malmströms ”Civilrätt” där det ju finns svar på nästan allting och blev helt fast.

– Så när jag efter två år var färdig med min utbildning till ekonomiföreståndare bestämde jag mig för att läsa ”Proppen ” (Propedeutisk kurs, motsvarande dagens ”Jöken”, Juridisk översiktskurs, reds anm.)

– Till slut sökte jag in på juristutbildningen eftersom jag kunde finansiera mina studier genom en halvtidstjänst som ekonomiföreståndare på Akademiska sjukhusets storkök.

Du gjorde notarietjänstgöring vid dåvarande länsrätten (nuvarande förvaltningsrätten) i Mariestad och inte vid tingsrätten.

– Ja, jag såg mig ju som någon form av jurist vid till exempel Livsmedelsverket eftersom varken domarbanan eller advokatyrket lockade mig särskilt.

– Jag är ju motsatsen till entreprenör, något av en förvaltare, och då kändes det naturligt med förvaltningsrätt.

– Och så skrev jag min uppsats om LVU och då blev det naturligt att söka sig till länsrätten.

Hur såg vägen från förvaltningsrätt till straffrätt ut?

– Vi hade en lagman på länsrätten som en dag spände ögonen i mig och sa att ”du ska bli polischef, kronofogde eller åklagare”!

– Jag sökte polischefsutbildningen (på den tiden var det ett lagkrav att vara jurist för att få bli högre polischef, reds. anm.) och fick göra praktik vid Huddingen tingsrätt där det var mycket brottmål. Och det var som att komma hem!

– Jag fullkomligt älskade rättssalen. Jag tyckte om spelet, jag tyckte om tågordningen där. Jag bytte till åklagarbanan och där började mitt liv. I varje fall delar jag in mitt liv i två perioder: innan och efter jag blev åklagare.

År 2013 sade du i en intervju i tidningen Advokaten att det i varje åklagare bor en skådespelare – eller att det i varje fall borde göra det…

– Det är ju trots allt ett spel man spelar i rättsalen där man intar en viss roll.

– Jag själv är ganska mjäkig i det privata när det gäller att ha synpunkter och tillhör inte dem som ringer upp och skäller ut någon – men som åklagare kunde jag vara väldigt pang-pang-pang-pang-pang!

– Man måste kunna agera, man måste kunna fånga intresset i rättssalen, uppträda på rätt sätt utifrån sin roll.

Hur skulle du vikta sådant som retorik mot den närmast matematiska sidan av juridiken?

– Jag kan säga så här: om du inte har tillräckligt bra underlag så spelar det ingen roll hur retoriskt duktig du är.

– Däremot är det också tvärt om – alltså om du har ett bra underlag men inte klarar av att framföra det så spelar det roll eftersom du inte når fram med ditt budskap.

– Du måste kunna lägga upp det på rätt sätt, servera det och visa vad som är viktigt. Man kan inte nå framgång genom att läsa innantill men man kan heller aldrig dölja en dålig utredning med en skarp retorik.

Vad har du uppskattat mest som åklagare – förundersökningsledning eller processande?

– Oj, det är en svår fråga… Jag älskar både delarna och de hänger ihop.

– När jag inte visste var jag skulle landa i ett åtalsbeslut brukade jag ofta tänka på en hypotetisk plädering.

– Om jag insåg att jag inte skulle klara av att plädera på ett vettigt sätt insåg jag att jag nog inte heller borde driva fallet vidare.

De åklagare som hade dig som chef när du var kammarchef i Stockholm pekar på att du var mer operativ än karriärinriktad som chef och att det gjorde dig till en bra chef.

– Det blir jag naturligtvis väldigt glad över att höra. Det ligger kanske i den Skarpska rollen att ta ett chefsjobb när det kommer. Men jag hade ingen som helst tanke på att göra karriär eller att en dag avancera till vice riksåklagare. 

– Jag kan till och med säga att det kändes märkligt när jag lämnade det operativa arbetet som åklagare och blev vice överåklagare i Västerås.

– Men efter tag började jag faktiskt trivas även i rollen som administrativ och strategisk chef. Det viktigaste som chef är att vara nyfiken på människor och att vilja lyssna och förstå.

När du år 2014 intervjuades i tidningen Chef så sa du att en god egenskap för en chef är att ”ha väldigt lite kontrollbehov och att vara naturligt lat”.

 – Jag tycker fortfarande att det stämmer även om min syster blev djupt upprörd över mitt uttalande.

– Men det där hör ihop: Om man är lite naturligt lat så kan man helt enkelt inte ha ett totalt kontrollbehov utan måste lita på människor. Och det ingår ju i chefsrollen att man måste lita på sina medarbetare.

– Har man gett någon ett uppdrag så måste man förlita sig på att personen också genomför det utan att man själv springer omkring och lägger sig i allting. Och då bidrar en viss grad av lathet till chefskapet.

Hur har åklagarrollen förändrats sedan 1985 då du blev åklagare?

– Den har ju förändrats oerhört mycket. En viktig sak är att åklagarrollen har fått en mycket högre status och professionaliserats som ett eget ämbete. Dessutom har lönerna höjts.

– När jag började fanns den fortfarande kvar en anda från den gamla landsfiskalstiden (som upphörde 1965, reds. anm.). Min första chef var KG Svensson som berättade hur han själv hade cyklat omkring och drivit in böter på den tiden.

– Jag tror att statushöjningen till stor del berodde på Claes Bergenstrand (riksåklagare 1994-2004, reds. anm.) som fick åklagarna att bli stolta över sitt arbete. Han ingöt mod i kåren och det där var viktigt för vår identitet.

Hur har ärendena, kriminaliteten, förändrats?

– Det som har påverkat ärendena, brottslingarna och brotten väldigt mycket är digitaliseringen och globaliseringen. Utan tvekan.

– En annan sak är givetvis att den typ av gängkriminalitet, klanmentalitet och tystnadskultur som står i fokus idag i princip inte fanns tidigare.

– Vi såg vissa tendenser hos vissa mindre grupper men på den tiden handlade det, om jag får använda det uttrycket, om lite mer oskyldiga brottslingar.

Du hade många mål om väldigt grova brott. Blev du eller kände du dig hotad någon gång?

– Om man bara är schysst så behöver man inte vara rädd. Man får absolut inte vara oschysst för det känner de riktiga brottslingarna av.

– De kriminella har en ganska enkel syn på tillvaron i den meningen. De respekterar spelets regler. Och om man bara är ärlig så blir man också respekterad som åklagare.

– Det är oftast inte de kriminella som man får problem med utan så kallade vanliga människor man åtalar. Jag hade till exempel väldiga problem med en lärare som jag en gång åtalade för misshandel av elever… Han blev väldigt obehaglig.

Hur har rättssäkerheten förändrats under din tid i åklageriet?

– Jag tycker att rättssäkerheten är väldigt, väldigt viktig. Däremot tycker jag att det finns en tendens att den överdrivs och att den hos allmänheten numera kan uppfattas som lite väl vänlig mot de kriminella.

– Jag brukar dock alltid påpeka att det är viktigt att ställa sig frågan hur man hade resonerat om man själv hade blivit anklagad för brott, vilken grad av rättssäkerhet skulle man då vilja ha?

Hur ser du på kraven på nya hemliga tvångsmedel där det inte ens ska krävas skälig misstanke om brott?

– Det är viktigt att säga att i de allra, allra flesta fallen så sköts de hemliga tvångsmedlen enligt regelverket. Reglerna är väl avvägda och det finns kontrollfunktioner.

– När det gäller de nya kraven kan jag förstå att de kommer. Ibland blir man ju tokig när man vet att det sitter en kriminell person som spindeln i nätet men som samtidigt är så svår att komma åt.

– Jag tror att en god princip är att ju mer polis och åklagare får göra desto hårdare måste regelverket vara.

Kan det finnas en polisiär fara i att bevisning som till exempel Encrochat leder till att utredarna i allt lägre grad ägnar sig åt traditionellt detektivarbete?

– Det där är intressant! Jag har alltid sagt, och det håller även idag, att man aldrig får överge hederligt polisarbete. 

– Man kommer inte att kunna få fram all bevisning enbart genom teknik och det finns en uppenbar fara om man till slut förlitar sig på det.

– Det gamla vanliga med att höra vittnen, knacka dörr och så vidare… Det kan aldrig utföras av något verktyg.

Du var åklagare i ett av den svenska kriminalhistoriens mest uppmärksammade mål: Lasermannen. Berätta…

– Det var ett väldigt speciellt fall… Han var ju väldigt speciell.

– Det var ju ett spretigt ärende eftersom det dels handlade om alla bankrånen och dels om alla skjutningar – mordförsök och mord.

– Samtidigt var det på ett sätt enkelt eftersom allting cirkulerade kring en enda person. Trots alla brott fanns det ju inte någon kriminell gruppering inblandad.

Hur upplevde du rättegången?

– Processandet var det som var mest speciellt. Han blev mer och mer speciell under rättegången.

– Han hade väldigt svårt att anpassa sig och därför hade han också svårt att anpassa sig till sin roll som misstänkt.

– När han förhördes svarade han ungefär som om han satt på Tokyos flygplats och hade ett stort uppdrag – trots att han satt inlåst.

Hur tog det sig uttryck under rättegången?

– Han ville gärna uppträda som att det var han som var den stora advokaten.

– Han var väldigt ifrågasättande mot målsägandena. Han tog kommandot själv och ställde en hel del frågor som egentligen inte var frågor utan rena pläderingarna.

– Han uppträdde mer om mer labilt, inte minst när han misshandlade sin advokat i rättsalen. Så processen blev ganska tungrodd.

Du arbetade med Palmeutredningen under många år – inte minst som förundersökningsledare mellan åren 2009 och 2016. Berätta.

– Jag var bisittare under många år och var kanske mer insatt i utredningen än de flesta när jag tog över som FU-ledare.

– Samtidigt vill jag nog säga att de år då jag själv var FU-ledare var de år då det var mest stiltje i utredningen.

Hur pass mycket ämbetsman var du och hur övertygad var du när riksåklagaren 1997 lämnade in sin resningsansökan mot Christer Pettersson som hade friats av hovrätten?

– Det är en svår fråga för en åklagare… Man behöver ju inte vara övertygad på det sättet utan det handlar om hur bevisen ser ut. Det var bevisen vi tittade på utifrån allting som hade kommit in.

– Jag har aldrig varit övertygad om att det var Christer Pettersson. Det handlar om vad bevisningen håller för. Det handlar inte om min personliga uppfattning.

– Men jag kan väl säga att de gånger som det har hettat till i utredningen så har det varit kring Christer Pettersson. Det kan jag hålla fast vid men jag har aldrig drivits av att det måste vara han… 

Om jag ställer frågan så här: fanns det enligt din uppfattning tillräckligt starka bevis för att lämna in en resningsansökan till nackdel för en tidigare friad utifrån de hårda regler som gäller i en sådan situation?

– Absolut! Det är, och ska vara, svårt att få resning till nackdel för en friad och bevisningen bestod väldigt mycket av nya vittnesuppgifter och sådan bevisning bli ofta mer subjektiv än vad till exempel ny teknisk bevisning kan innebära.

– Det ingår i åklagarrollen att det är ärendet man arbetar med och inte mot personen.

 Hur tog ni i utredningen emot avslaget från HD?

– Om man har haft en stor utredning så blir man ganska mör när det är färdigt oavsett hur det har gått. Man blir ganska tom eftersom man har levt så länge med fallet.

– Om det hade blivit ett ja i HD så hade ju ärendet fortsatt och då skulle adrenalinet automatiskt ha fortsatt.

 Så hur fortsatte utredningen?

– Jag måste säga att jag beundrar poliserna eftersom de faktiskt fortsatte oförtrutet.

Är det svårt att förhålla sig neutral efter en friande dom eller nekad resningsansökan?

– Juridiskt var det enkelt. Christer Pettersson var den enda vi inte fick arbeta med aktivt eftersom han var den enda som var oskyldig.

Hur ser egentligen reglerna ut på det området – att fortsätta utreda en person som är friad?

– Det är ganska klart att man inte får. Men det här är lite av en gråzon.

– Om man ska kunna delge en person en ny misstanke om brott så måste domstol ha beviljat resning. Man får inte bedriva en aktiv förundersökning mot en sådan person.

Man måste rimligtvis få kontrollera konkreta tips som kommer in?

– Så skulle jag säga åklagarmässigt och det gjorde vi också även om vi till exempel inte kunde höra vittnen på samma sätt.

– Vi kunde ju inte närma oss Christer Petterson överhuvudtaget.

Vad säger du om den så kallade Skandiamannen?

– Han fanns med även under utredningen på vår tid. Utan att kommentera alltför mycket, för det vill jag inte göra, så kan jag väl säga att jag, som många andra, blev förvånad vid presskonferensen för två år sedan.

– Jag hade trott att det skulle vara mer nyheter i detta. Nu handlade det mycket om sådant som jag redan kände till och där Krister (chefsåklagare Krister Petersson som var Kerstin Skarps efterträdare) hade kommit fram till andra slutsatser.

Du trodde att han skulle presentera något mer handfast tekniskt?

– Ja, jag hade förväntat mig, eller i varje fall trott, det.

– Mycket av det som kom fram nu var sådant som jag tror att alla vi FU-ledare har tittat på och jag hade ju inte satt honom (Skandiamannen, reds. anm.) som första huvudmisstänkt.

Tyckte du att det var rätt att lägga ner Palmeutredningen på de här grunderna?

– Jag tycker att man kunde ha lagt ner förundersökningen men då kunde man ha sagt att det gjordes för att man inte kom vidare.

– Jag skulle nog inte ha hakat upp nedläggningen på honom (Skandiamannen, reds. anm.) utan snarare sagt att det inte fanns några bearbetningsbara spår kvar.

Tror du att denna förundersökning någonsin kommer att öppnas igen?

– Jag har alltid tidigare trott att det skulle lösa sig men nu har ju tiden gått mycket längre och det ska till bra mycket innan man tar upp förundersökningen igen.

– Jag vet faktiskt inte hur man i nuläget hanterar de tips som jag antar fortfarande kommer in.

Är alla spår körda i botten?

– Vissa spår var ju i princip redan borttagna men så länge mordet inte är löst så kan man inte säga att det är kört i botten.

– Med tiden så blir ju dock tröskeln allt högre för att ta upp det igen.

Sist men inte minst: ska du skriva dina memoarer efter ett långt åklagarliv på alla dessa nivåer?

– Absolut inte. Nej!

– Jag har inte tålamod att sitta och skriva en bok och jag är inte tillräckligt intressant för det.

– Om jag säger så här: jag skulle inte vara intresserad av att läsa den boken själv så varför skulle då andra vara det?

FAKTA – Kerstin Skarp, f.d. vice riksåklagare

Född: 1954 i Östersund

Jur.kand/juristexamen: 1981, Uppsala universitet

Notariemeritering: årsskiftet 1983-84, Länsrätten i Mariestad

Åklagaraspirant: 1985, Stockholm

Övrigt: Hästägare och styrelseledamot i Solvalla travsällskap.

Bor: lägenhet i centrala Stockholm och hus i Roslagen.

Familj: Sambo med Håkan (f.d. kriminalvårdare), syskon och syskonbarn.

Senast lästa bok: Det låter kanske inte klokt men jag håller faktiskt på att läsa ”Statsministermordet” av Hans-Gunnar Axberger. Han är extremt insatt, boken är mycket intressant!

Senaste film/TV-serie: Jag går aldrig på bio och på TV ser jag sådant som de flesta tittar på… Jag tycker att ”Den tunna blå linjen” var mycket bra. Dessutom ser jag mycket sport, hockey, fotboll och trav. Mest för att jag är medberoende…

Musik: Jag lyssnar på musik på radion när jag kör bil. Det är allt från P4 till lokala kanaler.

Egen listtopp: Då väljer jag den bästa pizzan: Den finns på Pub Grynnan i Grisslehamn, Väddö.