Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Kent Ekeroths krav är tyvärr välgrundade – men han utnyttjar upphovsrätten som ett straff mot medierna”

Debatt
Publicerad: 2014-03-11 11:44
Petter Holm

DEBATT – av Petter Holm, advokat på Gärde Wesslau

 

Den sverigedemokratiska riksdagmannen Kent Ekeroths skadeståndskrav sätter ljuset på en brist i förhållandet mellan upphovsrätt och yttrandefrihet.

Kenth Ekeroth har krävt Göteborgsposten på skadestånd och annan ersättning enligt upphovsrättslagen sedan tidningen på internet publicerat bilder ur hans verk ”Järnrörsfilmen” – ett drama filmat med mobiltelefon, vars handling blivit välkänd för de flesta svenskar genom Expressens avslöjande och andra mediers rapportering.

Tidigare har anspråk även riktats mot DN och Sydsvenskan. Ekeroths juridiska ombud säger att kraven kan bli många fler.

Ekeroth åberopar upphovsrättslagen för att få ersättning och – trots att han vid avslöjandet förnekade all inblandning – för att bli känd och erkänd som upphovsman till filmen.

Upphovsrätten syftar till att säkra ekonomiska och ideella rättigheter för skapare av litterära och konstnärliga verk. Men det verkliga skälet bakom Ekeroths krav är varken ekonomiskt eller ideellt – det är ideologiskt. I Sverigedemokraternas och Ekeroths värld är svensk mainstreammedia en politisk huvudmotståndare, som ska bekämpas.

Att strunta i namngivelse när de ändå vet vem som är upphovsmannen bakom materialet är oerhört kränkande för upphovsmannen”, skriver Ekeroths ombud i stämningsansökan mot GP.

Om jag bad er som delar denna indignation att vråla för full hals kan jag slå vad om att jag fortfarande skulle höra ljudet av mina egna andetag. Det är uppenbart för var och en att riksdagsmannen angriper medierna, inte för att han blivit förbisedd som upphovsman, utan för att han har blivit avslöjad som just detta.

Järnrörsavslöjandet kan mäta sig med de viktigaste publiceringarna i svensk medial historia. Genomslaget hos vanliga svenskar hade självklart förlorat mycket av sin tyngd om publiken inte fått se bilderna. Därför handlar fallet Ekeroth inte främst om ersättning till en upphovsman, det handlar om hur en makthavare utnyttjar upphovsrätten som ett straff mot mediers besvärande publiceringar.

För oss som följer dramat Ekeroth och bryr oss om både upphovsrätt och yttrandefrihet är det som att se en brevfilm i Bullen där mobbaren vinner. För trots att Ekeroths krav är nästan lika stötande som filmens innehåll har han upphovsrättsligt rätt – medierna har gjort intrång i Järnrörsfilmen (även om det säkert finns invändningar att göra mot kravens olika detaljer).

För ledande medier som DN, GP och Sydsvenskan är kostnaderna överkomliga, men för mindre aktörer kan de göra skillnaden mellan att publicera och att avstå. Att förankra rädslan för ekonomiska återverkningar i mediernas medvetanden är självallet Ekeroths avsikt. I upphovsrättens arsenal finns dessutom ett vapen som ofta är tyngre än ekonomiska sanktioner: rätten att förbjuda fortsatt användning av ett skyddat verk.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har sagt att ”vår bedömning är att i mycket speciella fall så går yttrandefriheten före upphovsrätten.” (DN 2013-12-10)

Vi valde att visa bilder från järnrörshändelsen eftersom de har ett stort nyhetsvärde och eftersom det handlade om riksdagsledamöter och kända politiker var det rimligt att publicera”, säger GP:s chefredaktör Cecilia Krönlein. (DN 2014-02-27)

Tyvärr har de fel, enligt gällande upphovsrättslag. Det finns ingen generell yttrandefrihetsrättslig ansvarsfrihetsgrund som kan fria tidningarna.

De inskränkningar i upphovsrätten som finns idag är i stor utsträckning beroende av vilket slags material det handlar om och vilket medium som väljs för publiceringen.

Citaträtten ger var och en – medier och medborgare – möjlighet att citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med ”god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet”. Citaträtten gäller alltså bara för verk som tidigare offentliggjorts av upphovsmannen, vilket utesluter den ”privata” filmen från SD-topparnas festkväll.

Dessutom gäller citaträtten, enligt ett förarbetsuttalande, bara för litterära verk och inte för konstnärliga verk, vilket utesluter bland annat bilder och filmer.

En annan möjlighet att publicera utan upphovsmannens direkta tillstånd är den så kallade avtalslicensen. Denna bygger på en kombination av lagreglering och kollektiva avtal mellan parterna på marknaden. Dagens avtalslicenser löser dock inte det problem som DN och GP står inför. Rätten att publicera bilder på internet gäller bara för traditionella radio- och tv-företag.

Om DN eller GP till exempel hade visat bilderna i en vanlig TV-kanal hade läget varit ett annat. Dessutom är avtalslicensen också begränsad till offentliggjorda verk. En ersättningsskyldighet kvarstår också enligt avtalslicensen, även om beloppen tenderar att bli mindre och mer förutsägbara.

Därmed är undantagen uttömda, enligt dagens upphovsrättslag.

Jag menar att lagstiftaren borde tänka över de regler som låter en granskad politiker i Ekeroths ställning begränsa mediernas rätt att avslöja honom med hela den kraft som ligger i ett bildbevis. Det borde inte vara möjligt för en makthavare att använda upphovsrätten för att hindra eller försvåra en publicering av besvärande bilder på den grunden att dessa inte tidigare offentliggjorts eller för att avslöjandet sker i digitala medier.

Att reglera bort orimliga fall för att tillgodose yttrandefrihetsintresset skulle inte behöva hota grunderna för upphovsrätten.

Järnrörsfilmen är förhoppningsvis ett unikt fall, men det principiella problemet kvarstår, oavsett vem den granskade är och vad skandalen handlar om. Mediernas uppdrag gör att de sannolikt på nytt kommer behöva bryta mot upphovsrättslagen i liknande fall. Det vore bättre om de slapp göra det.

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: