Om några veckor ska Stockholms tingsrätt avkunna dom i ett av Sveriges största narkotikamål någonsin – det så kallade Playa-ärendet. Som Dagens Juridik kunde avslöja igår så har dock åklagare vid Riksenheten för polismål – parallellt med rättegångens slutfas – bedrivit sex stycken förundersökningar där man misstänker att poliser och åklagare i narkotikamålet kan ha gjort sig skyldiga till mened, bevisförvanskning och tjänstefel. Ingen person är dock i nuläget delgiven misstanke.
Den givna frågan är om en domstol överhuvudtaget kan avkunna dom i ett mål där allmän åklagare misstänker att den bevisning som ska ligga till grund för domen är förfalskad och att statliga tjänstemän har ljugit under ed? Just mened är ju dessutom en typisk resningsgrund.
Rättens ordförande, rådmannen Sakari Alander, har sannolikt redan skrivit ett utkast till dom eftersom den egentligen skulle ha meddelats redan i övermorgon (den 15 februari). Problemet är bara att han då inte kände till de sex förundersökningar som gäller just bevisningen i hans mål. Det var nämligen Dagens Juridik som – så sent som igår – informerade honom om detta.
Så är det möjligt att – om det nu skulle handla om fällande domar – anse att de tilltalades skuld är ställd bortom varje rimligt tvivel när åklagare samtidigt misstänker att bevisningen kan vara förfalskad? Och vad händer om förundersökningarna mot polis och åklagare skulle läggas ned med motiveringen ”brott ej styrkt” – är det då möjligt att anse att det inte finns något rimligt tvivel kvar om hur bevisningen kan ha tillkommit eller om att vittnena skulle ha ljugit?
Avskrivningsgrunden ”brott ej styrkt” säger ju egentligen ingenting annat än att det just nu inte finns tillräckliga bevis för att driva utredningen vidare eller för att väcka åtal. Att lägga ned de sex förundersökningarna med en ”starkare” motivering och ett konstaterande om att brott ej föreligger låter – med tanke på ärendets komplexitet – inte troligt.
Under alla omständigheter så finns det ytterligare ett intressant scenario i den unika situation som nu har uppkommit: vad skulle hända om försvaret i narkotikamålet vill komplettera sin bevisning genom att kalla biträdande chefsåklagare Pär G Lindell vid Riksenheten för polismål som vittne i narkotikarättegången – att vittna om varför han misstänker att bevisningen är förfalskad?
Utöver den närmast makabra situation som då skulle uppkomma rent bevismässigt så skulle det givetvis bli omöjligt för åklagarna i narkotikamålet att fortsätta delta i rättegången. Eller skulle de korsförhöra sin åklagarkollega om misstankar som ingår i en förundersökning som handlar om dem själva?
Och även om förundersökningarna skulle läggas ner så att tingsrätten kunde meddela sin dom så är det givetvis möjligt för försvaret att även i hovrätten kalla åklagaren Pär G Lindell som vittne.
Jag har följt det här målet sedan det började och turerna har varit många, långa och krångliga – mer än i någon annan rättegång som jag känner till.
Hemligstämplat utredningsmaterial som varken försvaret eller domstolen har sett. Hemliga avtal med utländsk polis om vad som får användas som bevisning. Buggningsutrustning som har monterats av Rikskriminalen utan domstolsbeslut. Hemliga GPS:er som åklagaren först förnekade all kännedom om i tingsrätten för att senare ändra sig. Bara för att nämna några exempel.
Försvaret har hävdat att det material som har hemligstämplats – eller försvunnit – i själva verket innehåller information som skulle kunna motbevisa åklagarnas anklagelser mot de tilltalade. Blotta misstanken om att det skulle kunna förhålla sig så förskräcker! De sex pågående förundersökningarna gör knappast den saken bättre.
Oavsett hur detta drama slutar och oavsett vem som kommer att hamna i finkan för vad så har detta skapat en ohållbar situation och en sprängande huvudvärk för många – inte minst för rådmannen Sakari Alander.
Men framförallt utgör hela denna soppa en öronbedövande varningsklocka.
Om polis och åklagare använder metoder som i slutänden skapar den här typen av kaos så har givetvis alla förlorat på det. Alla – utom möjligtvis de åtalade som mycket väl kan komma att gå fria på grund av rättsstatens agerande. Detta har – som bekant – inträffat i Sverige tidigare efter beslut från Högsta domstolen. Då gällde det olaglig brottsprovokation.
Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger sammanfattade nyligen i sin ämbetsberättelse till Riksdagen sin syn på den här typen av okonventionella spaningsmetoder så här:
”Svensk polis har under några år praktiserat – närmast experimenterat med – en avancerad under cover-verksamhet, som går ut på att polismän med hjälp av konstruerade identiteter infiltrerar civila miljöer i syfte att utreda brott. Infiltrationerna kan pågå under mycket lång tid. Det finns inget uttalat lagstöd för dessa arbetsmetoder, och de kan innehålla för rättskänslan utmanande inslag.”
Att det sista är ett så kallat ”understatement” bevisas bortom allt rimligt tvivel av den limbo-situation som rättsväsendet nu – på egna meriter och efter egen förskyllan – har försatt sig i.
