Enligt EU:s patientrörlighetsdirektiv har personer som bor i ett EES-land, det vill säga något av EU-länderna eller Norge, Island eller Liechtenstein, rätt att söka vård i ett annat EES-land och få den bekostad av försäkringssystemet i hemlandet.
Hemlandet behöver dock inte ersätta den gränsöverskridande vården med högre belopp än vad vården hade kostat för patienten i hemlandet.
När patientrörlighetsdirektivet blev till svensk lag fick landstingen i Sverige ansvaret för att ersätta utlandsvården. Försäkringskassan betalar då ersättning för gränsöverskridande vård bara om patientens hemlandsting har vården uppsatt på sin utomlänsprislista.
Eftersom landstingen är fria att själva bestämma vilken vård som ska ersättas, blir ersättningen för patienten olika beroende på i vilket landsting han eller hon är bosatt.
Kammarrätten har ansett att de uppgifter som patientens landsting har lämnat till Försäkringskassan om vad vården skulle ha kostat är alltför schablonmässiga och därför kan man inte säga att kostnaden för vården i Sverige är lägre än den som patienten haft i Danmark. Kammarrätten anser därför i de flesta fall att patienterna ska få den ersättning som de har begärt.
Foto: Bertil Ericson / TT
