En man dömdes 2004 till två års fängelse. Efter internationell efterlysning, där Sverige samtidigt begärde honom utlämnad för verkställighet av domen, greps och frihetsberövades mannen i USA.
I mars 2013 biföll USA Sveriges utlämningsbegäran.
Kriminalvården meddelade i maj 2013 ett strafftidsbeslut, enligt vilket datum för verkställighetens början fastställdes till den 26 mars 2013 och slutdatum för verkställigheten bestämdes till den 25 december 2014, med tidigaste dag för villkorlig frigivning den 26 april samma år.
Mannen överklagade beslutet och yrkade att det skulle hävas. Mannen ansågs att den tid han varit frihetsberövad i USA skulle avräknas från strafftiden.
Förvaltningsrätten konstaterade att utlämningen inte skett till följd av en begäran om utlämnande enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder, utan på grund av det straff som utdömts av tingsrätten.
Det hade inte heller framkommit att USA ställt som villkor för utlämnandet att den tid som mannen varit frihetsberövad skulle avräknas från hans strafftid i Sverige.
Med hänsyn till detta saknades enligt förvaltningsrätten skäl att ändra strafftiden och överklagandet avslogs.
Kammarrätten konstaterar nu, liksom underinstansen, att det enligt svensk rätt saknas möjlighet att avräkna den tid som mannen varit frihetsberövad i USA.
Kammarrätten anför att Europadomstolen har uttalat att längden på frihetsberövanden som sker med anledning av en domstols dom inte omfattas av Europakonventionen. Dessutom kan, enligt kammarrätten, förlängningen av den tid som mannen är frihetsberövad inte anses vara så lång att den är oproportionerlig. Det är därmed inte heller möjligt att med stöd av Europakonventionen avräkna den tid som mannen tillbringat i amerikanskt häkte och hans överklagande avslås.
Foto: TT
