Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Kaj Linnas fall bara ett i mängden – den svenska rättsskipningen fungerar inte”

Nyheter
Publicerad: 2017-05-31 12:57

DEBATT – av Av Olle Ekstedt, jur. dr. och f.d. hovrättslagman

 

Den svenska rättskipningen fungerar inte. Det är lätt att göra den bedömningen efter Kalamarksfallet där Kaj Linna igår släpptes på fri fot.

Att resning kan beviljas efter det att någon först har suttit 13 år i fängelse innebär givetvis inte att systemet fungerar. Detsamma gäller Rahman-fallet där det blev resning efter åtta års fängelse.

På samma sätt kan man bedöma en del andra skandalfall i senare tid. Vi skall inte tala om Quick-fallet där det dömdes för åtta mord och beviljades resning efter åratal av sluten psykvård.

Så här kan vi inte ha det helt enkelt. Men var sitter felet? Och vad skall man göra åt problemen?

Det går inte att utan vidare peka ut felen i systemet. Fallen i rättskipningen är varierande och olika. På det sättet är rättskipningen faktiskt en svår hantering.

Det är också ofta en försvarslinje från politiskt håll att hävda att allt bara är enstaka fall och att de inte är tecken på något gemensamt fel som behöver åtgärdas. Just detta att ”inget behöver göras” är den vanliga attityden från politiker om de pressas att göra någon kommentar.

Men om vi öppnar fönstren och vädrar ut den unkna politiken så ser vi att det finns massor att göra.

Det behövs först och främst en rättspolitik. Härmed menas ett politiskt intresse för rättskipningens innehåll. Det har vi inte haft under de senaste trettio åren. Vi har inte heller under den tiden haft någon sakkunnig justitieminister som kunnat leda en rättspolitisk diskussion.

Verksamheten har sedan tidigt 1990-tal varit inriktad på att minska kostnaderna för rättskipningen och det är inte det jag syftar på med tal om rättspolitisk, det är snarare finanspolitik.

Just i dagens läge är vi långt nere i en dalgång där vi inte ens har en heltidsjustitieminister och inte ens en deltidare som har saklig kompetens i de rättspolitiska frågorna. Vad vi skulle behöva är faktiskt först en sakkunnig heltidare och därtill en heltids biträdande minister på området.

I sak vill man så klart se en rättspolitik som inriktas på förbättringar och att de skall avse medborgarnas förhållanden. I senare tid har vi sett förändringar som förestavats av statsfinansiella mål och bekvämlighet för domstolarnas personal.

Det behövs också att yrkesmännen inom rättsväsendet tar ton och börjar berätta om förhållandena och kommer med kritik mot systemet och ger förslag till förbättringar. Som alla kan se är det mycket tyst från rättskipningens verksamhet. En och annan kommer kanske fram med kommentarer och det i så fall i Dagens Juridik. Men i allmänhet blir det bedövande tyst sedan något ord blivit sagt.

Man saknar också yttranden från till exempel hovrätternas presidenter. De sammanträder regelbundet och för protokoll. Men de säger aldrig något som syns eller hörs.

Ett av problemen för hovrättspresidenter och andra domare med chefsroller är att de är förvaltningstjänstemän med lydnadsplikt mot politikerna. Här finns en stor del av förklaringen till tystnaden. De kallar sig dock för ”domare” vilket är en smula förvillande eftersom det för tankarna till en självständighet som de inte har i chefsrollen.

Domare åklagare och poliser, alla behöver fortlöpande utbildning. Det behövs för att kompetensen i yrket skall vidmakthållas och förbättras. Här kan vi genast se sambandet med en del av katastroffallen vi har upplevt i senare tid. Quickfallet har en klar koppling till bristande kompetens. Den medförde att varken polis, åklagare eller domare hade förmåga att hålla emot villolärorna om förträngda minnen som pressades på av sakkunniga med stor prestige. Kevinfallet kan också nämnas i detta sammanhang.

Just oförmågan att bedöma sakkunniga från olika specialområden är en av de stora svagheterna hos till exempel domare. De saknar egen erfarenhet av teknik, affärsverksamhet, bankverksamhet, medicinska områden m.m. i en lång rad.

Det behövs en central utbildningsinstitution av typ domarakademi för att skapa den kunskapscentral som behövs i dagens läge.

Samhällsfrågorna är i dag mer invecklade än någonsin. Härtill kommer att den juridiska utbildningen vid universiteten redan på 1980-talet började gå en egen väg mot en sorts vetenskaplig juridik bort från kontakterna med praktisk verksamhet.

Även Kalamarksfallet verkar ha sin rot i kompetensbrister. Här verkar det handla om brister i de mest elementära kraven på bevishantering. På det området har det skett en kraftig utveckling från, låt oss säga, 1970-talet från ett intuitivt tyckande mot stringenta bevisanalyser.

Man kan ibland tycka att den tekniska bevishanteringen har gått för långt och leder till orimliga frikännanden. Den har dock varit av godo i sin helhet. Det verkar samtidigt som om den inte har slagit igenom på alla håll utan att den gamla intuitiva formen lever kvar. Här kan förklaringen till Kalamarksfallet sitta.

Man kan fylla på listan med Assangefallet och barnläkarfallet. Även här kommer man till djupliggande kompetensproblem som kanske skulle kunnat lösas på bättre sätt än som skett om det funnits en öppen diskussion på hög kompetensnivå. Lösningen skulle kunna vara att vi hade en fristående utbildningsinstitution där normerna kunde sättas och diskuteras.

Kompetensen måste också specialiseras. Man måste bryta dogmen om ”generalisten” som domare. I viss mån finns det en sorts specialisering, dock ganska ytlig. Man kan nämna specialdomstolen för patent och upphovsrätt. Kanske vill man dra fram mark- och miljödomstolarna som exempel.

Domstolarna befolkas dock med brottmålsutbildade generalister som inte kan få någon specialutbildning. Man har satt in tekniska råd och liknande från andra professioner men deras betydelse är diskutabel.

Valet av generalismen har givetvis en ekonomisk grund. Specialisering och riktig utbildning är kostsam och motarbetas därför på politisk nivå.

I dagens läge skulle vi behöva en klar brytning med generalismen. Det borde skapas ett helt nytt domstolssystem för de ekonomiska tvistemålen med stora domkretsar. Detta behövs för att återupprätta rättskipningen i tvistemålen vilken varit under förfall under många år.

Förfallet ökar på grund av reglerna om allmänt prövningstillstånd i hovrätterna. Allt färre mål kommer upp, allt färre unga domaraspiranter får erfarenhet av tvistemål under hovrättsarbete och blir allt mindre kompetenta att döma när de kommer ut i tingsrätterna. Spiralen är nedåtgående.

Dagens allmänna domstolar skulle bli endast brottmålsdomstolar om tvistemålen förs bort därifrån. Troligen skulle även rättskipningen i brottmål tjäna på det. Domarna skulle slipp tvistemålen som ofta är hinder i verksamheten med brottmålen som kräver allt större ansträngningar.

Det behövs ett fristående resningsorgan. Detta är det minsta som i dag bör göras i ett alltmer kritiskt läge för rättskipningen. Frågan har belysts i media men det kommer inte någon reaktion från rättspolitiskt håll.

Skapandet av en sådan institution bör kombineras med en modern målsättning för verksamheten, nämligen att förutsättningsfritt undersöka och värdera ett bevisläge. Kritiken mot framför allt Högsta domstolens verksamhet är att den formulerat – låt vara ordlöst -en dogm om orubblighetens företräde i stället för om rättsenlighetens företräde, rättvisan om man så vill.

Man har också formulerat juristiserande principer som den att bedömningen i resningsärendet skall fingeras avse hur hovrätten skulle ha bedömt saken om den haft den nya bevisningen. Denna bedömningsmodell, som inte är föreskriven i lagtexten, verkar dock var på avskrivning. Men i stället har man introducerat någon sorts modell om att endast ny bevisning skall bedömas i resningsärendet och inte också den äldre bevisningen – en modell som även den är ett konstigt påhitt som hindrar en korrekt bevisbedömning.

Vyerna kan vidgas och omfatta även kravet på en möjlighet att få hovrättsdomar sakprövade. Denna fråga är av verkligt stort format.

Det fanns en gång en rätt till överprövning i Högsta domstolen. Den togs bort och ersattes med en dispensprövning när det fanns skäl att ändra hovrättsdomen. Denna möjlighet togs bort 1972. Då hade man en motivering om att hovrätterna nu dömde så bra att den inte behövdes.

Nu har vi i vart fall kommit därhän att hovrättsdömandet har blivit kraftigt försvagat genom systemet med prövningstillstånd i hovrätt som introducerat skönsmässigheten i överprövningen och av flera andra skäl. Det är dags att allvarlig överväga hur man skall kompensera för bristerna.

En möjlighet är att återinföra ändringsdispensen i Högsta domstolen. Ett särskilt resningsinstitut är en liten bricka i systemet som skulle förstärka rättskipningens kvalitet men det räcker inte med det. Man kan gå längre än till ändringsdispens och skapa en skyldighet för Högsta domstolen att ta upp vissa fall.

Dagens dispenssystem innebär – kuriöst nog – full skönsmässighet där Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd men inte måste göra det ens när det finns ett prejudikatintresse.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se