”Justitierådens missbruk av den nya regeln kan göra HD:s avgöranden till domvilla”

DEBATT – av Björn Molin, f d rådman och revisionssekreterare 

Nyligen överlämnades till justitieministern Straffprocessutredningens betänkande Brottmålsprocessen (SOU 2013:17).  I syfte att förbättra lagföringens kvalitet och effektivitet föreslås åtskilliga förändringar som berör tingsrätternas och hovrätternas verksamhet. Det gäller bland annat reglerna om domstolarnas sammansättning och om prövningstillstånd i brottmål i hovrätt.

Flera sådana ändringar har redan tidigare skett med den uttalade målsättningen att rättssäkerheten inte skall åsidosättas. Det kan då vara av intresse att påminna om den förändring i domförhetsreglerna för Högsta domstolen som genomfördes år 2009.

HD fick då större frihet än tidigare att bestämma det antal ledamöter som skall ingå i rätten vid olika typer av mål och ärenden. Den minskning av antalet ledamöter som hade skett på senare år hade ökat behovet att koncentrera den fullsuttna domstolens verksamhet till huvuduppgiften – det vill säga att leda prejudikatbildningen. Man införde därför bland annat regeln i 3 kap 5 a § rättegångsbalken att resnings- och domvilloärenden får avgöras av ett justitieråd om prövningen är enkel. Tidigare krävdes det i ett sådant fall minst tre domare.

Vid remissbehandlingen påpekade JK att förändringar av det föreslagna slaget kan medföra försämringar i rättssäkerheten och frestelser att låta snabbhet, effektivitet och målavverkning få försteg framför omsorg och kvalitet. JK betonade att det blev domstolens skyldighet att axla det ansvar som lagstiftaren hitintills tagit genom mera preciserade regler om sammansättningen.

Jag redogör nu i korthet för ett exempel på hur HD har tillämpat just regeln att ett resningsärende kan avgöras av en ensam ledamot.

Rättsfallet handlar om konsekvensen för Simrishamns kommun och dess dåvarande tekniske chef Bengt-Olov Lindqvist av att kommunen för sin vattenförsörjning hade tagit upp vatten utan tillstånd enligt 11 kap 2 och 9 §§ miljöbalken (MB). Undantag från tillståndsplikten gäller enligt MB 11:9 om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamheten. En anlitad konsult hade gjort bedömningen att företaget inte var tillståndspliktigt.

Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet enligt miljöbalken, förelade kommunen vid vite om 250 000 kronor att senast inom viss tid upphöra med den nya vattentäkten. Undantagsregeln var alltså inte tillämplig enligt länsstyrelsen. Föreläggandet var inte förenat med ett interimistiskt beslut enligt MB 26:26 att det skulle gälla redan innan det vann laga kraft vilket är den springande punkten i rättsfallet.

Efter beslut av kommunens tekniska nämnd överklagades föreläggandet till miljödomstolen. Ett yrkande om inhibition avvisades av domstolen med besked att föreläggandet, i avsaknad av interimistiskt förordnande, inte gällde innan det vunnit laga kraft. Miljödomstolen avslog även överklagandet i sak varefter Miljööverdomstolen vägrade prövningstillstånd men utsträckte tidpunkten för vattenuttagets upphörande.

Kommunen upphörde med vattenuttaget i enlighet med beslutet. Ett år senare beviljade miljödomstolen kommunen tillstånd till vattenuttaget.

Några år senare väckte åklagaren åtal mot en konsult och tre tjänstemän i kommunen, däribland Bengt-Olov Lindqvist, för otillåten miljöverksamhet enligt MB 29:4. Lindqvist lades i målet till last i huvudsak att han uppsåtligen eller av oaktsamhet hade låtit det bedrivas tillståndspliktigt bortledande av grundvatten fast tillstånd saknades och att han i övrigt underlåtit att tillse att vattenverksamheten bedrivits inom laggiven ram.

Lindqvist dömdes av hovrätten i december 2007 för otillåten miljöverksamhet till dagsböter 50 å 400 kronor. Han förpliktades vidare att återbetala kostnader för försvaret i tingsrätten och hovrätten på cirka 120 000 kronor.

Hovrätten fann inte styrkt att Lindqvist hade handlat med uppsåt. Inte heller kunde något oaktsamt beteende läggas honom till last innan han hade fått del av länsstyrelsens vitesföreläggande. Genom föreläggandet måste han emellertid ha insett risken att vattenuttaget var otillåtet och han tog en medveten risk när han inte tillsåg att verksamheten upphörde.

Hovrätten påpekar att en verksamhetsutövare som föreläggs vid vite att upphöra med en viss verksamhet har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad innan agerandet föranleder straffrättsligt ansvar och att detta intresse är särskilt beaktansvärt när föreläggandet, såsom i detta fall, inte har förordnats att gälla innan det har vunnit laga kraft. Den som vill bedriva vattenverksamhet har dock möjlighet att ansöka om tillstånd även om tillstånd inte krävs och kan på så sätt undvika straff och andra sanktioner.

Lindqvist ansökte om revision men vägrades prövningstillstånd av HD i september 2009. Därefter har han två gånger ansökt om resning. Båda ansökningarna har utan närmare motivering avslagits av ensamdomare.

Lindqvist har som grund för sina resningsansökningar åberopat 58 kap 1 § 1st 4 p rättegångsbalken och därvid gjort gällande att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom uppenbart strider mot lag. Det skall här genast påpekas att det kan vara tillräckligt att rättstillämpningen strider mot grunderna för en viss lagstiftning. Någon anknytning till en viss författningsbestämmelse behöver alltså inte alltid kunna pekas ut.

I anslutning till vad Lindqvist anfört i HD kan följande sägas.

Om tillsynsmyndigheten, länsstyrelsen, hade haft samma syn som hovrätten på betydelsen av att tillstånd hade kunnat sökas i förväg skulle den naturligtvis ha meddelat ett interimistiskt förbud.

Länsstyrelsen gjorde uppenbarligen bedömningen att den skada som kunde förutses av vattenuttaget var begränsad i förhållande till den olägenhet som det skulle innebära för kommunen att ha ställt om vattenförsörjningen om föreläggandet så småningom kom att upphävas. Det påstods inte ens i målet att Lindqvist skulle ha haft kännedom om förhållanden som skulle ha motiverat större skyndsamhet med att stoppa vattenuttaget.

Hovrättens dom innebär att kommunen, trots avsaknaden av interimistiska förordnanden av länsstyrelsen och miljödomstolen, måste stänga vattenuttaget oberoende av ett överklagande. Annars döms den eller de ansvariga, i detta fall Lindqvist, för miljöbrott. Risken för att vattenuttaget är otillåtet är ju känd för alla i kommunen som fattar beslut i ärendet. På så sätt blir föreläggandet, trots avsaknaden av interimistiskt förordnande, bindande för kommunen – om än vid påföljd av straffansvar för den eller de ansvariga istället för vid vite för kommunen som sådan.

Ingen i kommunen kan alltså straffritt besluta annat än att vattenuttaget skall stoppas. Det är orimligt och helt oförutsebart att det inom kommunen skall behöva göras en avvägning av vilket intresse som väger tyngst, kommunens intresse att tills vidare fortsätta verksamheten som länsstyrelsen och miljödomstolen har tillåtit genom avsaknaden av interimistiskt beslut eller den enskildes intresse av att slippa begå brott och straffas.

Efter det att den första resningsansökningen legat obehandlad i omkring två år kom i april 2012 ett avslagsbeslut utan närmare motivering meddelat av ett justitieråd. Det var minst sagt överraskande att ärendet ansågs så enkelt att det kunde avgöras av ensamdomare. När man sedan konstaterade att det enligt HD:s arbetsordning krävs att ärendet skall vara mycket enkelt blir man bekymrad.

Vad hade sökanden förbisett i sin ansökan? Eller hade justitierådet haft en dålig dag? En förfrågan till rådet gav endast svaret att man fick förstå att hon inte kunde redogöra för sina överväganden och en förfrågan till kanslichefen från undertecknad angående tillämpningen i HD av rekvisiten ”enkel” och ”mycket enkel” har inte lett till något svar alls.

Om en domstol finner att de objektiva och subjektiva rekvisiten för ett visst brott är uppfyllda måste den fråga sig om det finns några omständigheter som ändå gör gärningen rättsenlig. Det är ju särskilt självklart när det, som i detta fall, strider mot sunt förnuft att fälla till ansvar.

Lindqvist har i sin senaste ansökan om resning pekat på regeln i 24 kap 9 § brottsbaken om frikännande på grund av straffrättsvillfarelse. Hovrätten fäster avseende vid att länsstyrelsens vitesföreläggande innebär ett auktoritativt uttalande i tillståndsfrågan. Lika auktoritativa är emellertid beskeden av länsstyrelsen och miljödomstolen att föreläggandena i brist på interimistiskt förordnande inte gäller om de överklagas.

Situationen kan därför jämföras med en av de situationer som enligt förarbetena till 24 kap 9 § brottsbalken skall medföra ansvarsfrihet, nämligen att man har vänt sig till en myndighet som har möjlighet och behörighet att ge ett auktoritativt besked om vad som gäller i en viss situation men som gett ett felaktigt besked om hur man skall förfara.

En grundläggande princip för hur kriminalisering bör ske sätts av legalitetsprincipen som följer av bland annat regeringsformen och artikel 7 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Den fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen att medborgaren skall kunna förutse när han kan komma att straffas.

Principen härleds delvis från konformitetsprincipen som innebär bland annat att straff inte skall drabba den som inte kunnat förstå annat än att han följde lagen (se Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, bl.a. sid 62 ff). Lindqvist kan omöjligen ha förstått att en sådan bedömning som hovrättens skulle vara möjlig.

Den fällande domen mot Bengt-Olov Lindqvist känns än mera otillfredsställande när det framkommer att det var kommunens tekniska nämnd som beslöt att föreläggandet skulle överklagas och vattenuttaget fortsätta tills vidare. Lindqvist har inte haft befogenhet att stoppa vattenuttaget i strid med nämndens beslut. Den för alla underlåtenhetsbrott gällande handlingsplikten har alltså i allt fall inte förelegat för honom. Att Lindqvist inte ens var anställd i kommunen när det nya vattenuttaget bestämdes utan fick kännedom om problemet med det saknade tillståndet genom en förfrågan från länsstyrelsen kort tid före föreläggandet, ökar inte heller känslan av att han ådagalagt någon skuld.

Lagändringen som medger att enkla resnings- och domvilloärenden får avgöras av ensamdomare var i och för sig rimlig med tanke på att det är väldigt många resningsansökningar som är författade av personer som återkommer gång på gång utan att anföra något av värde.

Bedömningen att prövningen är mycket enkel borde dock förutsätta att det enligt justitierådet inte rimligtvis kan finnas någon kollega inom domstolen som kan ha någon annan uppfattning. En konsekvens av bedömningen borde vidare vara att det inte behövs någon motivering för avslagsbeslutet. En rimligt insatt bedömare skall genast kunna förstå skälet.

Att Lindqvists ansökningar skulle lämpa sig för avgörande på en ledamot är svårbegripligt. Jag har svårt att hysa annan uppfattning än att det hos de ansvariga råden rör sig om ett klart missbruk av den nya domförhetsregeln. Det kan ifrågasättas om inte bristen i sammansättningen är så allvarlig att den gör avgörandena till domvilla. Ett påstående i den andra resningsansökningen att ensamdomare inte var behörig att avgöra ärendet har inte gjort intryck på det andra justitierådet.

Det är anmärkningsvärt att HD envetet tiger om sina skäl för avslagsbesluten vilket står i bjärt kontrast till strävandena hos dagens domstolar att ge tydliga motiveringar, skriva begripliga avgöranden och ställa upp med pressreleaser etc.

Högsta domstolens beslut kan förstås på flera olika sätt. 1. Hovrättens dom är riktig. 2. Domen är felaktig men kan inte sägas innebära en rättstillämpning som strider mot lag. 3. Rättstillämpningen strider mot lag men inte uppenbart. Det är inte heller säkert att de två justitieråden har tyckt lika. Om besluten hade motiverats enligt alternativ 3 hade det gett vägledning för framtiden. I de andra fallen kan det behövas ett ingripande av lagstiftaren.

Jag är som har framgått kritisk till hovrättens dom. Jag kan emellertid inte tro att ledamöterna har sett att konsekvensen av deras resonemang är att det skapats en omöjlig situation för kommunen och Lindqvist, ett sorts Moment 22.

Det är inte heller domen i sig som är det allvarligaste i denna historia. Att en dom från tingsrätt eller hovrätt kan behöva ändras är inte märkvärdigt. Det betänkliga är HD:s vägran att i fullsutten rätt göra en motiverad prövning av ett fall som rör centrala rättssäkerhetsfrågor.

HD har knappast i detta fall axlat det ansvar som JK förmanade om i sitt remissyttrande. När man läser före detta justitierådet Bertil Bengtssons uppsats i det senaste numret av Juridisk Tidskrift med beskrivning av de alltmera omfattande och utförliga domsmotiveringarna i många mål förstår man att andra blir mera styvmoderligt behandlade med det minskade antalet justitieråd.

Avslutande fråga? Vad skulle Europadomstolen säga om att den svenska staten i en skepnad anvisar ett möjligt handlingssätt och sedan i en annan skepnad straffar den som handlar på det sättet?