”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former är förbjudna.” Citatet är hämtat ur art. 4 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dokumentet är en bilaga till en av generalförsamlingens resolutioner och därför, formellt sett, inte rättsligt bindande. Nämnda princip; att slaveri är förbjudet, utgör dock jus cogens, en för alla länder gemensamt fastställd sedvanerättslig norm, och är som huvudregel juridiskt utkrävbar i många länder.
Människohandel – human trafficking – är vår tids form av slaveri. Den moderna människohandeln är å ena sidan helt skild från den forna transatlantiska slavhandeln på så sätt att det nutida slaveriet tar skepnad i varierande former och drabbar alla sorters människor, oavsett kön, etniskt ursprung eller ålder. Å andra sidan är likheterna stora med svunna tiders människohandel; än idag behandlas människor som gods och säljs som egendom.
En flicka kidnappad in i ett nytt land, in i ett nytt liv, utnyttjad som sexslav. En kvinna svikligen förledd över gränsen, med hopp om frihet, blir inlåst och bunden i prostitutionens bojor. En liten pojke, såld till följd av fattigdom, skeppad över havet, skall bli någons ägodel.
Trots att fenomenet människohandel är den andra största kriminella industrin i världen (efter- vapen- och drogindustrin), och trots det faktum att det är den form av organiserad brottslighet som växer snabbast, har regeringar och myndigheter världen runt just fått upp ögonen för denna världsomspännande verksamhet. Juridiska åtgärder i form av exempelvis reformerad lagstiftning måste till för att utplåna människohandeln. Detta är dock inte nog. Då människohandeln är en gränsöverskridande brottslig verksamhet är internationellt och mellanstatligt samarbete en förutsättning för att effektiva åtgärder över huvud taget skall uppnås.
De senaste tio åren har krig, svält, miljökatastrofer, förtryck, förföljelse samt ekonomisk och social misär givit upphov till nya irreguljära migrationsmönster, där obefintlig dokumentation gjort så att människohandeln fått en alltmer framträdande plats. Människor tvingas leva under omänskliga förhållanden. Samtidigt betraktas deras migrationsrörelser som ett hot mot suveräniteten och säkerheten i de stater där de passerar.
För tio år sedan lanserades The Global Programme against Trafficking in Human Beings som utarbetats av FN:s center för internationellt brottsförebyggande (CICP). Ett år senare antogs FN:s konvention mot transnationell organiserad brottslighet. Ett av de därtill knutna protokollen handlar om att förebygga, straffa och motverka handel med människor.
I EU:s stadga om grundläggande rättigheter anges uttryckligen att människohandel är förbjudet. Sedan mitten av 1990-talet har man inom EU ett tvärfackligt angreppssätt för att motverka människohandel där ursprungs-, transit-, och bestämmelseländer alla är engagerade. De tre principer som ligger bakom angreppssättet är att förebygga människohandel, stödja och skydda offren samt lagföra människohandlarna.
Det torde stå klart att många länder har lagstiftning mot människohandel. Omfattningen av problemet växer trots detta för varje dag som går. Månntro har världen fått skärpt lagstiftning på området men fallerar i tillämpningen av den? Det är här juristens roll spelar in. Genom en tillämpning av de lagstadganden som finns, samverkan sinsemellan och över landsgränserna kan juristen göra sitt för att motverka människohandel.
