Meddelarfriheten och pennan är för blodtörstiga journalister vad våldsmonopolet och batongen är för poliser med nervöst avtryckarfinger.
Ovanstående må vara en överdrift av en syn på mediernas utnyttjande av meddelarfriheten. Men avskalat sin polemiska udd har påståendet dessvärre en stark verklighetsförankring.
Även samhällsengagerade och förståndiga debattörer hamnar i varierande grad snett när de i uppriktig vrede anser att uppgifter som borde förbli hemliga läcker. I sin upprördhet föreslår de ingrepp i meddelarfriheten och anskaffarfriheten eller omedvetet lägger förslag som urholkar friheterna. Främst riktas kritiken mot efterforskningsförbud och tystnadsplikt som ska säkerställa meddelarfriheten.
Professorn i civilrätt Mårten Schultz betraktar meddelarfriheten som en exklusivitet inrättat för att tillfredsställa pressen behov. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg beskriver helt rätt meddelarfriheten som ett av demokratins sätt att uppdaga korruption m.m. Men dessvärre landar hon snett när hon hävdar att medierna inte bör missbruka sitt ”privilegium”.
Vi har haft en meddelarfrihet i Sveriges sedan 1766. Det har sedan dess varit möjligt för enskilda att anonymt själva publicera eller lämna uppgifter till en tidning eller författare. Meddelarfriheten har steg för steg byggt på. Offentligt anställdas anonymitet skyddas i dag av ett efterforskningsförbud för myndigheterna och en tystnadsplikt för den som tar emot uppgifterna. Detta meddelarskydd kan bara hävas om uppgifter för vilka det råder kvalificerad sekretess kommer på drift eller i de fall sekretessbelagda dokument lämnats ut.
De ständigt återkommande utredningarna om yttrandefriheten har poängterat meddelarfrihetens betydelse för samhällets utveckling. Det gäller även den sittande Yttrandefrihetskommittén. När utkast till lagtexter presenterats har utredningen ledamöterna varit på hugget och ihärdigt frågat sig hur förslagen påverkar meddelarfriheten.
Meddelarfriheten och meddelarskyddet är en säkerhetsventil är sekretessreglerna slår blint. Utan att veta hur reportrarna på Sveriges Radio fick fram uppgifterna och dokumenten i den s.k. Saudiaffären kan det vara så att samvetet hos någon på någon myndighet börjat gnaga och personen velat berätta. Det skulle i så fall vara ett tydligt exempel på när meddelarskyddet parerar en med nödvändighet ganska stel sekretessreglering. Precis som lagstiftaren tänkt sig.
Anne Ramberg drar samma slutsats om meddelarfrihetens betydelse utifrån exemplet Bradley Mannings. Den amerikanske soldat som lämnade ut dokument bl.a. om den amerikanska armens övergrepp till Wikileaks.
Avvägningen i Saudiaffären mellan rätten att allmänheten ska få veta och hänsynen till Sveriges relationer till andra länder faller ut till offentlighetens fördel. Hade inte själva dokumenten lämnas ut hade det sannolikt inte blivit någon förundersökning för brott mot tystnadsplikten. Om JK mot förmodan hittar den som ev. lämnat ut dokumenten kan denne dömas för brott mot tystnadsplikten. Men om syftet varit att avslöja något som han eller hon uppfattade som korrupt och det inte handlar om att komma åt någon eller att tjäna sig en hacka kommer personen i mångas ögon att betraktas som en hjälte.
Jag utgår ifrån att Mårten Schultz, ordföranden för institutet mot mutor Claes Sandgren och även riksdagsledamoten Susanne Eberstein (S) delar min och Anne Rambergs slutsats så långt.
Men sedan tonar oenigheten upp sig.
Susanne Eberstein har ihärdigt år efter år mot sitt eget partis uppfattning motionerat om att meddelarskyddet för anställda inom polisen ska inskränkas. Under förundersökningar ska kvalificerad sekretess gälla för alla uppgifter. Därmed bryts meddelarskyddet och JK kan agera rörmockare och leta läckor.
Precis som Eberstein menar Mårten Schultz att läckorna saboterar polisens arbete. Brottsutredningar försvåras och uppgifter i medierna leder till att brottslingar kan gå fria eller i vart fall kan skaffa sig ett försprång. Claes Sandgren håller även han öppet för att en sådan begränsning kan bli nödvändig.
Ju större befogenheter en myndighet och dess anställda har att gripa in i medborgarnas liv ju viktigare är meddelarfriheten. Frågan är om det finns någon myndighet som i fredstid förfogar över lika många och lika långtgående tvångsmedel som Säkerhetspolisen och den öppna polisen.
Tillskillnad mot Sandgren, Eberstein och Schultz inser rikspolischefen Bengt Svensson meddelarfrihetens betydelse. Han omhuldar den inte så där bara i största allmänhet utan ser det som positivt att ”enskilda anställda känner ett sådant ansvar för verksamheten att de är beredda att använda sin meddelarfrihet … för att komma tillrätta med missförhållanden av olika slag”, skriver han i ett yttrande till JK.
Riksåklagaren Anders Perklev uttrycker samma uppfattning genom att förklara att meddelarskyddet är centralt för att åstadkomma den öppenhet som måste känneteckna rättsväsendet i en demokrati.
Men att poliser lämnar ut uppgifter om enskilda och pågående utredningar utan något annat syfte än att göra sig en hacka? Eller att enskilda drabbas för att poliser läcker uppgifter om enskilda som må kittla allmänhetens nyfikenhet men knappast bidra till rättstatens utveckling eller den allmänna upplysningen.
Därmed är vi inne Claes Sandgrens respektive Anne Rambergs paradgrenar.
Claes Sandgren menar att den polis som mot ersättning lämnar ut uppgifter är en mutkolv. Sådana brott måste kunna beivras enligt Sandgren vilket låter rimligt och rätt. Poliser som tar emot mutor utgör inte någon prydnad för rättstaten utan fräter istället sönder den inifrån.
Anne Ramberg oroas över att enskildas integritet kränks allt oftare i medierna och på nätet. Syftet med meddelarfriheten är inte att ”legitimera kommersiellt motiverade intrång i enskildas integritet” skriver hon i Advokaten. Hon har inget att invända emot att medierna betalar tipspengar när syftet är ädelt men att ”betala läckande poliser ersättning för att kunna publicera skvaller” är moraliskt klandervärt.
Det Sandgren inte inser är att mutkolvarna inte går att komma åt med mindre än att meddelarskyddet hävs. Det är ju bara en dåre till polis som efter att låtit sig mutas berättar det för sina överordnade och tar upp inkomsten i deklarationen. Den som betalat för en uppgift håller också tyst om tipsarens identitet. Att berätta vore ett brott mot tystnadsplikten och därför sänds heller inte någon inkomstuppgift till skattemyndigheterna.
Vi får trots allt stå ut med att det finns poliser som tipsar enbart för att dryga ut lönen. Det skadar men skadan skulle bli än större om efterforskningsförbudet kunde hävas för att utreda misstankar om att mutor betalats.
På samma sätt förhåller det sig med skyddet av den personliga integriteten. Visst kan enskilda fara illa av publiceringar men det bör inte bli möjligt att häva meddelarskyddet för att utreda t.ex. förtal eller ett eventuellt framtida integritetsbrott.
Enligt Anne Ramberg är vissa publicisters betalning till poliser för att få del av sekretessbelagda uppgifter ”inte sällan förekommande”. Det Anne Ramberg framhäver som det stora problemet är när det läcker ”skvaller”. När det gäller viktiga samhällsfrågor har hon inget problem med läckorna, tvärt om tycks det. Istället för att som Sandgren, Schultz och Eberstein tro att läckorna går att täta med lagar som begränsningar meddelarskyddet bör det definieras som det problem det är – en brist på etik inom polisen och delar av medierna.
Frestelsen att för några silverpenningar lämna ut uppgifter kan säkerligen bli för stor för en del. Men det är inte moraliskt försvarbart att mot betalning läcka uppgifter vare sig det rör sig om skvaller eller korruption och övergrepp. Det är polisledningarnas uppgifter att föra en etisk diskussion och om det görs generellt är det inget som hindrar att det görs med engagemang och tuffa ord.
Tipsen som lämnas ut mot ersättning är säkerligen för det mesta både sanna och användbara. Men att med ersättning locka enskilda tjänstemän att lämna ut uppgifter bidrar till att korrumpera de myndigheter vi vill kunna lita på.
Hur vanligt förekommande det är att poliser och andra mot ersättning lämnar ut sekretessbelagda uppgifter är det ingen som har en samlad bild av. Anne Ramberg farhågor om omfattningen går sannolikt för långt. Eller har hon belägg för det? Det är av förklarliga skäl omöjligt att få besked från de som i de flestas ögon utan belägg placerats i skamvrån – kvällspressen.
Till den som känner sig träffad:
Meddelarfriheten är det kanske effektivaste medlet mot korruption. Att i skydd av den skapa korruption genom att betala för sekretessbelagda uppgifter motverkar inte det dess syfte? Har jag missat något som gör det försvarligt och som gör att jag bör sluta tala om dubbelmoral?
Nils Funcke
