Juridiken har fått mer att säga till om i Europa, inklusive i Sverige, i vart fall under hela efterkrigstiden. Både ursprunget till EU – en konstruktion byggd på juridik – och EKMR (Europakonventionen) kommer också till vid den tiden, låt vara att dessa systems fulla genomslag i Sverige kom att dröja.
Volymen på statens normgivning har under samma period ökat kraftigt vid bygget av välfärdsstaten. Lagstiftning är ju det dominerande verktyget för att förverkliga politiska mål.
Domstolar och domare blir därmed ett slags politiska aktörer, låt vara att politiken ska hålla sig på armlängds avstånd från de enskilda fallen. Men jag kan också konstatera att juristers andel i Sverige av ledande befattningar i staten – i regeringskansliet och förvaltningen – under samma tid blivit mindre.
Nattväktarstaten var mera juristisk än vad välfärdsstaten är. Och det tyder i sin tur på att det här med juristernas ställning och juridikens makt inte är alldeles entydigt.
Jurister har haft stor och mycket makt också då det var mindre prat om saken. De utformade lagarna, visserligen ofta (men inte alltid) på politikernas uppdrag men med i regel höga frihetsgrader. Kanske är dagens diskussion lite perspektivlös? Kanske finns det fler faktorer att hålla reda på i sammanhanget än EU och EKMR? För några decennier sedan fanns det nog fler områden än i dag där ”experter” – ofta jurister – härskade utan att märkbart störas av politiker.
Men politiken har vidgat sitt intresseområde. Fler frågor definieras som politiska. Kanske också för att det blev nödvändigt att söka nya arenor för politisk mobilisering när de traditionella blev mindre tjänliga för det nationella politiska meningsutbytet, till följd av ökat internationellt interberoende.
De nationella frihetsgraderna har ju märkbart minskat i till exempel den ekonomiska politiken och skattepolitiken. Och även om jag inte kan bevisa kausaliteten, har kanske den utvecklingen medfört ett starkare inflytande från politiken på områden där jurister tidigare fick härja mera fritt.
Så kanske är det så att juristmakten ökat i vissa avseenden – högre frihetsgrader i rättstillämpningen – medan den kanske minskat i andra avseenden, nämligen professionens inflytande på den allmänna samhällsutvecklingen? Det tycks dessutom numera vara en erkänd sanning att det finns mer makt än förr i individuella ärenden hos jurister i allmänhet och domstolar i synnerhet. Vilka frågor har vi då skäl att ställa oss?
En fråga jag inte kan erinra mig ha hört i samband med diskussionen om juristerna och makten är om jurister och domstolar har den förmåga som krävs för att hantera ny makt med nya och mera komplexa roller på ett bra sätt? Har vi i ljuset av utvecklingen skäl att ställa ytterligare, nya, annorlunda eller särskilda krav på domare och andra jurister än vad vi tidigare har gjort?
Den utveckling som ägt rum innebär att juristers arbetsuppgifter delvis förändrats till sin karaktär. Det är på framför allt vissa områden en mera politisk och en mera värderingsstyrd juridik än förr. Detta kan kräva förändrade arbetsmetoder och kanske också andra kunskaper och insikter än vad vi brukat kräva av jurister.
Om EU och EU-rätten brukar ju med rätta sägas att EU är en politisk gemenskap på rättslig grund, en juridisk politik, och att EU-rätten är en mera politisk juridik än vi tidigare varit vana vid. Och vad gäller EKMR och dess domstol i Strasbourg (ECHR) är detta väl så uppenbart. Inte minst vid ECHR är rättstillämpningen i hög grad värderingsstyrd, inte bara som en bakgrund till reglerna utan också vid deras tillämpning.
Svenska jurister kommer här i kontakt med en delvis annan rättskällelära än vi vuxit upp med. Hos oss har lagstiftningens ofta utförliga förarbeten tillmätts mycket större betydelse än i många andra europeiska stater. Vi söker efter klargörande uttalanden i propositioner och utskottsbetänkanden, kanske till och med i de utredningar som legat till grund för de bestämmelser som ska tolkas.
Vi tycks leva i en föreställning om att det finns ett auktoritativt svar på alla tolkningsfrågor, bara vi letar ordentligt. Vi har svårt att inse att vi ibland kan komma till en punkt då vi måste fråga oss själva vad vi tycker och lägga också det till grund för vår tolkning.
När vi arbetar med våra gemensamma europeiska regler, det må vara EU-rätt eller konventionsrätt, fungerar inte alltid vår traditionella metod. Det kan bero till exempel på att förarbeten inte existerar eller att de har väsentligt lägre status än i vår nationella rätt.
Det är regelns ordalydelse och eventuell rättspraxis som har betydelse. Hjälper inte det, blir uttolkaren ensam och får söka andra vägar, kanske även den nyss antydda. Det leder också till att tolkningsarbetet blir mera värderingsstyrt än vi är vana vid. Och det borde kanske i sin tur leda till att vi ska ställa krav på rättstillämparen att identifiera och kanske även redovisa de egna värderingarna.
Att europarätten är en mera politisk juridik än vår nationella rätt och att dess tillämpning därmed blir mera värderingsstyrd innebär också att den makt som jurister/domare utövar blir mera politisk. Det kan hävdas att det då blir mera relevant än tidigare att känna till den politiska miljö där domaren fått en mera markerad roll. Juristens och domarens förmåga att orientera sig i samhället och i rättspolitiken får då större betydelse än förr.
En besläktad utvecklingslinje är att svenska jurister har blivit mera medvetna om att grundlagarna, särskilt regeringsformen (RF), inte bara finns som någon slags festkantat utan också emellanåt kan – och kanske till och med ska – tillämpas. Sådana regler har länge haft en undanskymd roll i svenska juristers yrkesliv.
Så är det väl i och för sig fortfarande för de flesta. Men i och med att rättighetsjuridiken har fått en mera framskjuten ställning och genom att normprövning kommit upp på den politiska och den juridiska agendan har allt fler svenska jurister blivit i högre grad medvetna om RF:s existens, åtminstone 2 kap och 11 kap. 14 §.
Min erfarenhet – främst från domstolar och utbildning av advokater – är dock att svenska jurister är medelmåttigt eller dåligt konstitutionellt orienterade, i vart fall när det gäller att integrera konstitutionell kunskap och färdighet i det dagliga. Inte heller förmågan att i till exempel remissarbete se konstitutionella aspekter är särskilt väl utvecklad.
Här ska ytterligare en utvecklingslinje spelas in, nämligen de allt starkare krav på specialisering som ställs på framför allt advokater och andra konsulter, men också i ökande utsträckning på domare och för den delen även på jurister i Regeringskansliet (RK).
Specialisering är å ena sidan nödvändigt. Men också en starkt nischad advokat kan behöva titta på skogen för att hitta det kritiska och avgörande trädet. Även anspråken på bredare orientering och samhällsförståelse kommer i motsättning till kraven på ökad specialisering.
Vi måste ta höjd för hur de negativa konsekvenserna ska kunna minimeras. En risk med stark nischning är att man kan förlora överblicken och kontrollen av viktiga principer – och därmed förmågan att urskilja vad som är viktigt och relevant.
Det är här på sin plats att uppmärksamma också de högt kvalificerade jurister som i regeringskansliet (RK) arbetar med bland annat olika lagstiftningsprojekt. Också här är anspråken på specialistkunnande uppenbara.
Samtidigt måste dessa jurister ha tillräcklig kringsyn, allmän juridisk kompetens och kunskap om långa utvecklingslinjer i rättspolitiken för att kunna erbjuda de politiska beslutsfattarna ett tillräckligt tuggmotstånd. Endast så kan de motverka populistiska och kortsiktiga lösningar och ta sitt tjänstemannaansvar för den långsiktiga rättsvården.
De anspråk och krav som jag här har antytt att vi ska ställa på jurister är omfattande. De ska ha en god allmän juridisk kunskap och behärska viktiga rättsliga principer, de ska ha spetskompetens på sitt huvudsakliga verksamhetsområde, de ska ha en god samhällelig och politisk orientering och förståelse, de ska klara internationella förhållanden och ska dessutom ha integritet och civilkurage.
Samtidigt ska de ju inte bara jobba och fortbilda sig i yrket. De ska leva ett rikt familjeliv, odla sina kulturella intressen, resa, läsa romaner och sköta sin hälsa – bland annat genom fysiska aktiviteter.
I många avseenden är också juristerna troligen skickligare än förr. Juristutbildningen är nog bättre. Den är i högre grad än förr kvalitetssäkrad och den bedrivs numera under viss konkurrens och utan den rigida likriktning som fanns förr. Studenterna är ambitiösare och intagningskraven höga.
Jag har inga tillräckligt bra svar på hur alla dessa krav ska kunna balanseras. Men det är uppenbart att alla delar av ett väl utvecklat utbildningsväsende måste spela en avgörande roll. En viktig uppgift för utbildningsinstitutioner, i vid mening, är att ta ett större ansvar för bredd än kommande arbetsgivare. Men också på lärosätena finns tendenser till specialisering. De som är verksamma på universiteten måste slå vakt om den juridiska allmänbildningen. Men väl så viktigt är det ansvar till exempel domstolarna tar för en god utveckling för de yngre.
Och då har jag kommit tillbaka till festföremålet, Svea hovrätt som länge, kanske under 400 år, har spelat en närmast avgörande roll för att fostra inte bara domare och en och annan advokat, utan också de som på framträdande positioner i bland annat RK ska svara för kvalitet och insiktsfull utveckling av rättsväsendet i allmänhet och lagstiftningen i synnerhet.
Hovrätten måste i den rollen beakta att kraven på dem som fostras har blivit både högre och mera mångsidiga och just därför – liksom hittills – aktivt slå vakt om kringsynen, samhällsförståelsen och den generella kompetensen. En väg för att möta dessa anspråk bör vara att ytterligare utveckla relationerna med andra domstolar, med RK och resten av förvaltningen och med landets juridiska och samhällsvetenskapliga lärosäten.
Svea hovrätt har bättre förutsättningar än alla andra med sin geografiska och kanske också mentala närhet till både det ena och det andra.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: TT
