”Den princip som har gällt har varit att det är borgenären som står risken för att ett kravbrev inte når gäldenären och att det är borgenären som ska styrka att preskriptionsavbrott har skett.”
Så börjar Maria Malmer Stenergard sitt inlägg. Senaste årens domar från HD har enligt henne dock drastiskt förändrat bevisbördan för preskriptionsavbrott.
Numera sannolikhetsbedömning
”År 2007 (NJA 2007 s. 157) lättade HD väsentligen på beviskravet genom att slå fast att preskriptionsavbrott kunde anses ha uppkommit då ett flertal försändelser avsänts till gäldenärens folkbokföringsadress utan att ha kommit i retur.”
Maria Malmer Stenergard skriver att det numera alltså ska göras en sannolikhetsbedömning istället för att, som tidigare, det är borgenärerna som ska styrka preskriptionsavbrott.
”År 2012 gick HD ännu längre (NJA 2012 s. 172) och menade att gäldenären har en skyldighet att bevaka posten på sin folkbokföringsadress och att en försändelse som har delats ut där ska anses ha kommit honom tillhanda, oavsett om han faktiskt har bott på adressen eller inte.”
Flera frågor
Artikelförfattaren beskriver hur rättsfallen gett upphov till frågor om hur många kravbrev som behövs, om det spelar roll om det rör sig om 3-årig eller 10-årig preskription och frågan om preskription ska räknas från första eller sista kravbrevet.
Maria Malmer Stenergard anser att det råder alltför stor osäkerhet kring preskriptionsreglerna.
”Det är möjligt att det skulle behövas en ändring av de bestämmelser som riksdagen en gång beslutade om, men omfattande förändringar ska i så fall ske genom lagstiftning och inte genom praxis. Mot denna bakgrund har moderaterna i riksdagens civilutskott motionerat om att en utredning bör tillsättas med syfte att se över preskriptionsreglerna.”
Foto: Malin Hoelstad/TT samt Riksdagen
