På fredagen skriver fyra forskare på Dagens Nyheters debattsida om hur ovilligt samhället är att se på sexuella övergrepp som sker utan våld som våldtäkt. För att ändra på detta och för att öka antalet fällande domar kan vi behöva införa en ny brottskategori, menar de.
Christian Diesen, professor i processrätt, Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri, Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt och Eva Diesen, jurist och brottsofferforskare skriver idag på DN debatt om svårigheterna med att få fler förövare fällda för våldtäkt, trots att anmälningarna har ökat. De fyra är svenska representanter i Y-SAV, ett forskningsprojekt som samlat fakta om sexuella övergrepp mot ungdomar inom EU.
”I genomsnitt var tionde flicka i Europa riskerar att bli utsatt för sexuellt tvång eller våldtäkt före 19 års ålder, enligt en EU-undersökning. I Sverige är andelen något högre, cirka 13 procent, medan den i länder i Öst- och Sydeuropa ligger betydligt lägre. Sexuella övergrepp mot barn i tonåren tycks öka i hela Europa och är av en så hög omfattning att det utgör ett folkhälsoproblem. Det är också ett gemensamt problem att de flesta våldtäkter inte anmäls och att mycket få förövare blir fällda för brottet”, skriver de i debattartikeln.
Debattörerna framhåller svårigheter med hur ungdomar ska definieras – som barn eller vuxna.
”Enligt Barnkonventionen är de barn, men enligt sexuallagstiftningen är de vuxna och hamnar på så sätt mellan två stolar – det finns för denna åldersgrupp i dag inget skydd mot sexuella övergrepp (med penetration) om det inte är fråga om ”våldtäkt”. I de flesta länder sker därför inte heller någon anmälan och det betyder i sin tur att intresset för frågan knappast är märkbart, vare sig hos myndigheter, i medierna eller i forskningen, medan det i länder med högre anmälningstal finns en levande debatt om tonårsflickors utsatthet”, skriver de.
I Sverige har vi enligt debattörerna den högsta anmälningsfrekvensen i Europa. 6 000 våldtäkter anmäls varje år, varav en tredjedel av dessa gäller barn under 15 år. I andra länder med jämförbar befolkningsmängd – till exempel Danmark, Portugal och Grekland – anmäls bara ungefär 400 fall per år, enligt skribenterna.
”Detta betyder förmodligen inte att det är mycket vanligare med våldtäkter i Sverige – när det gäller offerundersökningar ligger Sverige nära mitten – men att benägenheten att anmäla är oerhört mycket större. Skälen till detta kan vara många, till exempel större sexuell öppenhet och lägre grad av social stigmatisering av våldtäktsoffer, men en viktig förklaring till att anmälningarna ökat med 300 procent på tio år torde vara hur begreppet våldtäkt tolkas. Om våldtäkt ses som ett överfall som bemöts med motstånd och resulterar i sönderrivna kläder och skador blir det få anmälningar, medan det blir mångdubbelt fler om den allmänna uppfattningen är att ”ett nej är ett nej hur sent det än kommer”. I de flesta länder anmäls nästan bara överfallsvåldtäkter. I Sverige är det bara en mindre andel av våldtäktsanmälningarna som har den karaktären. De flesta anmälningar i länder med många anmälningar har kända misstänkta men sällan tydliga skador eller andra direkta bevis.”
Debattörerna menar att det är viktigt ur flera aspekter att fler fall anmäls, men att det är ”en illusion” att tro att anmälningen kommer att leda till ett åtal. Det är nämligen inte så att fler fälls för våldtäkt idag jämfört med för tio år sedan. Så trots att anmälningarna har ökat markant, ligger antalet fällda stadigt runt 300 per år. Det betyder att det bara är dubbelt så många fler som fälls i Sverige jämfört med Danmark, trots att anmälningarna är 15 gånger fler.
Debattörerna skriver att orsaken till detta är att antalet friande domar ökat kraftigt för tio år friades ungefär tio procent medan 34 procent friades under 2010.
”Det betyder också att den utvidgning av våldtäktsbestämmelsen som skedde 2005, då utnyttjande av ”hjälplöst tillstånd” kom att räknas som våldtäkt, inte hade någon större effekt. Och inte heller kan man anta att årets lagändring till ”särskilt utsatt situation” kommer att medföra fler fällande domar. Trots att Sverige alltså har mångdubbelt fler anmälningar än de flesta länder inom EU är andelen fällda våldtäktsmän inte högre. I praktiken gäller samma norm som i resten av Europa; flickor som anses ha tagit risker, till exempel varit berusade och följt med på en ”efterfest”, har mycket sällan möjlighet till upprättelse.”
Genom EU-studien Y-SAV har forskarna kommit fram till att ett gemensamt problem är att det finns ett motstånd mot att betrakta sexuella övergrepp vid dating och inom relationer som våldtäkter. De menar att detta drabbar framför allt tonårsflickor, som inte förmår att uttrycka sin ovilja till sex på ett så tydligt sätt som lagen och juristerna kräver.
En lösning kan kanske vara att därför införa en brottskategori för ”våldtäkter utan våld”, menar debattörerna. Men detta har redan diskuterats i Sverige men regeringen förkastade ett sådant förslag. Ett alternativ, enligt forskarna, är att inte alls använda begreppet ”våldtäkt” utan i stället ”sexuellt utnyttjande” för alla typer av övergrepp och differentiera påföljden enbart efter straffvärde.
”Under alla förhållanden borde våldtäktslagarna inom EU, enligt Y-SAV, bygga på bristande samtycke och detta är också ett krav enligt Istanbulkonventionen 2011. Syftet med att ersätta ”våld” med ”bristande samtycke” är inte i första hand att öka möjligheten att fälla förövare, utan att en sådan lag faktiskt utgör ett stöd för tonåringarna. Genom budskapet att ett samtycke krävs för sex premieras ansvarstagande och hänsyn.”
Debattörerna skriver att vuxenvärlden måste våga hantera tonåringarnas situation när det gäller sex, som de menar är en folkhälsofråga. Populärkultur och media bildar den bas som ungdomar använder sig av för uppfattningar om sex. Vuxenvärlden måste ge det stöd som krävs för att ungdomar ska få bra förutsättningar för goda relationer och fria könsroller – ”inte minst handlar det om att förmå unga tonårspojkar att reflektera över en alternativ mansroll som är frikopplad från sexuell makt.”
Foto: TT
