Det finns en utbredd uppfattning att domstolarna som dömde Thomas Quick, numera Sture Bergwall, inte gjorde något fel, givet den information som hade presenterats för dem av åklagaren. Men det här stämmer inte skriver debattförfattaren. Bevisvärderingsfelen var flera och de måste nu upp till ytan så att lärdomar kan dras.
Ifrågasätter värdering av vittne
Christian Dahlman ifrågasätter bland annat bevisvärdet av polismannen Seppo Penttinens vittnesmål.
Dahlman beskriver att i sin artikel att åklagarens huvudargument var att Bergwall måste vara mördaren eftersom han kunde berätta detaljer om morden. Ett motargument till detta var att Bergwall skulle kunna ha gissat sig till informationen med hjälp av ledande frågor från polisen.
”Penttinen svarade att han inte hade ställt några ledande frågor. Vilket bevisvärde har detta vittnesmål? Svaret är förstås att bevisvärdet är lågt, eftersom Penttinen uttalar sig i egen sak. Det finns en uppenbar risk att Penttinen, även om han ställde ledande frågor, inte insåg det själv eller inte skulle erkänna ett sådant misstag i efterhand.”
”Fel på testmetod”
Christian Dahlman kritiserar även den metod som användes för att möta invändningen att Bergwall skulle ha fått uppgifter om morden via tidningsartiklar. Testpersoner fick ta del av artiklar från ett av brotten och utifrån detta försöka utforma ett falskt erkännande. Detta jämfördes sedan med Bergwalls erkännande.
Det visade sig att Bergwall prickade in tio gånger fler rätt om detaljer för brottet än genomsnittet hos testpersonerna. Detta, skriver Dahlman, ledde till att Falu tingsrätt drog slutsatsen att Bergwall har haft tillgång till avsevärt flera faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna. Men det är ett fundamentalt tankefel anser författaren och skriver att domstolen också måste ta hänsyn till antalet felaktiga detaljer.
”Domstolen fick aldrig reda på hur många felaktiga detaljer Bergwall uppgav under alla de veckor han förhördes i jämförelse med antalet felaktiga detaljer som testgruppen uppgav under den eftermiddag då testet genomfördes. Domstolen borde ha insett att man i avsaknad av denna information inte kunde dra några slutsatser av antalet korrekta detaljer.”
Expertutlåtande om falska erkännanden
En tredje punkt som lyfts fram i debattartikeln är att domstolen accepterade åklagarens expertvittne om falska erkännande.
Psykologiprofessorn Sven Å Christianson förklarar att falska erkännanden kan ske när en person har något att vinna på att erkänna. Enligt Christiansons expertbedömning stämde dock detta dåligt in på Bergwall. Juridikprofessorn skriver att detta accepterades som ett faktum av domstolarna.
”Här borde domstolen ha krävt en bättre utredning. Man borde exempelvis ha krävt att Bergwalls läkare på Säter hade fått vittna och tillfrågats om han hade något att vinna på att erkänna. Om detta hade skett så hade domstolen fått reda på att Bergwall systematiskt belönades för sina erkännanden genom extra tilldelning av de bensodiazepiner som han var beroende av. ”
Foto: Pontus Lundahl/TT, Lunds universitet
