Juridik finns till för att lösa problem och för att hantera osäkerhet. Intressen skall balanseras och tvister skall lösas på att auktoritativ sätt. Samhället skall fungera någorlunda förutsebart och vi skall få hjälp att överblicka konsekvenserna av vårt handlande. Juridiken är också politikernas redskap.
Ibland hävdas att juridiken även har dolda, eller sekundära funktioner. En sådan roll diskuteras allt mer. Det påstås att juridiken på olika sätt har, eller kan ha betydande terapeutisk verkan. Kopplingen är att konfrontation med juridik kan påverka känslor och förändra beteenden.
I vissa avseenden är detta ett etablerat synsätt. Kriminalvården har i avgörande delar resocialiserande ambitioner. Straffrättshistorien är rik på fantasifulla vårdformer och terapeutiska ansatser.
Med ett bredare synsätt kan även civilprocessen bitvis uppfattas som terapeutisk. Parterna blir i domstolen sedda och får berätta sin version. Propra människor lyssnar allvarsamt på utsagorna och ställer uppföljande frågor. Rättsprocessen medför respekt och även om utgången inte blir lyckosam blir tvisten bedömd, en tröst och tillfredställelse i sig. Liknande drivkrafter kan motivera mötet med advokaten. Juristen agerar ofta psykolog.
Omvänt kan juridik ha avsevärda negativa verkningar. Rättsliga ingripanden och processer är många gånger traumatiska, såväl för brottsoffer, parter och tilltalade.
Fler menar att juridikens terapeutiska aspekter bör utforskas mer aktivt och internationellt blir aktiviteter under rubriken terapeutisk juridik vanligare. Konferenser arrangeras och studier publiceras. Tankarna har fått genomslag i administrationen av domstolsväsenden. En trend är inrättande av special¬domstolar, bl.a. för ungdomar, för personer med psykiatriska eller neurologiska sjukdomsdiagnoser och för personer med missbruksproblem. I några fall har domstolar uteslutande för familjefrågor aktualiserats. Andra ansatser är centra för problemlösning och medling. Den gemensamma nämnaren är att processer och påföljder tar sig andra uttryck än traditionellt juridiska. I svensk miljö är brottsofferfonden och införande av målsägande¬biträden konkreta resultat av sådana teorier.
Argumenten för vidareutveckling av perspektivet är i flera fall övertygande – den terapeutiska ansatsen är i flera avseenden uppenbarligen relevant. En intressant fråga är också i vilken utsträckning en fördjupning kan generera idéer som kan rationalisera och/eller humanisera det juridiska arbetet.
Lika viktigt är att undersöka om detta är en återvändsgränd. Finns det risker? Är anslaget kontroversiellt, och i så fall hur? Utmanas juridiska värderingar? Kommer terapeutiska inslag i konflikt med avsedd effekt av traditionell juridik? Vilka är i så fall de eftersträvade ”rena” juridiska verkningarna?
Det terapeutiska perspektivet har ännu tilldragit sig begränsat inhemskt intresse. Bortsett från några få bidrag kring enstaka frågor saknas en bredare diskussion. Teorierna berörs nästan inte alls i juristutbildningen. Detta är förvånande. Konventionella rättsveten¬skapliga synsätt förefaller kunna kompletteras. Inte genom att traditionell juridik ersätts, men genom att kunskap om hur en av juridikens centrala funktioner – att lösa problem – kan berikas. Alla stenar bör vändas. I vilken utsträckning juridiken bör uppfattas som terapeutisk är något som kan ägnas större uppmärksamhet.
