Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Julian Assange förhördes i november – fullständigt obegripligt att åklagaren ännu inte fattat beslut”

Debatt
Publicerad: 2017-02-23 11:44
Rolf Hillegren, f.d. åklagare

DEBATT – av Rolf Hillegren, fd åklagare

 

Julian Assange är sedan 2010 misstänkt för våldtäkt i Sverige och han är sedan dess häktad i sin frånvaro. Han greps i London i december 2010.

Sedan han därefter utan framgång överklagat begäran om utlämning till Sverige lyckades han i juni 2012 ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London. I augusti samma år beviljades han politisk asyl i Ecuador.

Överåklagaren Marianne Ny, som är förundersökningsledare i målet, borde då ha insett att möjligheten att få Assange till Sverige torde ha upphört då han vägrar att lämna ambassaden.

Till saken hör att fallet är ett solklart avskrivningsärende som skrevs av redan 2010 av en erfaren åklagare och därvid skulle det ha stannat om inte Marianne Ny i september samma år beslutat att återuppta förundersökningen.

Marianne Ny har dock hela tiden envist hävdat att Assange som förhörts i Sverige 2010 måste höras ytterligare samt att förhören måste ske i Sverige. Men i maj 2015 ändrade hon sig och begärde tillstånd från Ecuador att få förhöra Assange på ambassaden.

Skälet till denna helomvändning är att hon eljest riskerade att häktningsbeslutet skulle hävas av Svea hovrätt eller Högsta Domstolen på grund av den passivitet hon visat i fallet.

Efter visst administrativt krångel från Ecuadors sida kunde förhör äntligen hållas i november 2016 på Ecuadors ambassad i London.

Det hade varit rimligt att åklagaren därefter hade fattat ett beslut inom några få dagar. Hon har tre alternativ att välja på och något av dessa borde ha valts redan 2010.

Alternativen är att förundersökningen läggs ned med någon av följande motiveringar: Den misstänkte har lämnat landet och förväntas inte återvända. Anledning förekommer ej till antagande att brott förövats. Brott kan inte styrkas.

Sedan finns det ett fjärde alternativ. Åklagaren skulle mot bättre vetande och gängse yrkesetik kunna hävda att förundersökningen måste fortsätta. Resultatet av ett sådant beslut skulle bli att Assange stannar kvar på ambassaden till 2020 då brottet preskriberas.

Den sedan flera år pågående rättsskandalen skulle i så fall fortgå i ytterligare tre år.

Det är fullständigt obegripligt att åklagaren ännu inte fattat något beslut med anledning av det förhör som hållits i London. På Riksåklagarens hemsida finns en anteckning daterad den 5 januari 2017 som upplyser om att en ”rapport från förhöret” har överlämnats från Ecuador.

Vidare uppges att rapporten omfattar flera hundra sidor och att översättningsarbetet beräknas ta flera veckor.

Att en rapport från ett onödigt förhör kan vara så omfattande förefaller ytterst märkligt. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att åklagaren vill ge sken av att hon står inför ett svårt avgörande. Men så är inte fallet. Låt oss leka med följande tankar.

Sedan Assange greps i London 2010 utlämnades han till Sverige. Svensk domstol prövade häktningsbeslutet och beslutade att det skulle kvarstå. Vidare beslutade domstolen att åklagaren fick en vecka på sig för att väcka åtal. Sedan åklagaren förhört Assange beslutade hon efter två dagar att lägga ned förundersökningen och häva häktningsbeslutet.

Alternativt: Åklagaren väckte åtal och huvudförhandling hölls en vecka senare varefter domstolen samma dag eller något senare ogillade åtalet och hävde häktningen av Assange då den fann att åtalet inte var styrkt. Några ytterligare alternativ har aldrig funnits då bevisning saknas.

Jämförelsen mellan vad som skulle hänt om fallet följt normala rutiner och behandlats enligt gällande regler för frihetsberövade och den situation som i stället rått sedan 2010 är tveklöst av stort intresse.

Det är visserligen Assange själv som orsakat att han hamnat i en situation som i praktiken är väsentligt värre än om han lagförts i Sverige och man kan tycka vad man vill om Assange som person och hans agerande. Men det väsentliga i detta sammanhang är att han inte har några som helst skyldigheter att medverka i utredningen.

Åklagaren har däremot en skyldighet att driva förundersökningen så skyndsamt som omständigheterna medger. Ingen lär kunna påstå att så har skett.

Handläggningen av utredningen är så illa skött att det är svårt att frigöra sig från tanken – om än bisarr – att åklagaren bestämt sig för att lämna ett rejält bidrag till den samling som redan finns av svenska rättsskandaler. För det kan väl inte vara så illa att en överåklagare kan vara inkompetent?

Minst lika svårt är det att förstå varför även Riksåklagaren förhållit sig passiv genom åren – i synnerhet som utredningen väckt internationell uppmärksamhet och dragit löje över Sverige och svenskt rättsväsende.

 

 


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se