Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Journalister besvarar kritik med tystnad

Debatt
Publicerad: 2009-10-06 14:27

REPLIK. Relationen mellan journalister och jurister behöver diskuteras. Som jurist är det lätt att ge upp, men jurister behöver också media för att kunna ta det ansvar som är förenat med vårt yrke, skriver Claes Martinson, docent i civilrätt.

Tyvärr verkar det inte sällan bli en stark obalans i relationerna mellan jurister och journalister. Jag har tänkt flera gånger kring temat.

Första gången var i början av nittiotalet i anledning av att media hängde ut domarna i en västsvensk tingsrätt för deras milda dom i ett våldtäktsmål. Det slutade i en mycket välbesökt debattkväll i samarbete mellan juridiska institutionen och journalisthögskolan.

Sedermera Justitierådet Stefan Lindskog och sedermera Pressombudsmannen Per-Arne Jigenius satt i panelen. Båda hade skrivit artiklar i Göteborgs-Posten och det var lite av ett pådrag här på västsidan. Journalisterna vann debatten med argumentet att visserligen hade saken nog beskrivits felaktigt, men det var ju viktigare att saken blev uppmärksammad än att det blev rätt.

När juristerna väl givit sig in i debatten blev ju saken också utredd och därmed ingen skada skedd, menade de. Kanske är det också så som det måste fungera, eftersom journalister har helt andra målsättningar med vad de gör än att skriva nyanserat och korrekt.

(Tragiskt nog glömdes det sedan bort att killen som dömts kanske inte var så skyldig, men det är en annan historia. I varje fall om man bortser från risken för att den fortsatta juridiska processen påverkades av ”mediestormen”. Två år och 8 månader i fängelse är kanske inte så mycket att bråka om för lite skyldig var han nog, trots att målsäganden sedermera visade sig ha mycket goda skäl att ljuga.)

Det värsta jag varit med om för egen del är emellertid när jag gick på en blåsning för ett par år sedan. En journalist på en kvällsblaska ringde och ville tala om nyblivne utrikesministern Carl Bildts värdepappersaffärer.

När jag hänvisade till två kollegor, som jag ansåg mer insatta i ämnesområdet, bad han att få fråga mig om vad han borde fråga dem om. Jag hjälpte honom genom att beskriva huvudprinciperna för de beslutande organens behörighet i aktiebolag. För att bättre förstå ställde journalisten bekräftande frågor i stil med – ”så om Carl Bildt gjort si och så, då kan man säga att han gjort fel?”

Jag var naiv nog att svara på samma sätt som jag gör när jag får sådana frågor från studenter. Min avsikt var ju att hjälpa honom att fatta.

Nästa dag stod det på blaskans förstasida att ”ledande forskare” som för blaskans räkning ”granskat” affären hävdade att Bildt gjort fel. Jag trodde först att det gällde någon av mina kollegor, men det visade sig att ingen av dem gått journalisten till mötes på det sätt han ville.

Istället var det jag som var ”experten” och ”granskningen” av affären bestod alltså i att jag under fem minuter beskrivit aktiebolagsrättsliga huvudprinciper. Saken blev inte bättre av att nyheterna om den utförda ”granskningen” förmedlades som nyheter också i annan media. Det hela framställdes med andra ord som dagens stora nyhet.

Jag blev förstås upprörd och ville markera att det begåtts ett allvarligt fel. Den gamla erfarenheten från ovan nämnda debatt och slutsatsen att det är viktigare att journalister skriver än att de skriver rätt, gjorde mig dock fundersam.

Kanske var det även här bättre att det skrevs och blev fel, jämfört med att journalister inte vågade skriva alls om juridiska frågor? Samtidigt kunde jag inte smälta sagoberättandet kring min insats. Jag skrev därför en text på temat att om jag nu accepterat att bli utdragen på journalistikens arena så fick jag kanske tåla behandlingen, men då borde å andra sidan media tåla att bli behandlade på juridikens arena.

Jag lade därför fram en enkel juridisk argumentation, baserad på lagregler och rättsfall, som gick ut på att jag hade rätt till arvode för min ”granskning”. I min egenskap av ”ledande forskare” och m h t att min ”granskning” av en så omfattande och viktig affär utförts och levererats på bara fem minuter, så borde mitt arvode baseras på den oerhörda effektivitet jag visat.

Eftersom det, i brist på andra tolkningsmandat, också är så att säljarens begärda pris skall godtas så länge det inte är oskäligt, kunde man här kanske kräva 250 000 kr!

Poängen var inte att verkligen besvära någon med en sådan process, och det skrev jag. Att på detta sätt ta ut saken på den juridiska arenan skulle bli nästan lika oseriöst som journalistens agerande.

Det visade sig emellertid att ingen tidning ville ta texten, trots att den var i tidningsformat. Kanske var det mina brister som populärtextförfattare som gav utslag, eller den rättshaveristiska underton som kanhända kunde tolkas in, men mest sannolikt är nog skälet att kritik mot media sällan anses värt att publicera. I varje fall är det relativt sällan jag läst eller sett att det i media tagits upp hur media behandlat något.

Konstigt tycker jag. Det borde vara en särskilt viktig journalistisk uppgift att påtala brister i konkurrerande medias framställningar. Det var därför en märklig upplevelse när nästa journalist ringde. Trots att han fick sig nyheten om kvällsblaskans agerande serverad, reflekterade han inte ens över att skriva om det. Att gårdagens stora nyhet inte stämde var tydligen inget som läsarna behövde få veta!

Jag tycker på motsvarande sätt att det är konstigt med uteblivna reaktioner när någon sakkunnig bemödar sig med att påpeka att en journalists text fått en ganska missvisande eller rent av felaktig vinkling.

Jag har flera gånger kontaktat journalister med sådana påpekanden inom mitt fackområde. Reaktionerna har för det mesta varit total tystnad. Någon gång har jag fått svar som gått ut på att journalisten minsann kunde tolka lagtexten bättre än jag, och några gånger har de faktiskt tackat för visat intresse. Påpekandena har aldrig lett till någon offentlig åtgärd eller uppföljning.

Jag undrar därför vart den andra delen av argumentationen tar vägen? Om vi jurister får acceptera att det är viktigare att journalister vågar skriva än att de skriver rätt, då måste väl journalisterna bemöda sig med att ställa till rätta när vi sedan gör påpekanden om att det inte blev det?

Att jurister drar sig för att ha med media att göra behöver således inte bara bero på att vi anser att viktiga nyanser förenklas bort, eller på att vi har alternativ sysselsättning som vi anser viktigare.

Det kan också bero på att det helt enkelt finns en risk att vi blir illa behandlade. Det är förstås en risk vi delar med alla som får med media att göra, men om man då har möjlighet att välja, är valet kanske inte så svårt. Jag tycker att det är ganska synd.

Claes Martinson
Docent i civilrätt vid Göteborgs Universitet

Kommentera artikeln

Läs också:

Domare: ”Journalister är inte våra fiender”
”Journalister är ett pack!”
”Det är vår skyldighet att förenkla”


Dela sidan:
Skriv ut:

Taggar:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se