DEBATT – av Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige och Anna Palm, frilansjournalist
Människohandel och exploatering av människor i Sverige har under de senaste åren uppmärksammats och diskuterats allt mer. Trots detta saknar fortfarande många myndigheter grundläggande kunskaper om människohandel. Det framgår tydligt av ett beslut från justitie-ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger; ”avvisning av rumänsk kvinna kritiseras inte” (Dnr 4468-2011).
Beslutet avser ett klagomål som riktats mot polisen i Västra Götaland från en av de kvinnor som var målsägande i Sveriges största brottsutredning om människohandel som polisen avslöjade i Göteborg år 2010.
Genom kvinnans vittnesmål kunde Göteborgs tingsrätt den 14 maj 2012 döma två män för människohandel och ytterligare fyra män för grovt koppleri. Brottsbeskrivningar som också fastställdes i Hovrätten.
Kvinnan fick i enlighet med Europarådets konvention mot människohandel tillfälligt uppehållstillstånd i samband med själva rättegångarna. Efter avslutad rättegång avvisades hon – tillsammans med tio andra kvinnor som ingått i verksamheten – på grund av att de ”försörjt sig oärligen genom prostitution” med hänvisning till 8 kap. 2 § första stycket 2 utlänningslagen.
Beslutet att avvisa en person som (bevisligen) har utsatts för människohandel med motiveringen att hon ”försörjt sig oärligen genom prostitution” saknar helt brottsofferperspektiv. Beslutet strider dessutom mot den svenska sexköpslagen, regeringens handlingsplan beträffande offer för människohandel, kvinnofridspropositionen och EU:s rörlighetsdirektiv.
Därtill strider det mot Migrationsverkets ställningstagande angående avvisning av EES-medborgare (RCI 13/2012), vilket bland annat bygger på JO:s kritik mot Stockholmspolisen för avvisningen av 26 rumänska romer för tiggeri och dagdriveri som ”oärlig försörjning” (Dnr 6340-2010).
I korthet går JO:s kritik mot Stockholmspolisen ut på att varken tiggeri eller prostitution är brott eller på annat sätt förbjudet enligt svensk lagstiftning, varför avvisning därmed inte bör kunna ske enbart av den anledningen.
Med hjälp av Prostitutionsgruppen i Göteborg gjorde kvinnan en anmälan till JO där hon ifrågasatte avvisningen då hon inte hade begått något brott.
Till vår stora förvåning menar justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger att polisen ”inte kan kritiseras” för sitt avvisningsbeslut.
JO sätter sig därmed över migrationsdomstolens dom från 2010-04-08 (UM 832-11) där det fastställs att prostitution inte är skäl för avvisning av en EU-medborgare från Sverige enligt EU:s rörlighetsdirektiv.
I sitt beslut (bort)förklarar JO migrationsdomstolens dom med att det gällde ett land där prostitution sker under reglerade former, vilket är något som överhuvudtaget inte nämns i domen från migrationsdomstolen. Däremot konstaterar migrationsdomstolen att ”… inte har begått några brottsliga gärningar. Hennes personliga beteende… kan inte heller… anses utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, såsom t.ex. svenska myndigheters arbete mot människohandel och prostitution.”
Istället förankrar JO sitt beslut genom att tycka sig se att EU:s rörlighetsdirektiv ”lämnar utrymme för tolkning” – vilket innebär att polisen inte kan kritiseras. Det utrymme han tycker sig se är att rörlighetsdirektivet kan ”… genombrytas vid hot mot allmän ordning, säkerhet eller hälsa”, trots att migrationsdomstolen fasställt att den risken inte föreligger vid prostitution även om försörjningen sker ”oärligt”.
Istället för att kritisera polisens avvisningsbeslut menar JO att ”det är genom utredningen klarlagt att NN:s prostitution ingått som en del i en brottslig verksamhet som varit föremål för utredning och åtal”.
Detta yttrande fäller alltså justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger om en person som varit utsatt för människohandel för sexuella ändamål, vilket är ett av de mest traumatiserande och integritetskränkande brott en människa kan utsättas för. Likväl är det brottsoffret som JO gör till brottsling.
I sammanhanget ska påpekas att det enligt svensk lagstiftning inte är straffbart att sälja sexuella tjänster. Däremot är det sedan 1999 kriminaliserat att köpa eller försöka köpa sex. Att säljaren inte heller omfattas av reglerna om medhjälp till brott verkar JO total ha glömt bort.
Med den logik som JO använder skulle man lika gärna kunna anklaga dem som blir bestulna på sin bil eller konst för att genom sitt ägande av dessa värdefulla föremål deltagit i en brottslig verksamhet varför ägandet av dylika stöldbegärliga ägodelar bör förbjudas.
Vi har tidigare uppmärksammat brister i JO:s kompetens och resurser i samband med utredningen av rättsväsendets agerande vid mordet på Carla Saado i Huskvarna år 2010. Denna uppfattning förstärks av JO:s resonemang i detta fall.
Det finns anledning att ifrågasätta om JO har förstått vad hans ämbete kräver när han menar att avvisningen av den rumänska kvinnan var en ”konkret brottsförebyggande åtgärd”. JO:s uppdrag är att skydda den enskilde mot myndighetsövergrepp och förhindra maktmissbruk av tjänstemän. Detta skydd inkluderar även brottsoffer som är eller har varit utsatta för människohandel i sexuellt syfte – oavsett om de har svenskt eller utländskt medborgarskap.
