Pojken, som enligt uppgift var en av ledarfigurerna i en liga som gjort sig skyldiga till inbrott, misshandel och skadegörelse, misstänktes för bland annat stöld i en skola. Som led i brottsutredningen skulle nu pojken daktas – bli fotograferad och lämna fingeravtryck, samt lämna ett DNA-prov.
Pojkens föräldrar motsatte sig lämnandet av DNA-provet, och överräckte i samband med att detta skulle genomföras en begäran om överprövning och inhibition. Polismannen som mottog denna beslutade efter att ha konsulterat en polisiär förundersökningsledare att DNA-provtagningen ändå skulle genomföras omedelbart.
JO menar att det i sammanhanget borde ha stått klart för polismannen det som avsågs med begäran var att verkställigheten av det beslutade tvångsmedlet skulle skjutas upp. JO menar att polismannen istället för att rådfråga en kollega, borde ha kontaktat åklagaren. Det hade sedan varit upp till åklagaren att avgöra om det fanns möjlighet att skjuta upp provtagningen, eller om denna brådskade.
Polismannen borde åtminstone ha informerat föräldrarna om att provtagningen trots deras begäran skulle ske omedelbart. JO uttalar också att det inte är acceptabelt att först säga till föräldrarna att han skulle återkomma med besked om överprövning och ändå låta genomföra provtagningen för att undvika, som polisen själv uttryckte det, att ”skapa en diskussion”.
JO framhåller att en polisman ska vara korrekt och hövlig samt uppträda på ett sätt som inger förtroende men också fasthet. JO har därför förståelse för att pojkens föräldrar blev upprörda hur provtagningen genomfördes. Utöver kritiken mot polismannens agerande, föranleder det inträffande ingen åtgärd från JO:s sida.
