JO konstaterar att utgångspunkten enligt rättegångsbalken är att en dom ska meddelas senast två veckor efter avslutad huvudförhandling.
”Ytterligare anstånd kan dock äga rum om synnerligt hinder finns… i förarbetena till rättegångsbalken har uttalats att tvåveckorsfristen inte bör överskridas med mer än en eller annan vecka ”, skriver JO.
”Om en längre tid förflyter mellan huvudförhandlingen och domskrivandet, är risken stor att något väsentligt blir förbisett, bortglömt eller värderat på ett oriktigt sätt. Dessutom kan dröjsmål med att meddela dom leda till att handläggningen inte uppfyller regeringsformens krav på att en rättegång ska genomföras inom skälig tid.”
Hur lång tid borde det egentligen ha tagit? JO hänvisar till ett uttalande från justitiekanslern i ett fall där en dom skrevs färdigt fyra månader efter huvudförhandlingen. JK skrev bland annat:
”Det uppskov som kan godtas utöver fjortondagarstiden får normalt sett inte överskrida en eller högst två veckor. I sakens natur ligger att de verkligt omfattande målen givetvis kan kräva längre tid för domens avfattande… Vad sedan gäller handläggningen av det tvistemål som föranlett hovrättens skrivelse hit följer av vad jag redan uttalat att tingsrättens åtgärd att uppskjuta tiden för domens meddelande i månader under inga förhållanden kan godtas.”
JK konstaterade också att ”hovrätten borde ha planerat arbetet så att en dom kunde meddelas i vart fall inom fyra veckor”.
I ett yttrande skriver en av rådmännen att tvistemålet ”varken rättsligt eller vad gäller omfattningen var särskilt krävande” och att det huvudsakliga skälet till fördröjningen var arbetsbördan på tingsrätten.
Tingsrättens chef, lagmannen Anders Eka anser dock att det inte fanns någon ”sådan brist i tingsrättens handläggning som kunde föranleda kritik”.
JO håller dock inte med.
”Målet var av sådan beskaffenhet att fjortondagarsfristen kunde överskridas. Det var emellertid inte något extraordinärt mål. Domen är på 78 sidor men de egentliga domskälen omfattar bara tolv sidor.”
JO håller dessutom med den ena domaren om att fallet inte var särskilt krävande och anser att det borde ha tagit högst sex veckor. Stor arbetsbörda är inte heller någon gångbar förklaring:
”En så lång fördröjning är emellertid, oavsett orsaken, inte godtagbar.”
Foto: Pernilla Tofte/Jonas Ekströmer/Scanpix
