Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun JO-anmäldes för hanteringen av ett ärende enligt lagen om vård av missbrukare, LVM.
Enligt anmälan hade nämnden under loppet av mindre än fyra månader vid fyra tillfällen beslutat om omedelbart omhändertagande av en man med stöd av LVM.
Enligt anmälan, som lämnats in av mannens offentliga biträde, hade besluten om att omhänderta mannen fattats i samband med att han avslutade frivillig vård vid behandlingshem.
När mannen sedan gick med på att vårdas frivilligt tog nämnden tillbaka ansökningarna om vård enligt LVM.
Enligt JO-anmälan hade nämnden använt LVM som ett påtryckningsmedel för att tvinga fram vård på frivillig grund.
Fyra gånger på fyra månader
Av JO:s utredning framgår mycket riktigt att nämnden beslutat om tvångsvård fyra gånger under en period av knappt fyra månader. Tre gånger har beslutet hävts några dagar efter att det verkställts då mannen gått med på att vårdas frivilligt.
Därefter har mannen, efter en period av mellan sex dagar och drygt en och en halv månad, tre gånger beslutat att avbryta behandlingen.
Alla tre gångerna har nämnden fattat ett nytt beslut om tvångsvård redan samma dag eller dagen efter.
Nämnden hävdar dock i ett yttrande till JO att anledningen till detta är att man har försökt hitta en långsiktig lösning för mannen som byggde på att han gick med på att behandlas frivilligt för sitt missbruk. Mannen hade en lång historia av missbruk bakom sig och tvångsvård hade tidigare inte visat sig hjälpa.
Samtycke inte realistiskt
Enligt JO Lilian Wiklund måste det dock ha varit uppenbart att det samtycke till vård som mannen lämnat vid nämndens sammanträde efter det tredje omhändertagandet inte var realistiskt på grund av de uppgifter som nämnden då kände till.
JO redovisar händelseförloppet:
”Vid den tidpunkten hade [mannen] alltså under loppet av drygt tre månader vid två tillfällen avbrutit frivillig vård. Socialtjänsten hade tidigare under dagen fått uppgifter från behandlingshemmet om att [mannen] inte var motiverad till vård. [Mannen] hade också framfört till en socialsekreterare att han inte ville till något behandlingshem och i det sammanhanget blivit informerad om att nämnden i så fall måste överväga att ansöka om vård enligt LVM. Strax före sammanträdet meddelade [mannen] per telefon att han samtyckte till vård. Nämnden beslutade då att inte ansöka om vård.”
JO fortsätter:
”Enligt min mening måste det ha varit uppenbart för nämnden att det samtycke som [mannen] lämnade den gången inte kunde ligga till grund för nödvändig vård. Jag kan därför inte se annat än att nämnden, med den kännedom man hade om [mannen] sedan tidigare, borde ha ansökt om att [mannen] skulle ges vård med stöd av LVM. Handläggningen vid nämndens sammanträde den 15 juli 2013 tyder på att nämnden antingen har saknat kunskap om vad som bör krävas för att ett samtycke ska kunna ligga till grund för vård eller att nämnden inte gjort en tillräckligt kritisk prövning av om samtycket var realistiskt. Nämndens hantering av ärendet förtjänar kritik.”
Foto: Tobias Lundgren / TT
