Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och justitiekanslern Anna Skarhed är till att börja med överens om två saker: båda anser att den utredning som har letts av den före detta ordföranden i Regeringsrätten, Sten Heckscher, är grundligt genomförd. Både JO och JK är också överens om att buggningslagen – som hittills bara har funnits på prov – bör permanentas.
De två vattendelare som uppkommer mellan JO och JK handlar i stället om två av de viktigaste lagändringar som utredningen har föreslagit.
Den första frågan gäller förslaget om att ta bort den ”brottskatalog” som idag finns i lagen så att buggning skulle kunna användas mot samtliga brott där straffvärdet i det specifika fallet ”kan antas” överstiga fyra års fängelse – vilket skulle innebära att buggning skulle få användas mot bland annat grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott.
Den andra frågan handlar om förslaget om att åklagare ska få fatta tillfälliga beslut om buggning när det inte finns tid att invänta domstolsbeslut.
När det först gäller frågan om att ta bort den så kallade brottskatalogen så avstyrker JO detta lagförslag medan JK tillstyrker det.
Enligt JO fyller brottskatalogen en ”central funktion” när det gäller att uppfylla ”så högt ställda krav på legalitet som möjligt”. JO anser dessutom att förslaget ”vittnar om ett myndighetsperspektiv” som han kritiserar när det gäller hela utredningen.
Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger skriver:
”Om brottskatalogen tas bort blir det svårare att förutse när tvångsmedlet får användas. Enbart krav på antagande om ett framtida straffvärde blir mer godtyckligt. Det skulle bli svårare att i efterhand utvärdera tillämpningen och eventuellt utkräva ansvar för missbruk.”
Justitiekanslern Anna Skarhed, å sin sida, skriver:
”Utredningens förslag innebär en viss utvidgning av tillämpningsområdet… Jag har inte något att invända mot en sådan utvidgning, utan konstaterar att intresset av att kunna utreda brott som i det enskilda fallet kan antas ha ett så högt straffvärde som fyra års fängelse typiskt sett får anses uppväga det i och för sig allvarliga integritetsintrång som hemlig rumsavlyssning innebär.”
När det gäller frågan om rätten för åklagare att fatta tillfälliga beslut om buggning så avtyrker JO detta medan JK tillstyrker det.
Enligt JO så har utredningen ”här slagit in på fel väg”. JO skriver att ”någon egentlig utredning om behovet av denna principiellt tvivelaktiga förändring inte läggs fram”.
Hans-Gunnar Axberger skriver:
”Domstolsprövningen är en grundläggande förutsättning för tilltron till att denna ingripande efterforskningsmetod inte missbrukas… Prövningens värde ligger även i att den tvingar de brottsutredande myndigheterna till eftertanke och till att lägga fram sin sak så att en oberoende instans kan övertygas om att de rättsliga förutsättningarna för metodens användning är uppfyllda. Det ligger ett i sammanhanget närmast omistligt värde i att en så ingripande åtgärd som buggning föregås av en sådan procedur.”
JO fortsätter:
”Även om ett behov av att använda ett hemligt tvångsmedel kan uppstå tämligen hastigt kan det likväl inte tillgripas utan att beslutsfattaren, vem det än är, får tid att sätta sig in i saken och göra en rättslig analys. Jag föreställer mig att det därvid för en åklagare kan vara av värde att kunna hänvisa till att beslut i alla händelser måste fattas av domstol. På så sätt stärker domstolsprövningen även åklagaren oberoende ställning i förhållande till polisen”.
JK, å sin sida, tillstyrker förslaget. Hon anser att ”den kartläggning som utredningen har genomfört och redovisat ger vid handen att det i vissa fall kan finnas ett påtagligt behov av att fatta mycket snabba beslut”.
Anna Skarhed skriver:
”Vem som fattar ett tvångsmedelsbeslut har inte i sig någon betydelse för integritetsfrågan, utan berör endast rättssäkerhetsaspekten av tvångsmedelsanvändningen. Som utredningen har anfört kan det accepteras att hemliga tvångsmedel medför relativt betydande integritetsintrång, men inte godtas att regler om och tillämpning av tvångsmedlen brister i rättssäkerhet.”
JK fortsätter:
”Eftersom samtliga av åklagare fattade tvångsmedelsbeslut enligt utredningens förslag ska bli föremål för en efterföljande domstolsprövning saknas det skäl att anta att den föreslagna reformen skulle få negativa följder för den enskildes rättssäkerhet.”
