Justitiekanslern har utrett om sjukvårdspersonal vid Blekingesjukhuset och Höglandssjukhuset brutit mot tystnadsplikten i samband med inspelningar av TV-programmet ”112 – På liv och död”.
I JK:s beslut konstateras att det finns ”faktiska och juridiska omständigheter som innebär att det finns risk för åsidosättande av sekretessbestämmelser och bristande hänsyn till enskildas personliga integritet i samband med TV-inspelningar inom sjukvården”.
Via landstingsdirektören hade Blekingesjukhuset i oktober 2012 ingått ett avtal med produktionsbolaget Titan om att medverka i TV-serien – trots att landstingets jurist avrått från deltagande. I januari 2013 förnyades överenskommelsen.
Enligt avtalet skulle samtycke alltid inhämtas från patienten och anhöriga innan filminspelning fick påbörjas:
”Inom ramarna för offentlighets- och sekretesslagen och hälso- och sjukvårdslagstiftningen, skall filminspelningen alltid ske med total hänsyn till patienternas integritet och på ett sådant sätt att inte sjukvårdsverksamhetens störs. TV-seriens huvudfokus är den arbetande personalen. När det förekommer patienter eller anhöriga till patienter tillfrågas alltid patient och närstående om de vill delta i TV-serien före filminspelningen påbörjas.”
Detaljerade villkor om hur samtycke skulle inhämtas från patienter och anhöriga var uppställda. Till exempel skulle frågan om de ville medverka alltid ställas av sjukvårdspersonal och aldrig komma direkt från produktionsbolaget.
I mars 2012 hade Höglandssjukhuset ingått ett liknande avtal med Titan om filminspelningar. Villkoren beträffande tillvägagångssättet var dock inte lika detaljerat reglerade i detta avtal.
Med anledning av de uppgifter som kommit fram i andra utredningar beslutade JK att inleda förundersökning mot Blekingesjukhuset och Höglandssjukhuset. Misstanke gällde brott mot tystnadsplikten, sedan uppgifter som ansågs omfattas av sekretess lämnats ut i samband med inspelning av TV-programmet utan att berörda patienter hade samtyckt till detta.
Förundersökningarna har dock endast tagit sikte på att utreda om någon landstingsanställd har gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt genom att medverka till att patienter som inte lämnat samtycke har filmats i samband med inspelningen. Ingen anställd på produktionsbolaget har alltså varit misstänkt för brott.
Enskilda patienters rätt till integritet och sekretess ställs därför mot den så kallade meddelarfriheten, som innebär att offentliganställda har rätt att lämna uppgifter till media utan att arbetsgivaren får vidta repressalier. Meddelarfriheten syftar till att öka öppenheten och allmänhetens insyn i offentliga verksamheter.
Enligt JK kan det inte uteslutas att sjukvårdspersonal vid inspelningarna av programmet ”riskerar att hamna i situationer där grundläggande yrkesetiska regler och gällande sekretessbestämmelser kan komma i konflikt med arbetsgivarens önskemål om deltagande i TV- produktionen”.
JK varnar också för att ”en sådan intressekonflikt” kan leda till att ”patientens personliga integritet sätts åt sidan”.
JK påpekar också att det funnits flera svårigheter att navigera kring när det gäller samtycke till att medverka i programmet. Som exempel nämns situationer då barn medverkat, vilket kräver samtycke från samtliga vårdnadshavare – något som inte har varit möjligt i de fall då endast en vårdnadshavare eller förälder är närvarande i en akut situation.
Ett annat exempel som nämns är patienter och anhöriga som på grund av svårigheter med att förstå språket inte förstått vad samtycke till att medverka i programmet innebär.
JK skriver:
”Det har inte gått att säkert klarlägga om sjukvårdspersonal i dessa avseenden har gjort en felaktig bedömning i något av de fall som har anmälts hit. I några av fallen förefaller det dock tveksamt om det har varit möjligt för patienten att initialt eller senare lämna ett relevant samtycke till inspelningen och därmed till att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden lämnas ut.”
Trots det väljer alltså JK att lägga ned förundersökningen om brott mot tystnadsplikten. Hon skriver:
”Vad som framkommit under handläggningen här leder till slutsatsen att det i praktiken är en mycket svår uppgift för sjukvårdspersonal att på ett adekvat sätt bedöma dels om en patient i det enskilda fallet är fullt medveten om vad ett samtycke till att lämna ut uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden innebär, dels den faktiska omfattningen och innebörden av ett givet samtycke. Med beaktande av de krav som ställs på att ett samtycke ska vara relevant är det enligt min bedömning inte i alla situationer, eller rent av inte någonsin, möjligt att inhämta ett sådant samtycke i förväg när det gäller en akut vårdsituation eller när en patient i annat fall ska genomgå en operation.”
Hon fortsätter:
”Ur ett medicinetiskt perspektiv anser jag att det kan ifrågasättas om sjukvårdpersonal bör ägna tid och uppmärksamhet åt denna typ av bedömningar i akutmedicinska situationer.”
De juridiska tveksamheterna kring TV-inspelningar i sjukhusmiljö har tidigare prövats av andra instanser, efter att en familj stämde Uppsala läns landsting för att ha brutit mot sjukvårdssekretessen och mot Europakonventionens bestämmelse om rätten till skydd för privat- och familjeliv. En av familjens anhöriga, som var döende, hade filmats på Akademiska sjukhuset utan samtycke i samband med dokumentärserien Sjukhuset.
I december slog Uppsala tingsrätt fast att landstinget inte kan hållas ansvarigt för att den dödssjuke mannen filmades och visades på TV i oktober 2007, eftersom sjuksköterskorna som medverkade vid filmningen och som lämnade ut de sekretessbelagda uppgifterna skyddades av meddelarfrihet.
Tingsrätten prövade dock inte om rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt Europakonventionen överträtts. Domen överklagades till Svea hovrätt som nyligen tog upp fallet.
Foto: Johan Nilsson / TT
