Justitiekansler Göran Lambertz framförde tesen att antalet rättshaverister är en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv vid ett Nordiskt Juristmöte.
Hur blir man då rättshaverist, och hur manifesteras syndromet?
Forskning visar rättshaverister finns i alla samhällen med ett utvecklat rättssystem, och deras tillvägagångssätt för att sin sak uppmärksammad är likartat. En rättshaverist skiljer sig från ”vanliga” klaganden genom att han eller hon kräver fullt ställningstagande för sin syn på problemet och ofta sätter tvisten i ett vidare socialt eller rättspolitiskt perspektiv. Många vill ha offentlig upprättelse och kräver kompensation och hämnd. Så småningom övergår klagan till en kamp om rättvisa för alla i samma situation.
– Det är personer som tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som inte har någon verklighetsförankring i sin misstänksamhet, var JK:s beskrivning av rättshaveristerna vid juristmötet.
Professor Christian Diesen gör en skarpare gränsdragning av begreppet i en artikel publicerad i Thomas Jefferson Law Review:
– Bara när rättsystemet är orsaken till personlighetsstörningen ska begreppet rättshaverist användas. Själva kärnan i rättshaveriet är känslan av att man blir förnekad rättvisa.
I Sverige finns enligt Diesen en ”klagokultur”, där medborgarna är vana ha kanaler till myndigheterna för att uttrycka sitt missnöje med orättvisor och förtryck.
– Denna illusion av en högre rättvisa leder till att klagokulturen fortlever, menar han.
Startpunkten för syndromet är ett legalt beslut som har gått personen emot. Rättshaveristen ser resultatet av den juridiska processen som följd av bristande juridisk kompetens – ”fel advokat” – eller diskriminering – ”fördomsfull domare” – och den bristande förståelsen hos jurister som senare får del av klagan som uttryck för en konspiration i kårandans tecken.
– Det ofta personer som i grund och botten har rätt på något sätt; det finns ofta en kärna av rätt och sanning i deras budskap, enligt Göran Lambertz.
Många rättshaverister börjar själva läsa juridik och göra sina egna subjektiva, och ofta inte korrekta, tolkningar av lagen. När dessa tolkningar förkastas går rättshaveristen in i den paranoida föreställningen att vara trakasserad och förföljd av rättssystemet. I detta stadium i processen är rättshaveristen en levande paradox:
– Han eller hon tror inte längre på rättsstaten, men vill ändå använda den, och inget annat, för att nå sin rätt, menar Christian Diesen.
Även själva rättsprocessen kan medföra att vissa människor utvecklar Justice Obsession Syndrome. Här har advokater och andra representanter för rättssystemet ett stort ansvar:
– Advokaten måste vara realistisk i sin beskrivning av chanserna och riskerna med en juridisk process och måste på ett pedagogiskt sätt förklara de rättsliga hinder och problem som kan uppstå under vägen. Han eller hon måste noga klargöra vilka begränsningar rättsprocessen har och att domstolarna sällan kan ge den form av upprättelse man söker, hur berättigade kraven än må vara, skriver Christian Diesen.
Han menar att det finns många skäl att undvika process och det finns ett ökande behov att lösa civila tvister på andra sätt. Det finns också skäl att fråga sig om den traditionella domstolsprocessen är utformad på ett optimalt sätt och om jurister är tillräckligt medvetna om rättegångens skadliga effekter.
Johanna Haddäng
