”HD:s aktivism har sipprat ner till tingsrätten – statlig fordran anses oskälig enligt 36 § avtalslagen”

DEBATT – av advokat Jan Södergren, verksam på Lewis & Partners AB, skall inom kort övergå i egen verksamhet under firma Jan Södergren Advokatbyrå AB   

Det är omvittnat att generalklausulen i 36 § avtalslagen (AvtL) är ett ofta åberopat men sällan tillämpat lagrum på förmögenhetsrättens område. Särskilt sällan synes stadgandet tillämpas av underrätter, i vart fall som det varit hittills. Det brukar heta att det primärt ankommer på prejudikatinstanser att tillämpa och fylla vaga bestämmelser, i vart fall i situationer där det inte finns någon tidigare tydlig praxis.

Men nu har Lycksele tingsrätt nyligen avgjort ett mål avseende en statlig fordran med tillämpning av bestämmelsen. Jag var ombud i målet men tycker ändå att det är så pass intressant att det är befogat att skriva om det. Omständigheterna var följande.

Lantbruksstyrelsen beslutade den 1 april 1986 att bevilja ett Lantbrukarpar (nedan makarna) i Norrland stöd i form av villkorslån med 200 000 kronor enligt en förordningen (1985:673) om stöd till särskilt skuldtyngda jordbruksföretag. Enligt förordningens 4 paragraf var lån enligt förordningen ränte- och amorteringsfria till dess det låntagande företaget hade förutsättningar att bära kostnaderna för lånet.

Skuldebrev upprättades och låntagarna lämnade säkerhet för lånet i form av panträtt i en fastighet om totalt 466 000 kronor. Makarnas jordbruksverksamhet upphörde 1990.

Makarna inkom 1997 med en ansökan om avskrivning av lånet till Jordbruksverket, som lämnade ansökan utan åtgärd genom beslut den 14 maj 1997, bland annat med motiveringen att Jordbruksverket inte fått några direktiv från regeringen om hur lånen skulle hanteras.

Makan avled år 2002. Sedan döttrarna klandrat boutredningsmannens bodelning och arvskifte ingick dödsbodelägarna en förlikningsöverenskommelse som stadsfästes av Lycksele tingsrätt. Enligt förlikningsöverenskommelsen åtog sig döttrarna att erlägga betalning om 200 000 kronor till Länsstyrelsen avseende villkorslånet. Döttrarna har därefter  beviljats lagfart för fastigheten. Någon betalning till länsstyrelsen skedde inte.

Jordbruksverket avslog den 19 februari 1996 länsstyrelsens förslag (1993-11-11) om att hälften av lånet (100 000 kronor) skulle skrivas av, i väntan på regeringens beslut avseende återbetalning av aktuell typ av villkorslån.

Länsstyrelsen skickade den 27 oktober 2005 en påminnelse angående återbetalningsskyldighet för lånet till den efterlevande maken. Länsstyrelsen sade den 2 januari 2013 upp lånet till betalning samt stämde döttrarna (även dödsboet stämdes in, vilket bortses från i det fortsatta).

Flera rättsfrågor aktualiserades i målet, bland annat om fordran var preskriberad samt att preskriptionsavbrott inte hade skett (myndigheterna hade ju hävdat att de inte kunde handlägga frågan om avskrivning eftersom man inte fått direktiv från regeringen). Döttrarna menade dessutom att staten inte kunde göra fordran gällande eftersom verksamheten sedan länge, före uppsägningen, hade upphört och att verksamheten därför aldrig skulle komma att bära sig på sådant sätt som avsågs med bestämmelsen i 4 § i förordningen.

Enligt döttrarna borde lånet ha avskrivits när föräldrarnas verksamheten lades ner 1990. Döttrarna hävdade också att förlikningsavtalet mellan dödsbodelägarna utgjorde en nullitet eftersom lånet inte var överlåtbart samt att staten under alla förhållanden inte kunde åberopa betalningsförpliktelse grundat på ett tredjemansavtal.

Slutligen hävdade döttrarna att det var i vart fall oskäligt enligt 36 § AvtL att ålägga döttrarnas återbetalningsskyldighet, med hänvisning till att verksamheten sedan länge var avvecklad och med hänsyn till den långa tid som förflöt innan Länsstyrelsen sade upp lånet till betalning.

Vidare anfördes att återbetalning skulle vara oskäligt med anledning av att jordbruksverksamheten bedrevs av andra än döttrarna samt att det inte visats (eller ens påståtts) att verksamheten någonsin uppvisat positivt resultat innan den lades ner.

Tingsrätten gick – i en välskriven dom den 21 oktober 2015 (mål nr.  T 598-14) – metodiskt fram samt avfärdade döttrarnas samtliga invändningar, utom frågan om tillämpning av generalklausulen. Avseende den senare bestämmelsen anförde emellertid tingsrätten:

”Även om staten efter år 1990 vid i vart fall ett par tillfällen, nämligen 1997 (beslutet att lämna begäran om avskrivning utan bifall) och 2005 (betalningspåminnelse), agerat på ett sätt som gjort att det måste ha stått klart för [den efterlevande maken] att staten var av uppfattningen att lånet alltjämt skulle återbetalas, har statens agerande präglats av en påfallande passivitet. Lånet sades upp till betalning först år 2013, det vill säga 23 år efter det att verksamheten lagts ned. Det framstår som svårförklarligt varför lånet inte närmare inpå det att verksamheten lades ner sades upp till betalning […]. Även den passivitet som staten uppvisade när [döttrarna] efterhörde möjligheten att återbetala lånet efter förlikningsöverenskommelsen [2011], som de under sanningsförsäkran berättat om vid huvudförhandlingen, framstår som ett något svårförklarligt agerande från en borgenärs sida”.

Efter en sammantagen bedömning med hänsyn främst till den tid som förflutit sedan verksamheten lades ner ansåg tingsrätten – med direkt tillämpning av 36 § AvtL – att det skulle vara oskäligt att ålägga svarandena återbetalningsskyldighet till någon del. Käromålet skulle därför i sin helhet ogillas.

Man kan inte vara annat än positivt överraskad av att tingsrätten ”tog det på generalklausulen.” Kanske börjar Högsta domstolens omdiskuterade så kallad aktivism, så sakteliga sippra ner genom instanserna, så att rättstillämpningen successivt blir mer pragmatisk, dynamisk och mer verklighetsnära, när det gäller tillämpning av vaga regler.

Detta kan bara vara av godo sett i förhållande till tidigare ibland extrem-formalistiska tänkande, som enligt mig borde ha övergetts för länge sedan – inte minst med europarättens intågande för snart 20 år sedan.