Första gången jag var med om en husrannsakan var jag åtta år. Polisen knackade snällt på hemma hos oss i villan i Falkenberg och gick sedan med stort tålamod igenom hela vårt hus. De letade både fågel, fisk och mittemellan men sådär svenskt respektfullt. Så respektfullt det nu går att leta igenom människors bostäder när hela familjen dessutom är hemma. Ibland hade de sällskap av civilklädda säkerhetspoliser.
Som barn visste jag så klart inte att skilja på dessa båda, men jag minns att jag tänkte på att poliserna hade kompisar med sig. Svenska rättssystemet är för övrigt ännu skyldigt mig en förpackning färgglad modellera, som dumt nog legat i pappas skrivbordslåda vid tillfället för husrannsakan och därför skulle tas in på analys. Men leran hittade aldrig sin väg tillbaka till sin rättmätiga ägarinna. Frågan är vad en förpackning modellera skulle vara värd idag. En prinsesstårta och en ursäkt, minst.
Efter några gånger vande jag mig, så som ungar gör. Det går ganska bra att fortsätta leka eller läsa böcker samtidigt som en polisman gräver i ens skrivbordslådor efter Gud-vet-vad. Första gången jag reagerade på det konstiga i situationen var när min kompis Paulina oroligt frågade varför polisen var hemma hos oss. Hon undrade vad mina föräldrar hade gjort för fel. Jag konfunderades mest över frågan i sig eftersom jag fram till dess antagit att polisen sökte igenom allas hus då och då – inte bara vårt.
Under en period i slutet på 80-talet hade vi en märkligt parkerad husvagn precis utanför huset, på vår öde gata praktiskt taget fri från grannar. Min storebror och jag gick dit och knackade på några gånger, för vi såg att det var folk inuti den, men de kom aldrig ut när vi var där. Efter en månad vaknade vi upp till en tom gata igen – husvagnen var borta. Detta utspelade sig i slutet av 80-talet. Palme var mördad och alla kurder misstänkliggjordes för brottet samtidigt som minkar simmade i Östersjön misstänkt likt ubåtar. Det var en tid då Jan Guillou verkade vara den enda person i Sverige som visste hur svenska Säkerhetspolisen kunde bete sig mot svartmuskiga politiska flyktingar. Så jag slukade Hamilton-böckerna samtidigt som jag förlorade min absoluta tilltro till ett samhälle som alltid skulle skydda mina medborgerliga rättigheter.
Det här brukar jag påminna mina kompisar om när vi diskuterar rättssäkerhetsfrågor i Sverige. Frågan kom upp i vintras i samband med husrannsakan och gripandena i Göteborg. Polisen hade rusat in i flera familjebostäder med lasersikten och tvingat familjerna att ligga still mot golvet. Fäderna hade senare släppts utan att få vare sig en prinsesstårta eller en ursäkt. När det gäller skäggiga män som bryter har väldigt lite ändrats i Sverige från när jag var barn. Presumtionen tycks fortfarande vara att ”de” är skyldiga. Paulinas fråga upprepas numera ofta av mina klasskompisar. ”Varför skulle polisen ha span på folk som inte har gjort något”?
Särskilt juriststudenter tenderar att ibland ha en överdriven tilltro till det svenska rättssystemet. En perspektivförskjutning sker nästan omedelbart vid utbildningens början och många inleder en blixtsnabb förälskelse med det system vi borde tränas att se med kritiska ögon. För vissa falnar förälskelsen när man kommer i kontakt med ärenden som inte direkt andas ”svensk rättssäkerhet”. För andra förblir det en livslång kärlekshistoria som följer med genom hela ens karriär.
Om något faller utanför ramen – ja då är ramen oftast för liten och måste justeras.
Nyligen ansökte jag om att få tillgång till den Säpo-akt som jag på goda grunder kommit att anta finns om mig. Jag nekades, med hänvisning till paragrafer om brottsbekämpning som rör rikets säkerhet, terrorism och andra balla formuleringar som jag inte minns längre. Säkerhetspolisen påstod alltså aldrig att jag var misstänkt för att ha någon koppling till terrorism, de sa aldrig ens att det faktiskt fanns en akt. De sa bara att de inte kunde lämna ut om det fanns uppgifter eller inte med hänvisning till bekämpning av terrorism. Skitbra ju!
Jan Guillou hade seglat tillbaka in i mitt liv och sa nu ”Baby, Hanin, var har du varit”? Kompisarna delades in i två läger. Vissa som sade ”Varför skulle Säpo ha en akt på dig om du inte gjort något” och andra som sade ”De har säkert ingen akt på dig eftersom du inte är terrorist”. Inget av lägren kommer kunna få sina frågor besvarade när systemet antas vara ofelbart. Nu väntar jag bara på husvagnen som ska dyka upp på min innergård i centrala Uppsala.
But be warned: Innan en enda jävel får för sig att genomsöka min lägenhet tänker jag begära att få tillbaka min modellera, samt en prinsesstårta och en ursäkt till Hanin, åtta år.
Hanin Shakrah är juriststudent, frilansjournalist och har ett engagemang i Mellanöstern. Hon praktiserar för närvarande på svenska ambassaden i Syrien och pluggar arabiska.
hanin.shakrah@gmail.com
