”Jag sa nej – anonyma vittnen riskerar att få motsatt effekt”

Poliser, åklagare och politiker vill se anonyma vittnen i svenska domstolar. Men anonyma vittnen skulle bara kunna användas i ett ”ytterst fåtal” fall. De har ett lågt bevisvärde att riskerar att invagga vittnen i en falsk tro. Det säger Stefan Johansson, domare i Högsta domstolen och regeringens särskilda utredare: ”Anonyma vittnen kommer inte att bryta upp tystnadskulturer eller vara lösningen på de problem med skjutningar och sprängningar vi har inom kriminella nätverk.”

Du hade regeringens uppdrag att gå till botten med frågan om anonyma vittnen och kom fram till att Sverige inte borde införa ett sådant system. Varför?

– Utgångspunkten är vår grundläggande rättstatsprincip om att en person som står åtalad för brott också har rätt att ta del av den information som ligger till grund för anklagelsen för att kunna bemöta den och försvara sig. Varje avsteg från den principen måste ske med stor omsorg och eftertanke.

– Ett system med anonyma vittnen innebär att den möjligheten försvinner. Den tilltalade kan inte veta om detta handlar ett vittne som har antipatier mot sig, om vittnet har en egen agenda eller om det finns andra omständigheter som gör att vittnets trovärdighet eller tillförlitlighet kan ifrågasättas. Och redan där rubbas den processuella balansen.

Men andra länder som är rättsstater tillåter ju anonyma vittnen.

– Ja, det är korrekt. De flesta länderna inom EU har möjligheten med anonyma vittnen men när vi synade detta i sömmarna visade det sig att det tillämpas väldigt, väldigt sällan.

– I till exempel Norge, som ju brukar lyftas fram i debatten, kunde man inte ge oss ett enda exempel där anonyma vittnen har använts. Så vitt jag förstår har lagen där tillkommit för att poliser ska kunna vittna under så kallade kvalificerade skyddsidentiteter, alltså efter till exempel under-cover-operationer, och den möjligheten har vi faktiskt redan idag även i svensk rätt.

Varför används anonyma vittnen så sällan i länder där det är tillåtet?

– Därför att alla rättsstater betraktar det just som ett undantag som endast ska kunna tillgripas i speciella situationer.

– Dessutom finns det rent bevismässiga skäl. Det är klart att ett anonymt vittne normalt får ett lägre bevisvärde eftersom de vanliga kontrollmöjligheterna och rättssäkerhetsgarantierna är satta ur spel. De kan på sin höjd användas som stödbevisning.

Samtidigt är det ju inte förbjudet med anonyma vittnen enligt till exempel Europakonventionen för mänskliga rättigheter…

– Så är det… Europakonventionen tillåter anonyma vittnen under förutsättning att ett sådant system är omgärdat av rejäla kompensatoriska rättssäkerhetsgarantier.

– Den praxis som finns från Europadomstolen på området är ganska svårtydd och bygger till stor del på andra typer av rättssystem än de vi har här i Skandinavien, till exempel länder som har undersökningsdomare som är inne i utredningen redan på ett tidigt stadium.

Men anonyma vittnen både får och kan alltså användas?

– Ja, fast då talar vi om undantagssituationer. Och då måste man ställa sig frågan om det är värt att vända upp och ned på så här viktiga principer för att i ett ytterst fåtal fall kunna använda det.

– Jag vet att poliser och åklagare säger att det är i just sådana undantagssituationer som de vill kunna ha detta som en möjlighet i sin verktygslåda men jag tror att även det perspektivet innebär att man kraftigt överskattar möjligheterna.

– Anonyma vittnen kommer inte att bryta upp tystnadskulturer eller vara lösningen på de problem med skjutningar och sprängningar vi har inom kriminella nätverk. Dessutom är det ytterst få av de vittnen som förekommer i sådana sammanhang som i verkligheten skulle kunna vara anonyma.

Hur menar du då?

– De vittnen som ingår i kretsen eller nätverket runt den misstänkte kan ju inte vara anonyma. Deras identiteter är ju redan kända eller enkla att lista ut. Så där fyller ju ett system med anonyma vittnen ingen funktion.

– Och då ska man samtidigt komma ihåg att det är i just sådana kretsar som den så kallade tystnadskulturen är mest utbredd och att det oftast är där som det finns information att hämta som är av intresse för en utredning.

– I slutänden återstår alltså en väldigt begränsad kategori vittnen som skulle kunna komma ifråga för att vara anonyma. I praktiken handlar det  om så kallade tillfällighetsvittnen som inte har någonting med brottet eller brottslingen att göra utan som av en slump råkade se någonting – till exempel personen som är ute med sin hund, eller står i ett fönster.

Hur ser du på anonyma vittnen ur ett advokatperspektiv?

– Det skulle vara problematiskt att skapa ett system där advokaten har rätt att få ta del  av information i målet, till exempel ett vittnes identitet, som advokaten inte skulle få lämna vidare till sin klient. Det skulle strida mot alla advokatetiska principer och skulle i princip vara uteslutet.

– Utöver den typen av principiella problem finns det en säkerhetsaspekt. En advokat som tvingas hålla information hemlig för sin klient skulle kunna hamna i en farlig situation utifrån ett perspektiv av till exempel utpressning.

Hur ser det ut när det gäller de mer praktiska frågorna under förundersökning och rättegång?

– Där finns det ett flertalet praktiska problem som i sin tur mynnar ut i större principfrågor. Till exempel: när ska det definitiva beslutet om anonymitet fattas? Är det vid det första polisförhöret? Knappast! Polisen kan inte fatta ett sådant beslut eftersom det i slutänden är en bevisfråga som måste landa hos domstolen för ett slutligt beslut.

– Redan detta är ett problem där det riskerar att gå snett. Kanske är det till och med så att vittnet bibringas en uppfattning om att han eller hon ska få vara anonym och när det sedan visar sig att så inte är fallet så rasar hela tillvaron samman.

Du menar att man skapar orealistiska förväntningar hos allmänheten?

– Exakt så. Orealistiska eller felaktiga förväntningar. Om Sverige skulle införa ett sådant system finns det en risk att många skulle tro att de kan få vittna anonymt. Och så skulle det ju inte fungera…

– I förlängningen skulle detta kunna leda till att förtroendet för rättsväsendet tog skada. Och då skulle ju ett sådant system riskera att få motsatt effekt.

Många vittnen säger i efterhand att de inte ens förstod att det som de berättade i ett polisförhör skulle bli offentligt när åtal väcktes. Vad säger det om situationen?

– Det handlar om informationsluckor och ger en indikation på vad som kan behövas. Som vittne behöver man stöd, hjälp och information redan i ett tidigt skede. Man måste få veta vad som gäller.

– Man har rätt att förstå att man kan behöva sätta sig i ett vittnesbås och vad det innebär att vittna.

Har du förståelse för den känsla som kan finnas hos ett vittne?

– Absolut! Jag har vistats halva mitt liv i juridikens korridorer och i rättssalar men för en annan person så är vittnessituationen unik, man kanske hamnar i vittnesbåset en gång under sitt liv. Och då måste samhället, på ett tydligare sätt än vad som görs idag, stå upp för vittnena med bättre information och stöd så att man kan känna sig trygg.

– Oviljan att vittna beror främst på en allmän olust- och obehagskänsla. Ska man verkligen behöva sitta där och få jobbiga frågor och kanske till och med bli ifrågasatt bara för att man ställer upp och vittnar? Det är en befogad känsla.

Och om du hamnade där själv?

– Du menar om jag själv skulle behöva vittna i ett mål om till exempel ett gängmord? Eller att en av mina döttrar skulle behöva göra det… Ja, det skulle säkert kännas pressande. Jag hade själv tyckt att det skulle vara en jobbig situation.

– Men jag tycker att det är viktigt att understryka att den debatt som förs lätt kan missuppfattas som att vittnessituationen i sig är någonting farligt. Och så är det inte. Obehagskänslan är en sak men forskning, bland annat från Brottsförebyggande rådet, visar att det i realiteten finns väldigt få fall där vittnen utsätts för hot eller där hot realiseras.

Hur tror du att vittnesrollen uppfattas generellt?

– Ja, den bilden är viktig. Det är ju en medborgerlig plikt att vittna och den som är kallad att vittna är ju där för att berätta vad han eller hon har sett utan att ta parti. Jag tror att man missar det ibland.

– Dessutom har jag förstått att många blandar ihop vittnen med målsäganden – att man tror att man på något sätt hamnar i en partsroll mot den tilltalade bara för att det är åklagaren som har åberopat en person som vittne. Men någon sådan roll finns ju inte alls för ett vittne.

Hur blev reaktionerna bland politikerna när du la fram din utredning och sa nej. Blev de besvikna?

– Det vet jag inte… Jag vet ju i och för sig vad som finns i de politiska programmen och vilka partier som är förespråkare för anonyma vittnen. Men mitt uppdrag var att utreda frågan utan att behöva lägga fram förslag till lagstiftning om jag kom fram till det som jag nu kom fram till – ett nej.

– Politikerna har sitt uppdrag och jag som jurist har mitt uppdrag att genomföra ett sakligt och förutsättningslöst arbete. Jag hade mina utredningsdirektiv och jag levererade ett resultat.

Kommer du att bli överkörd av lagstiftarna, alltså politikerna, tror du?

– Det vet jag faktiskt inte. Sannolikt inte i nutid. Kanske efter nästa riksdagsval beroende på vad som händer.

– Ytterst är ju detta, som i alla sådana här sammanhang, en politisk fråga och om man ändå vill genomföra det här så kan man ju ha min utredning som utgångspunkt.

I motsats till anonyma vittnen så gav du dock tummen upp för så kallade kronvittnen…

– Ja, det är korrekt – även om jag inte gillar ordet kronvittne.

Varför gillar du inte det ordet?

– Jag vet att ordet är etablerat men jag tycker att det är missvisande…

– Det för tankarna till engelska och amerikanska filmer och TV-serier där åklagaren förhandlar med den misstänkte och kan lämna garantier i utbyte mot information. I vårt fall är det inte ett sådant system det handlar om.

Så vad handlar det om?

– Det här handlar om att domstolen får en möjlighet att bedöma om de uppgifter som en person lämnar ska kunna leda till en kännbar strafflindring för att han eller hon har medverkat till att ett brott klaras upp.

– Detta handlar alltså om en strafflindringsgrund där domstolen bestämmer och inte om ett ”plea bargain”-system där åklagaren har möjlighet att skära bort en del av åtalet för ett så kallat kronvittne.

Är ett sådant ”plea bargain”-system uteslutet i Sverige, menar du?

– Det skulle i vart fall kräva att vi ändrade rejält på vårt system. Svenska åklagare har ju en obligatorisk åtalsplikt och skulle man ge åklagaren rätt att förhandla med en misstänkt redan under förundersökningen så skulle den absoluta åtalsplikten behöva göras om till en fakultativ åtalsplikt. Och det skulle få en rad komplicerade följdeffekter på vårt rättssystem.

Hur ska ett kronvittne, om uttrycket nu tillåts, kunna känna sig säker redan under förundersökningen om han eller hon inte kan få några garantier för en strafflindring förrän i domstol?

– Det är knepigt i början när det inte finns någon praxis att luta sig mot. Men till slut kommer det att utvecklas en praxis om hur mycket det kan vara värt att lämna vissa typer av uppgifter i vissa typer av situationer. Så har det fungerat i bland annat Norge.

– Polis och åklagare får givetvis inte ge falska förespeglingar eller lura någon att lämna uppgifter. Däremot måste man kunna upplysa om hur lagen och praxis ser ut.

Varför kom du fram till att ett system med kronvittnen borde tillåtas som strafflindringsgrund?

– I motsats till anonyma vittnen så visar internationell erfarenhet, inte minst från våra grannländer Norge och Danmark som har systemet, att detta faktiskt används och är effektivt.

Vad finns det som talar emot?

– Att information övervärderas vilket riskerar att leda till felaktiga domar. Det finns också vissa risker med att grovt kriminella utnyttjar systemet så att personer som befinner sig längre ner i hierarkin får ”ta smällen” medan de själva får strafflindring.

– Dessutom finns ju målsägandeperspektivet och det faktum att någon som har begått ett brott får ett kraftigt sänkt straff. Men detta är ju inte ett system med syfte att vara bussig mot någon utan ett system som kan användas för att effektivt kunna utreda och klara upp brott.

Hur ska man vikta och värdera den information som kommer från ett kronvittne?

– Den frågan är central och ytterst en ren bevisvärderingsfråga för domstolarna. Rent generellt kan man säga att information från en medåtalad har ett väldigt lågt bevisvärde, i synnerhet om personen själv har någonting att vinna på att säga på ett visst sätt.

– I praktiken kommer det oftast att handla om att den information som lämnas går att verifiera, att någon till exempel berättar var ett mordvapen eller ett knarkparti ligger nedgrävt alternativt att uppgifterna kan få stöd av till exempel teknisk bevisning.

Hur stor strafflindring kan bli aktuell?

– I en situation där man både har lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för att brottet ska kunna klaras upp och där personens liv kommer att påverkas i väldigt hög utsträckning så föreslår vi en strafflindring på upp till 50 procent.

– Jag blev faktiskt förvånad när jag läste svaren från remissinstanserna eftersom jag trodde att fler skulle ha synpunkter på detta.

Hur ser du på risken för repressalier för ett kronvittne?

– Det kan bli en utmaning för Kriminalvården att placera den här typen av personer på ”rätt” anstalt utan att personen blir lidande. Att behöva sitta isolerad på Saltviksanstalten för att man har hjälpt till att klara upp ett grovt brott vore givetvis fel.

– Det här hänger dock oftast ihop med en fungerande avhopparverksamhet. Personer som är beredda att lämna sådana här uppgifter är oftast också beredda att lämna sina kriminella liv och där måste samhället hitta bättre system än vad som finns idag.

Om vi lämnar detta med vittnen och koncentrerar oss lite på justitierådet Stefan Johansson… Du har varit rättschef och expeditionschef i Justitiedepartementet, byråchef hos Riksåklagaren med ansvar för de fall som skulle föras upp till Högsta domstolen och nu senast domare i Högsta domstolen. Något av en doldis inom straffrätten?

– Haha… Nja,.. Jag är ju ingen som skriver särskilt mycket… Andra personer här på HD, till exempel min kollega Petter Asp med sin bakgrund som professor, har ju varit betydligt mer offentlig med sin forskning och sina artiklar om straffrätt innan han kom hit till HD. Jag har ju inte ägnat mig åt sådant.

Är du mer av en praktiker?

– Ja, så är det nog. Jag medverkar ju och skriver i brottsbalkskommentaren och det blir ju en hel del teori här på HD… Men för min del har det alltid varit tillämpningen som har varit avgörande. Finns det inget svar så får vi tolka och analysera de rättskällor som finns. Vad är rätt och riktigt?

– Jag gör mitt jobb. Det är så jag ser på saken – att jag, så objektivt och riktigt som möjligt, försöker lösa de problem som hamnar på mitt bord. Det är faktiskt inte konstigare än så. Det är nog ingen som är superintresserad av mig som person.

Det kanske man borde vara när det gäller Högsta domstolens 16 justitieråd och er makt…

– I så fall borde väl människor vara mer intresserade av våra domar och vår verksamhet än av oss eller, i det här fallet mig, som person.

Det låter ödmjukt… När Domarnämnden nominerade dig som kandidat till tjänsten som justitieråd skrev nämnden bland annat att du ”svarar mot synnerligen högt ställda krav” på analytiskt förmåga, omdöme och juridiska kunskaper…

– Jag har haft förmånen att få arbeta med det jag brinner för – straffrätten – och är man intresserad av sitt jobb så gör man förhoppningsvis bra ifrån sig.

– Jag är stolt över att få dra mitt strå till stacken och upprätthålla den rättsstat som är själva fundamentet i samhällsbygget.

Blir du kvar på Högsta domstolen?

– HD-jobbet är fantastiskt! Vi är 16 justitieråd och för varje mål som kommer upp hit så finns det ju inget färdigt svar – det är ju därför vi tar upp fallen.

– Att få syssla med att hitta svaret på den där juridiska gåtan i ett öppet klimat där ståndpunkterna tillåts brytas mot varandra är otroligt stimulerande.

Det låter alltså som att svaret på min fråga är ja… Jag tänkte att du kanske kunde tänka dig att bli riksåklagare?

– Nej, jag stannar här på HD.

FAKTA – justitierådet Stefan Johansson, Högsta domstolen

Född 1965 i Falkenberg, Halland

Jur. kand. 1991 vid Lunds universitet

Hovrättsassessor vid Svea hovrätt 1996 efter domarutbildning

Master of Law i London 1997 med inriktning på EU:s konstitutionella rätt, inre marknad, konkurrensrätt och FN-rätt

Bor: Stockholm

Familj: Fru och två vuxna döttrar

Senaste bok: Maja Lundes ”Przewalskis häst” – fortsättningen på hennes böcker ”Binas historia” och ”Blå”.

Senaste film: Netflix ”Ad Astra”. Min fru är oerhört intresserad av science fiction….

Musik: Michael Kiwanuka. Och Thåström är en gammal husgud tillsammans med den största av dem alla, Bruce Springsteen!

En vanlig arbetsvecka på Högsta domstolen

– Varannan måndag har vi tremansmålen (tre justitieråd samlas). Då behandlas fem-sex sådana mål.

– På tisdagen och onsdagen har vi femmansmålen. Ett sådant mål kan se ut så här (pekar på en lagbokstjock bunt papper på sitt skrivbord…). Då klarar vi normalt av ett sådant mål på tisdagen och ett på onsdagen. Om jag är referent så ska jag dessutom ha skrivit ett utkast till dom som ska ligga på de andras bord senast måndag eftermiddag.

– På torsdagar sitter man i återställningar i tidigare mål – alltså uppföljningar. Då går man igenom punkt efter punkt i de tidigare målen och tittar på utkast och diskuterar.

– Fredagar har vi inläsningsdag.

– Därutöver har man ju alla enmansmål, allt skrivande och en del annat som man måste hinna klara av…

– Så det blir en del helgarbete som justitieråd… Det här är inga fyrtiotimmarsveckor och det är mycket att läsa.