KRÖNIKA – av Sven Cavallin – f d rådman i Blekinge tingsrätt
Rättsskipning är en verksamhet som förvisso kräver omdöme såväl som ett icke ringa mått av livserfarenhet. Det är inte alltid så lätt att navigera mellan blindskären – ett alldeles speciellt sådant menar jag förtjänar viss uppmärksamhet. Till vardagen i domstolsarbetet vad gäller framför allt brottmål hör detta med tolkar.
För ett par decennier sedan var det relativt sällan förekommande, i de domstolar vari jag tjänstgjorde, men efter hand blev det allt vanligare med tolkbehov vid häktnings- och huvudförhandlingar. Jag har genom åren förundrat mig över att statsmakterna inte ser till att en kader av kompetenta tolkar finns till domstolarnas förfogande men det skulle naturligtvis kosta för mycket…
I landet finns idag cirka 400 utbildade och auktoriserade rättstolkar – det är alldeles för få och det stora flertalet brottmål med tolkbehov avgörs utan sådan kvalificerad tolkinsats!
Min erfarenhet är att detta med att anskaffa tolk utgör ett ganska så allvarligt problem för domstolskanslierna. Till exempel inför en häktningsförhandling – där det oftast brinner i knutarna – är det första man måste ta itu med att försöka få tag i en tolk. Frågan om offentlig försvarare får alltså komma i andra hand. Ibland får man nöja sig med tolk per telefon men jag har upplevt att det medfört rättsosäkerhet med missförstånd och i vart fall upprepningar.
En del tolkförmedlingar har vuxit fram under 1990-talet och framåt men fortfarande nödgas nog domstolskanslierna ibland fiska i grumligare vatten än så för att få tag i en tolk.
Det har genom åren förvisso hänt mer än en gång att den anlitade tolken – oavsett om tolkning skett per telefon eller på plats – visat sig närmast inkompetent, till exempel dåligt behärskat svenska språket och i en del fall har bristerna varit så grava att förhandlingen fått ställas in och sättas ut till senare tillfälle med ny tolk.
Jag har naturligtvis även upplevt en hel del alldeles utmärkta och skickliga tolkar, vilka insett sin egen uppgift, nämligen att översätta och inte i övrigt agera i rättegången. En och annan tolk har emellertid dessvärre ”misstolkat” sin mission och engagerat sig i sakfrågan.
Trots mina bristfälliga kunskaper i utländska språk tycker jag mig då och då ha kunnat notera att tolken gett förmaningar och anvisningar till den person för vilken han/hon har varit satt att tolka. Så får det naturligtvis inte gå till. Jag har då reagerat och mer eller mindre försynt tillhållit tolken att översätta och intet annat.
När ska då tolk förordnas? 5 kap 6 § 1 st rättegångsbalken föreskriver: ”Om en part, ett vittne eller någon annan, som skall höras inför rätten, inte behärskar svenska får en tolk anlitas att biträda rätten.” Innebörden härav är ju att i andra fall än de nämnda får inte tolk förordnas
En speciell situation är den att en yngre person tillhörig andra generationens invandrare är åtalad. Den åtalade talar såsom uppvuxen i Sverige svenska obehindrat men föräldrarna gör kanske inte det. (Inte sällan får barnen agera tolk vid till exempel läkarbesök och liknande för föräldrarnas vidkommande.)
Om den åtalade är underårig och vårdnadshavare kallats till huvudförhandlingen ska naturligtvis vid behov förordnas tolk men hur ställer det sig om gossen/flickan fyllt 18 år? Jag har nog även i sådant fall kallat dit en tolk om föräldern begärt det men lagstödet för ett sådant förordnande torde vara högst tveksamt. Föräldrarna ska ju då inte höras i personaliadelen – även om jag mången gång ändock låtit dem komma till tals…
Några autentiska exempel på tolkproblem jag stött på under åren kan ju presenteras här till belysning av diverse eländen, vilka kan uppstå när det gäller tolkning i brottmål.
Det första gäller ett mål under 1970-talet i dåvarande Ronneby tingsrätt där jag var tingsfiskal i ganska unga år. En affär i Listerby – Brunos Päls – hade fått påhälsning av några finska personer och efter det besöket saknades ett par-tre ganska så dyra minkpälsar, vilka aldrig återfanns.
Fyra kvinnor samt en man blev häktade. De talade finska och tolk behövdes alltså. En lokal symaskinshandlare av finsk börd anlitades av domstolen för detta tolkuppdrag. Huvudförhandlingen blev något stökig – ett antal tillresta fränder till de tilltalade fyllde upp rättssalen. Det avåts måltider, ammades barn och konverserades högljutt bland den månghövdade åhörarskaran och mina försök att bringa ordning i detta kaos var tämligen misslyckade.
Nå, vad gäller tolken gjorde jag det misstaget att driva på lite för hårt. Förhandlingen drog ju ut på tiden och tolken kroknade helt enkelt. Den gode symaskinshandlaren tappade mot slutet tråden helt och satt och fablade om att han var den bästa tolken i hela Blekinge m m. Jag hade tagit för få pauser och inte tillräckligt tänkt på att tolken ju fick vara igång hela tiden. Vi kunde dock till slut segla även det målet i hamn. Åtta månaders fängelse och tio års utvisning blev domen, som inte överklagades. Istället avgavs nöjdförklaring från de dömda.
Jag har faktiskt varit med om någon situation där tolken kommit att inta en helt avgörande roll i just själva sakfrågan, trots att det alls icke är tolkens uppgift. Det gällde en häktningsförhandling med en misstänkt person från något av baltländerna. Den misstänkte förnekade all inblandning i saken.
På grund av åklagarens beskrivning hade jag ju i mitt stilla sinne vid det laget funnit att sannolika skäl förelåg och var helt inställd på att bifalla häktningsyrkandet. Den kvinnliga tolken vände sig emellertid i den här situationen till domstolen och åklagaren och meddelade: ”Ursäkta, men jag har för ett par timmar sedan tolkat hos polisen och den man jag då tolkade för hade då uppgett den här personens namn.”
Håken vet om det här sättet att få information vid en häktningsförhandling är lagligt godtaget men jag tog ett djupt andetag och tittade först på försvarsadvokaten och sedan på åklagaren, till vilken jag kort yttrade: ”Nå?!” Åklagaren tog väl i sin tur ett likaledes djupt andetag varefter hon meddelade att häktningsframställan återkallades. Den misstänkte försattes omedelbart på fri fot och något åtal i saken mot den mannen inkom inte utan målet kunde omsider avskrivas.
Att domstolarna i många fall nödgas anlita tolkar utan så kallad auktorisation från kammarkollegiet och utan formell utbildning i övrigt ökar ju risken för att en del av dessa själva gjort sig skyldiga till mer eller mindre allvarliga brott. Ett mera flagrant fall av just detta minner jag mig från början av 1990-talet i Karlskrona.
Det gällde en rätt omfattande härva av förmögenhetsbrott med någon – som det då hette – jugoslavisk liga. Under utredningens slutskede hölls flera häktningsförhandlingar efter hand. Det visade sig mot slutet att en av de tolkar, som flitigt anlitats av både polis och domstol, själv haft en central roll i den aktuella verksamheten samt att han uppträdde under falskt namn i Sverige och var efterlyst för synnerligen allvarliga våldsbrott i sitt hemland. Att han fått fungera som tolk i det här sammanhanget var ju inte så bra – för att använda en så kallaed eufemism… Han dömdes sedermera i häktat skick som gärningsman i det målet…
Ett annat minne med negativa förtecken utgör ett mål med två flickor åtalade för stöld i mitten på 2000-talet i Karlskrona. Att få tag i en tolk utgör ibland en veritabel utmaning för ett domstolskansli och här blev det en telefontolk från Stockholm. Det var ju ett ungdomsmål och det gällde därför att få det utsatt snabbt…
Alltnog – jag fick några minuter innan huvudförhandlingen påropades kontakt med den tilltänkte tolken och eftersom han inte tidigare tolkat vid tingsrätten skulle han ju avlägga den föreskrivna tolkeden. Han vägrade helt sonika att avlägga någon ed och jag blev helt ställd. När jag krävde edsavläggelse och började förestava eden så lade han på luren och där satt jag. Jahau – som det heter i Blekinge – vad i hela fridens dar gör man nu?
Jag lät sorgset påropa målet och töserna med en gemensam försvarare liksom åklagaren och målsäganden infann sig i rättssalen. Åberopat vittne fanns på plats. Jag mörkade helt enkelt debaclet med tolkens vägran att avlägga ed inför den här församlingen och ringde med döden i hjärtat på nytt upp tolken och tillsade honom att han var anlitad av domstolen för att tolka i det här målet och hade att på korrekt sätt utföra sitt uppdrag, utan ovidkommande hänsyn och så.
Jag körde alltså målet utan edsavläggelse från tolken och detta var naturligtvis ett solklart tjänstefel! Jag ville helt enkelt inte ställa in förhandlingen – ett sådant beslut hade inte varit till gagn för någon, även om det i den här situationen naturligtvis varit formellt sett det enda rätta. Att få tag i en ny tolk på stört var givetvis omöjligt.
Den yngre systern erkände gärningen och menade sig ha begått den utan medverkan från den äldre systern. Utredningen fick bedömas som entydig och klar. Hon fälldes och hennes syster friades. I det här fallet har jag självfallet begått ett – numera förhoppningsvis preskriberat – tjänstefel och därtill så att säga med öppna ögon, men jag har ändå handlat i ärligt och uppriktigt nit.
Om inte JO förlåter mig så tror jag nock att Gud och många med Honom gör det…
Avslutningsvis vill jag alltså poängtera att tillgången på duktiga tolkar i vanliga brottmål enligt min mening varit och är långtifrån tillräcklig samt att detta gäller i flertalet domstolar. För övrigt torde mina egna erfarenheter av olika tolkproblem knappast vara unika – jag kan ju knappast ha varit ensam om att inte alltid ”klara alla släckta fyrar på juridikens ocean”… Förmodligen har genom åren åtskilligt annat av liknande och kanske värre slag kommit att ”sopas under mattan”…
