”Jag hade inte bara Akilov som klient – även A och B fick avslag men finns kvar i Sverige”

DEBATT – av Madeleine Käärik, jurist och tidigare offentligt biträde åt Rakhmat Akilov i asylprocessen

Första stora terroristmål i Sverige tas till prövning. Min exklient Rakhmat Akilov står inför rätta för sin gärning. Var och en ställer samma fråga -kommer det att hända igen?

Påfallande ofta under de senaste två åren har det vid terrordåd på olika ställen i världen framgått att dessa har begåtts av människor med ursprung från Uzbekistan. Den före detta sovjetiska republiken har blivit ett land där utbredd fattigdom, auktoritär regim, härskande säkerhetstjänst och underjordiska islamistiska organisationer koexisterar i en svårkaraktäriserat miljö.

Utan tvekan utgör detta en av orsaker till att flyktingströmmen därifrån har varit stadig på sistone.

Vet vi vilka de är som lyckas med att ta sig ända hit till Sverige? Har man möjlighet att se vad deras förflutna har varit i hemlandet?

En större mängd av asylsökande avger som asylskäl det faktum att hemlandets regering har förföljt dem för deltagande i terroriststämplade islamiska organisationer – vilket skulle sätta deras liv och frihet i fara vid återvändandet.

Kan vi bedöma vilka av dessa som egentligen har sysslat med att främja eller i praktiken förverkliga extrema islamistiska åsikter

Låt mig vända blicken till det närförflutna och återge historier av två av mina ex-klinter – som påminner så mycket av den typiska berättelsen av en asylsökande från Uzbekistan.

Dessa berättelser har en viktig gemensam nämnare – klienternas identiteter förblev okända för svenska myndigheter under hela asylprocessens gång. Man kunde inte fastställa deras identitet och de asylsökande stod fast vid att de inte hade kunnat frambringa någon ID handling.

En man i 35-årsåldern, som vi nu kallar för A, uppgav att han var medlem i en terroristklassad organisation Hizb ut-Tahrir. Helt öppet berättade han att organisationens idéer var imponerande och att han deltog aktivt i undervisningen som hölls i en privat lägenhet av en imam.

A kallades på ett förhör i Uzbekistan där han delgavs misstanke om att vara medlem i terroristorganisation m.m. Därefter flydde A från hemlandet. Här i Sverige fick A avslag i alla instanser och förblev därefter kvar i landet illegalt.

En annan man, också född på 70-talet, som vi nu kallar för B, kom till Sverige och uppgav viss identitet. B berättade att han hade anklagats av säkerhetstjänsten i hemlandet för deltagande i wahhabistisk verksamhet.

B hade gripits med ett flertal kartonger i sin lastbil innehållande böcker skrivna på arabiska som ansågs vara förbjudna i hans hemland. B lovade att vara informatör åt säkerhetstjänsten och släpptes på fri fot. B lämnade Uzbekistan illegalt och sökte skydd i Sverige.

Efter Migrationsverkets avslagsbeslut trädde B fram med en annan identitet i migrationsdomstolen – en identitet som påstods vara den äkta. Inga ID-handlingar hade lämnats till våra myndigheter.

När asylprocessen avslutades förblev B:s identitet okänd. Som den föregående, stannade även denna man illegalt kvar i landet.

Varken A eller B fick något uppehållstillstånd beviljat – men har man sett till att de eventuellt tidigare medlemmarna i extremistiska organisationer inte kunde fortsätta att driva samma sorts verksamhet vidare i det nya landet? Även om deras vistelse i Sverige blev illegal? Vi vet ju fortfarande inte vilka dessa män egentligen var…

Formellt befinner sig nu A och B på verkställighetsstadiet, det vill säga där de måste lämna Sverige. Vilka medel står till buds för att ett avlägsnande beslut verkligen kan genomföras när identiteten har förblivit okänd?

Man kan bli placerad på Migrationsverkets förvar. Bristande samarbetsvilja och okänd identitet utgör tillräcklig grund för att ett förvarsbeslut kan fattas.

A och B vågar inte återvända till sitt hemland, enligt egna påståenden. Har man inte lämnat fingeravtryck hos myndigheterna i något land så kan vi inte heller få träff via Interpol för att fastställa deras identiteter.

Gränspolisen har anförtrotts uppgiften att verkställa avvisningsbeslut. Men efter att alla medel att identifiera en förvarstagen har blivit uttömda släpps vederbörande från förvar utan vidare kontrollåtgärder.

Personer med okänd identitet får möjlighet att leva i Sverige till följd av att vi misslyckats att fastställa deras äkta identitet. Efter fyra år från sista avslagsbeslut (i regel kammarrättens beslut) ges de möjlighet att ansöka om asyl på nytt…

Hur många sådana fall finns totalt? Kan nya terrordåd inträffa i Sverige? Ska risken för nya händelser kopplas till denna aspekt av asylprocessen? Kan samma resonemang appliceras på Akilovs fall?

Det kunde vara en befogad åtgärd från det svenska mottagningssystemet att tilmäta en avsaknad av ID-handlingar en större betydelse – i synnerhet när det handlar om människor som kommer från länder så till exempel det forna Sovjet där passsystemet är mycket väl utvecklat.

Det skulle stå helt i harmoni med det krav på att en individuell bedömning bör göras i varje enskilt asylärende.