”Jag hade gärna velat intervjua även åklagarna – men det finns fler böcker att skriva…”

KRÖNIKA – av Sara Gunnarsdotter, författare och reporter på Läkartidningen

När jag en av de första dagarna i mars 2009 tog mig an nyheten om att en läkare gripits, misstänkt för mord på Astrid Lindgrens barnsjukhus var det ingen av oss som kunde tro att det var en flera år lång rättsprocess som just hade inletts.

Linnéa dog den 20 september 2008. Hon var född 15 veckor för tidigt, den 3 juni 2008, och dog alltså ungefär samtidigt som hon borde ha kommit till världen. I hela sitt korta liv, bortsett från några av de första dagarna i september 2008, vårdades hon på olika avdelningar på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna utanför Stockholm.

Läget var kritiskt redan från början efter den dramatiska och alldeles för tidiga födseln. Hon råkade också ut för en överdosering av natriumklorid när hon var endast ett drygt dygn gammal. Det gick aldrig att reda ut vilken betydelse det alltför koncentrerade natriumklorid-droppet hade för uppkomsten av den hjärnblödning som strax därpå upptäcktes.

Läkare hade återkommande samtal med de anhöriga om huruvida det verkligen var meningsfullt att fortsätta med intensivvården av flickan men föräldrarna ville hela tiden att hon skulle få all den vård som var möjlig. De slutade inte hoppas på att Linnéas liv skulle gå att rädda.

Inte förrän den 20 september, då läkare och föräldrar, efter en undersökning med magnetkamera av flickans hjärna, i samråd beslutade att avsluta intensivvården. Detta innebär att koppla bort den livsuppehållande respiratorn och låta flickan gå bort. Efter fem timmar utan andningshjälp dog Linnéa, enligt journalen stilla i närvaro av sina föräldrar och ytterligare åtta släktingar.

Ett par veckor efter Linnéas död gjorde föräldrarna en polisanmälan. De tyckte att flickans tillstånd hade försämrats på ett oförklarligt sätt den sista veckan hon levde och misstänkte att vården åter begått ett misstag, precis som med natriumkloriddroppet.

Till att börja med agerade inte rättsväsendet särskilt aktivt. En rättsmedicinsk obduktion gjordes, och sedan lades ärendet ner – för att flera månader senare väckas till liv i form av en dråputredning som byggde på analysresultatet från ett enda blodprov som visat sig innehålla helt galet höga halter av narkosmedlet tiopental.

Den anestesi- och intensivvårdsläkare (narkosläkare) som hade varit ansvarig för vården av Linnéa under hennes sista timmar misstänktes ha tagit livet av flickan med tiopental, strax innan barnet ändå skulle ha dött av sina omfattande hjärnskador.

När tingsrättens friande dom kom, mer än tre år efter barnets död, hade jag skrivit nästan 100 artiklar om fallet. Utifrån det enorma engagemang ärendet väckte bland Läkartidnings läsare och en långt vidare krets kändes det naturligt att sammanställa händelserna i en bok. I slutet av förra året kom ”3 ml – Om ett blodprov och ett åtal” ut.

I boken har jag, förutom att försöka redogöra för händelseförloppet, strävat efter att spegla de reaktioner som fallet rörde upp. Jag har intervjuat personer som varit direkt inblandande i saken, eller som själva gått in i den diskussion om vård i livets slutskede, beslut om livsuppehållande behandling, polisvåld, rättsövergrepp, åklagares objektivitetsplikt, läkares oförmåga att kommunicera med patienter i kris och mycket mer som fallet gav upphov till. Alla reflekterar över fallet utifrån sina erfarenheter och sitt ämnesområde på ett generöst och tänkvärt sätt.

Jag hade också gärna velat intervjua föräldrarna, de båda åklagarna, rättsläkaren, och målsägandebiträdet. Jag tycker deras berättelser saknas och tror att de skulle kunna bidra med ytterligare förståelse av fallet som fortfarande för många av oss framstår som svårbegripligt. Tyvärr har de valt att avstå från att uttrycka sina tankar om fallet i det här sammanhanget men jag hoppas att deras reflektioner över fallet kommer fram i andra forum längre fram. Det finns fler böcker att skriva!