”Jag efterlyser en kontrollinstans som får kritisera undermåliga barnavårdsutredningar”
DEBATT – av Martin Söderstam
En barnavårdsutredning genomförs av socialtjänsten för att utreda om åtgärder behöver genomföras i syfte att skydda ett minderårigt barn. En sådan utredning kan leda till myndighetsutövning som för de berörda kan innebära mycket drastiska åtgärder. Av den anledningen är det viktigt att de av socialnämnden inhämtade uppgifterna är korrekta och sakliga och att utredningen håller en hög kvalitet. Om beslutsunderlaget brister i kvalitet föreligger en risk att fel beslut fattas.
I regeringsformen står att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Enligt socialtjänstlagen ska socialnämnden inleda utredning av vad som genom anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. En sådan utredning, en så kallad barnavårdsutredning, kan leda till ingripande insatser från det allmännas sida. De personer som är föremål för utredningen har rätt att kräva att den genomförs på ett sakligt och opartiskt sätt.
Inte sällan ser man i barnavårdsutredningar påståenden som; ”pappan uppvisar sidor som lättkränkthet och har lätt för att bli irriterad” eller ”mamman lägger hela skulden utanför sig själv”. Sällan anges i vilken situation pappan eller mamman har uppvisat dessa sidor.
För att en uppgift skall anses vara sakligt värdefull måste den situation, som uppgiften har sitt ursprung i, preciseras (Bo Edvardsson, Utredares tankefel i barnavårdsutredningar drabbar barn, föräldrar och samhälle, 2011). Ibland kanske det inte går att precisera någon specifik situationen mer än att föräldern har varit irriterad i mötet med en socialsekreterare.
Socialsekreteraren kan få en känsla av att föräldern ofta är irriterad. Det är möjligt att känslan överensstämmer med verkligheten och att förälderns förmåga att lätt bli irriterad påverkar barnet negativt. Men känslan kan också vara godtycklig och subjektiv. Om man inte kan få fram rimligt säkerställda uppgifter som tyder på att känslan är berättigad skall uppgiften inte läggas till grund för bedömningen. I en sådan situation har man valet att utreda frågan vidare genom att inhämta ytterligare upplysningar, men att påstå att uppgiften är säkerställd och att ge den stor vikt i bedömningen är inte acceptabelt.
Lagen anger, dock inte i detalj, hur en barnavårdsutredning skall genomföras och vilka upplysningar som skall inhämtas. Av lagen följer att insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet och att utredningar skall genomföras av personer med lämplig utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd om handläggning av ärenden som rör barn och unga. I sina föreskrifter skriver Socialstyrelsen att uppgifter till utredningen bör hämtas in på ett strukturerat sätt, utifrån kunskap och beprövad erfarenhet och man anger också vikten av att handläggarna har ett professionellt förhållningssätt för att kunna vara sakliga, opartiska och nyanserade i sin bedömning.
Däremot anger varken lagen eller socialstyrelsens föreskrifter vilka uppgifter som skall inhämtas under en utredning och hur dessa skall inhämtas. Om kvaliteten på de insamlade uppgifterna brister kommer även helhetsbedömningen att uppvisa brister. På vilka sätt kan det garanteras att de uppgifter som samlas in är rimligt säkerställda?
Många kommuner genomför idag barnavårdsutredningar i enlighet med den så kallade BBIC-teorin (Barns Behov i Centrum). Tanken med BBIC är att socialtjänsten, genom en serie formulär, under handläggningen skall uppfylla kravet på en kvalitetssäker verksamhet. Hedlund och Lovén konstaterar dock i sitt examensarbete från 2008 – Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC – att det inte har skett någon förbättring av barnavårdsutredningars saklighet sedan BBIC:s införande den första september 2006.
Jag efterlyser en kontrollinstans som har befogenhet att uttala kritik mot undermåliga barnavårdsutredningar. Enligt Agneta Krantz, som arbetar på en av Socialstyrelsens tillsynsenheter, sker ingen systematisk kontroll av barnavårdsutredningars kvalitet. Socialstyrelsen genomför i huvudsak kontroller utifrån de klagomål som kommer in och på uppdrag av Regeringen. Jag har pratat med chefer och/eller inspektörer på samtliga av Socialstyrelsens fem tillsynsenheter och alla har uppgett att Socialstyrelsen inte utför någon rutinmässig kontroll av de barnavårdsutredningar som socialtjänsten producerar.
Om socialstyrelsen skulle börja genomföra systematiska och rutinmässiga kontroller skulle det rimligtvis sätta press på socialtjänstens handläggare att producera kvalitativa utredningar. Om ett bristfälligt handläggningsarbete i en barnavårdsutredning inte, när så påkallat, blir föremål för någon kritik från Socialstyrelsen är risken stor att tillvägagångssättet i handläggningen lever kvar i verksamheten och förs vidare till andra och kanske nya handläggare. Denna smittoeffekt kan i sin tur leda till att möjligheterna till kvalitetssäkring försämras.
Jag efterlyser även att Socialstyrelsen i större utsträckning gör socialtjänstens handläggare uppmärksamma på vikten av sakliga utredningar, genom att ta in en bestämmelse om att uppgifter som ligger till grund för ett beslut skall vara rimligt säkerställda. Det borde göras tydligare i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd att vaga och oprecisa uppgifter inte ska tas med i beslutsunderlaget och att socialsekreterare i sitt arbete har att ägna sig åt källkritiska överväganden.
Däremot är min uppfattning att en detaljreglering i lag och på föreskriftsnivå, om hur en utredning skall genomföras och vilka uppgifter som skall inhämtas och på vilket sätt de skall inhämtas, inte skulle bidra till mer kvalitativa utredningar.
Socialsekreterare som genomför barnavårdsutredningar har till uppgift att hantera komplexa sociala problem och göra kvalificerade bedömningar i varje enskilt ärende. För att stärka kvaliteten i dagens barnavårdsutredningar krävs en större medvetenhet hos handläggarna om vikten av saklighet och opartiskhet i utredningsarbetet.
Jag är övertygad om att de flesta av landets socialtjänster besitter en stor kompetens, och rutinmässiga kontroller av socialstyrelsen skulle förmodligen leda till att denna kompetens börjar utnyttjas i större utsträckning genom att socialtjänstens handläggare blir mer måna om att producera kvalitativa utredningar.
Martin Söderstam studerar juridik vid Uppsala universitet och är trainee på Juristdomänen, Advokatfirman Endsjö AB
