Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Jag blir rädd när politiker säger att polisen ska få alla verktyg på önskelistan”

Nyheter
Publicerad: 2022-11-18 13:45
Gunnel Lindberg är f.d. överåklagare och numera ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som granskar det hemligaste av det hemliga… Foto: SIN

Utvecklingen när det gäller hemliga tvångsmedel är oroande och riskerar att bli en grogrund för konspirationsteorier. Det säger en av Sveriges främsta experter på området, före detta överåklagaren Gunnel Lindberg, som är ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.
Hon pekar också på att det finns en ”beröringsskräck” när det gäller att lagföra åklagare som har brutit mot lagen.
”Jag tror att både åklagare och domare har en känsla av att den här typen av fel är sådant som de själva hade kunnat göra sig skyldiga till och att det därför inte kan betraktas som ett straffbart tjänstefel.”

I Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens remissyttrande angående utredningen ”Utökande möjligheter att använda hemliga tvångsmedel” är nämnden i stora delar kritisk till förslagen. Varför?

– Yttrandet har avgetts av nämnden och det är inte min uppgift att närmare uttolka det. Däremot har jag viss expertkunskap på området och kan uttala mig i den egenskapen.

– Jag har förståelse för att de brottsbekämpande myndigheterna har behov av effektiva verktyg för att kunna bekämpa den organiserade kriminaliteten och att hemliga tvångsmedel kan vara en del i det men utvecklingen är oroande.

– Det finns en uppenbar risk för att strävan efter att snabbt kunna ge polis och åklagare nya verktyg gör att behovet av analys och utvärdering av de sammantagna effekterna blir lidande. Vi ser dessutom oroande risker på själva lagstiftningsområdet.

Hur ser de riskerna ut?

– Det är problematiskt att det pågår flera parallella utredningar som rör hemliga tvångsmedel.

– När det gäller till exempel hemlig dataavläsning föreslår man olika förändringar samtidigt som det sitter en utredning som ska utvärdera den lagstiftning som gäller idag.

– Då får man inte med de nya lagförslagen i utvärderingen eftersom de blir aktuella först när utvärderingen av dagens lag är färdig.

Ni skriver i remissyttrandet att förslagen riskerar att komma i konflikt med EU- rätten. På vilket sätt?

– EU-domstolens har ställt tydliga krav på att hemliga tvångsmedel endast får användas för att utreda allvarlig brottslighet.

Foto: Ebba Maring/KS

– Särskilt den omfattande utvidgningen av de så kallade brottskatalogerna och införandet av de så kallade straffvärdesventilerna i de nya förslagen är problematiska i det avseendet.

Kan du ge något exempel?

– Nu föreslås att hemlig avlyssning ska kunna användas vid misstanke om brott som till exempel utpressning.

– Utpressning kan i och för sig vara ett allvarligt brott men det kan också vara ett brott som inte har ett särskilt högt straffvärde. Det riskerar att skapa ett alltför stort utrymme för bedömningar.

Hur kan problemen se ut i praktiken?

– Man kan tänka sig att polis och åklagare i början av en utredning rubricerar en viss gärning som ett grovt brott men sedan landar i att det handlar om ett mindre allvarligt brott. Det är en osäkerhet som man får leva med.

– Samtidigt är det viktigt att man inte från operativt håll försöker blåsa upp misstanken från början, att man inte kallar ett mindre allvarligt brott för ett grovt brott bara för att man ska få använda hemliga tvångsmedel.

Ser du tecken på att detta skulle kunna vara ett systemfel?

– Nej, det har jag inte belägg för men jag ser risken för att det skulle kunna bli så.

– Ju mer man driver på de brottsbekämpande myndigheterna med att de måste öka uppklaringen desto större blir risken för att de greppar efter sådana möjligheter.

– Jag har ingenting emot att utvidga lagstiftningen som rör hemliga tvångsmedel, men det vore bättre att ta flera mindre kliv i stället för stora kliv där vi inte fullt ut kan överblicka konsekvenserna.

Foto: Bertil Ericsson/TT

Kan du utveckla det?

– Förutsebarheten kommer att minska när det gäller i vilka situationer och mot vem ett hemligt tvångsmedel får användas.

– Det gäller i synnerhet hemlig avlyssning och hemlig dataavläsning om dessa ska få användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott, som det står i förslaget.

– Det öppnar för en rättstillämpning som medger att enskilda, i väsentligt större utsträckning, kan komma att utsättas för hemliga tvångsmedel bara för att de har befunnit sig på en viss plats eller har en anhörig som umgås i fel kretsar.

Vad tycker du generellt om förslaget om att få använda hemliga tvångsmedel utan att det finns en konkretiserad och individualiserad misstanke?

– Det innebär en stor förändring. Tvångsmedelsanvändningen blir mindre förutsebar och riskerar att i större utsträckning riktas mot personer som visar sig vara varken misstänkta eller intressanta för utredningen.

– Man vet väldigt lite tidigt i en utredning. Man har inte ens en skälig misstänkt. Risken är att avlyssningen blir väldigt bred.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden är också kritisk till förslaget om hur hemliga tvångsmedel ska få användas mot brottslighet som kan antas ha utövats i organiserad form.

– Det man vill komma åt med förslagen är gängbrottsligheten. Men frågan är om man verkligen kan tala om organiserad brottslighet när det gäller gängen.

– I många fall handlar det om löst sammansatta nätverk där det är svårt att bevisa att en viss person verkligen ingår och vilken organisation som kan ligga bakom brotten.

Vad betyder organiserad brottslighet i lagens mening?

– Det finns ingen legaldefinition, vilket nämnden pekar på i sitt yttrande. Det finns frågetecken kring hur en sådan bedömning ska göras.

Foto: David Goldman/AP

– Det blir upp till varje domare och åklagare att tycka till om vad som kan definieras som organiserad brottslighet.

– Rekvisitet organiserad form behöver analyseras och förtydligas i lagstiftningen och det bör åtminstone finnas en tydlig vägledning i förarbetena.

Anser du generellt att det finns en risk för ändamålsglidning när det gäller hemliga tvångsmedel?

– Ja, jag blir lite rädd när jag hör politiker säga att polisen ska få alla de verktyg som står på deras önskelista. Det är inte ett bra argument för lagstiftning som har stor betydelse för enskilda.

– Jag har stor respekt för polisens behov av nya och effektiva metoder men det är politikernas uppgift att dra upp tydliga gränser.

– När det gäller hemliga tvångsmedel är jag beredd att försvara ett eftertänksamt synsätt eftersom konsekvenserna kan bli väldigt stora för både enskilda och samhället om det blir fel.

Kan du utveckla det?

– Om staten inte sköter tillämpningen av tvångsmedel på ett korrekt sätt finns det risk för att allmänheten tappar förtroendet för systemet.

– Vem ska skydda oss om inte ens rättsväsendet gör rätt? Felaktigheter av det slaget kan drabba människor väldigt hårt. Det finns risk att man slutar lita på staten och myndigheterna.

– Det är så konspirationsteorier kommer till. Tilltron till staten riskerar att övergå till en livslång misstänksamhet.

Hur ser de konkreta riskerna ut för enskilda?

Foto: Fredrik Sandberg/TT

– Brottsutredare kan få en väldigt stor insyn i människors privatliv. Vartenda steg finns idag registrerat om man bär på sig en mobiltelefon. Även sådant som inte har ett dugg med brottslighet att göra kan komma fram och hamna i offentliga handlingar.

– Det kan handla om otrohetsaffärer, att någon har ett barn som ingen annan känner till, att man har haft kontakt med ”fel” personer eller har befunnit sig på ”fel” adress.

– Det finns saker i människors privatliv som kan innebära en personlig tragedi om uppgifterna röjs, vilket jag alltid har haft med mig när jag har arbetat med de här frågorna.

Samtidigt är en majoritet av befolkningen positiv till att utöka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter. Varför?

– Jag har funderat mycket på det och jag vet ärligt talat inte. Är det naivitet? Eller beror det på att människor utgår ifrån att de aldrig ska drabbas själva?

– I grund och botten är det bra att människor har en stark tilltro till staten, det är ett gott betyg, men jag efterlyser en mer nyanserad diskussion i de här frågorna.

Vad tror du skulle behövas för att dra igång en sådan diskussion i Sverige?

– Jag tror att det skulle behövas någon form av skandal som kan illustrera vikten av att ha ett bredare perspektiv på de här frågorna och den teknik som finns i allas våra liv idag.

– När reglerna om till exempel teleövervakning kom en gång i tiden kunde polisen få ut en lista på vilka nummer som hade kontaktats via en fast telefonen och om någon hade svarat i andra änden.

– Idag kan man få en komplett kartläggning av en människas liv. Alla är hela tiden spårbara genom sina mobiltelefoner och informationen finns lagrad där uppe i molnet någonstans. Men hur länge? Och vem kan få tillgång till informationen?

I en av era rapporter skriver ni att det nya tvångsmedlet hemlig dataavläsning har använts väldigt brett och att man har gått ”anmärkningsvärt” långt tillbaka i tiden.

– Framåt gäller tidsspannet en månad. Men det var nog ingen som tänkte på möjligheten att kunna gå hur långt tillbaka i tiden som helst med hemlig dataavläsning när lagen kom till.

Foto: Eskil Andreasson/KS

– Människor sparar ju allt mellan himmel och jord i sina datorer. Frågan är om inte tillstånden för att få ta del av innehållet i en dator borde vara mer avgränsade både till typen av uppgifter och tidsspannet.

Det borde preciseras snävare alltså?

– Ja, och det borde göras redan i det stadium av tillståndsförfarandet som avser åklagarens framställan hos domstol.

– Jag förstår att de brottsbekämpande myndigheterna vill ha tillstånd till att inhämta så mycket information som möjligt eftersom de inte på förhand vet vad de kommer att hitta i datorerna.

– Men all hemlig tvångsmedelsanvändning bygger på att det ska finnas gränser så att intrånget inte blir större än vad som är nödvändigt för ändamålet och då måste någon ta det ansvaret.

En av era inspektioner resulterade i att ni skrev att det handlade om ”omfattande och synnerligen allvarliga brister i åklagarnas hantering av hemliga tvångsmedel”.

– Det är ju ord som man normalt inte tar till i sådana här sammanhang men här var det motiverat.

– Det handlade bland annat om att åklagare hade ansökt om, och fått tillstånd till, hemlig övervakning utan att det fanns stöd för det i lagen och det är mycket allvarligt.

Tingsrätten hade alltså ändå beviljat tillstånd?

– Ja så är det, men jag vill understryka att nämndens uppdrag inte är att granska domstolarnas verksamhet utan åklagarna och andra brottsbekämpande myndigheter.

– Tanken är att domstolarna ska vara den yttersta rättssäkerhetsgarantin. I vissa fall kan det vara svårt att kritisera en åklagare när en domstol, trots allt, har lämnat sitt tillstånd.

Lämnas tillstånden alltför lättvindigt, menar du?

Foto: Anders Wiklund/TT

– Jag har inte någon uppfattning om det. Däremot är det ju så att det bildas en praxis i domstolarna.

– Om en domstol har godkänt en framställning vid ett tillfälle så kan en annan åklagare fortsätta på samma linje när det gäller nya ärenden.

– Åklagarna har ju rätt att, inom lagens gränser, testa vad domstolarna accepterar och sedan luta sig mot det.

Nämnden konstaterar att ”flera av de åklagare som hanterat hemliga tvångsmedel har saknat den kompetens och erfarenhet som krävs”. Hur är det möjligt?

– Rent generellt kan jag säga att både komplexiteten och den stora mängd tvångsmedel som används idag ställer väldigt höga krav på hanteringen.

– Tidigare var det ett fåtal domare och inte jättemånga åklagare som höll på med det här. De lärde sig regleringen och kunde hantera den på ett korrekt sätt.

– Idag ska både unga åklagare och domare utan särskilt erfarenhet hantera en lagstiftning som blir alltmer komplex och svårbegriplig.

Vad ska man göra åt en sådan lagstiftning?

– Nämnden har påpekat för Justitiedepartementet att lagstiftningen är alltför komplicerad och att 27 kapitlet i rättegångsbalken om hemliga tvångsmedel borde skrivas om helt.

– Idag är lagen så svårläst med många korshänvisningar och a-, b- och c-paragrafer som successivt har tillkommit, att till och med en erfaren jurist har svårt att tillgodogöra sig lagtexten.

Din föregångare, lagmannen Sigurd Heuman, var upprörd över att inget av de ärenden som nämnden lämnade över till åklagare resulterade i åtal för tjänstefel. Vad säger du om det?

– Jag delar Sigurds uppfattning till hundra procent. Jag har arbetat med tjänstefelsåtal under flera år, bland annat när jag var chef för enheten för tillsyn hos riksåklagaren.

Foto: Henrik Montgomery/TT

– Det var inte många åklagare som ville arbeta med de målen och jag tycker att det finns en beröringsskräck i domstolarna när till exempel en åklagare ställs inför rätta.

Beröringsskräck… Hur menar du?

– Jag önskar att man kunde se mer objektivt på frågan om tjänstefel.

– Jag tror att både åklagare och domare har en känsla av att den här typen av fel är sådant som de själva hade kunnat göra sig skyldiga till och att det därför inte kan betraktas som ett straffbart tjänstefel.

Det du säger nu träffar onekligen själva hjärtat av rättsväsendet…

– Ja, men det är jag beredd att säga efter alla år som jag har arbetat med tillsyn hos både RÅ och JO.

– Någon måste våga stå upp för de samhällsmedborgare som drabbas av tjänstefelen och jag är beredd att vara den som gör det.

– Man måste ta de här frågorna på mycket större allvar. Det handlar om allmänhetens förtroende och rättigheter.

Du har skrivit branschens standardverk ”Straffprocessuella tvångsmedel”. Den senaste upplagan var på 992 sidor. Hur började det?

– När jag var ung åklagare tyckte jag att den utbildning jag hade fått var alldeles för klen när det gäller detta.

– Det började med att jag satte ihop ett PM där jag sammanfattade ett antal JO-fall och rättsliga avgöranden. Det där visade sig vara gångbart och mitt PM spred sig bland kolleger.

– Andra åklagare ringde med sina frågor och med tiden växte det. När jag hade lite mindre att göra så samlade jag ihop allt material jag kunde komma över och började skriva den första upplagan av boken.

Tycker poliser och åklagare att du och nämnden är jobbiga när ni kommer med era paragrafer, principer och inspektioner?

– Både och… Oftast lyssnar de på vad nämnden skriver eftersom de vill göra rätt och är nyfikna på hur vi ser på saken.

– Men visst – det finns vissa som tar det personligt och omedelbart går i försvarsställning. Det är baksidan av all tillsyn.

Hur ser framtiden ut för de hemliga tvångsmedlen, låt säga på tio års sikt?

– Integritetsintresset och behovet av hemliga tvångsmedel står mot varandra. Pendeln har svängt fram och tillbaka. Just nu vill alla ha mer tvångsmedel men var vi befinner oss om tio år har jag inte en aning om.

– Så länge vi har dagens nivå på skjutningar och gängkriminalitet så tror jag att trenden med fler och mer ingripande tvångsmedel kommer att hålla i sig.

Sist men inte minst: hur ser Säkerhets- och integritetsnämndens framtid ut?

– Användningen av hemliga tvångsmedel växer, Säkerhetspolisens verksamhet växer. Då är det rimligt att anta att också myndigheten kommer att växa.

– Jag tycker att tillsyn är en mycket viktig del av rättssystemet, för att viss verksamhet som är nödvändig men integritetskränkande ska kunna fortsätta fungera som det är tänkt.

– Man ska kunna använda de möjligheter som finns inom brottsbekämpningen men det måste ske på ett förutsebart och väl avvägt sätt.

Gunnel Lindberg. Foto: Amir Nabizadeh/TT
FAKTA – Gunnel Lindberg, ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Född: 1949 i Säffle

Jur. kand: 1973, Lunds universitet.

Tingsmeritering: 1975 vid Malmö tingsrätt och JO

Övrigt: Överåklagare, byråchef hos RÅ och JO samt sakkunnig i Justitiedepartementet.

Aktuell med: Senaste och femte upplagan av standardverket ”Straffprocessuella tvångsmedel” (Norstedts Juridik). 

Bor: Huddinge

Familj: Singel.

Senaste bok: ”Koryféerna”, Lena Anderssons senaste bok.

Senaste Film/TV-serie: Jag hinner aldrig, det är för mycket jobb…

Nordkap i midnattssol. Foto: Berit Keilen/TT

Musik: Lättare klassiskt.

Fritidsintressen: Jag tycker mycket om att resa, oftast på olika rundresor åt alla håll! Från Hurtigrutten vid Nordkap till Godhoppsudden i Sydafrika.

FAKTA – Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inrättades år 2008 som en oberoende myndighet som ska utöva tillsyn över vissa delar de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. Detta gäller främst sådana delar som är hemliga.

Exempel på Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsynsområden är:

användningen av hemliga tvångsmedel,

användningen av kvalificerade skyddsidentiteter (fiktiva identiteter för s.k. under-cover-personal)

behandling av personuppgifter i bl.a. Säkerhetspolisens register.

Nämnden består av tio ledamöter varav åtta är nominerade av respektive riksdagsparti medan ordföranden och vice ordföranden är jurister.

Myndigheten har ett kansli med en stab och två operativa enheter.

Till myndigheten hör ytterligare två organ:

Registerkontrolldelegationen som fattar beslut om vilka uppgifter från bland annat Säkerhetspolisens och Polismyndighetens register som får lämnas ut till arbetsgivaren vid en registerkontroll.

Skyddsregistreringsdelegationen som beslutar i ärenden om kvalificerade skyddsidentiteter inom Polismyndigheten och Säkerhetspolisen.

Läs mer här: www.sakint.se


Dela sidan:
Skriv ut:
Annons