”Högsta domstolens livstidsdom var politisk”

Redan som barn blev han ”närmast vansinnig” när fotbollsdomaren inte dömde objektivt rättvist. Och när han hade försvarat sin examensuppsats på juristlinjen underströk professorn att hans försvar var avsevärt mycket bättre än själva uppsatsen. När försvarsadvokaternas nestor Peter Althin nu ska fylla 80 år kommer han ut med sina memoarer – ”Vem fan är du?”

Du har skrivit memoarerna tillsammans med Jack Ågren, docent i straffrätt. Varför?

– Jag hade aldrig tänkt skriva någon bok. Men Jack och jag spelar tennis tillsammans och känner varandra väl – även om han håller på Hammarby och jag på AIK… Så Jack började tjata på mig för flera år sedan att jag borde skriva en bok.

– Jag hade ju börjat tänka på återtåget, att dra mig tillbaka från det praktiska livet. Dessutom skrivs det ju så himla mycket böcker och vissa är naturligtvis bra men många böcker borde aldrig ha skrivits… 

Så vad hände?

– Det som hände var att Jack fortsatte att tjata och till slut satt vi här i soffan och hans ställde frågor och jag svarade och så lades det ena avsnittet till den andra. Men det tog några år.

– Jag hade två krav på boken, Jack och mig själv: det första var att boken inte skulle bli för tjock. Jag hade först tänkt att: vem vill läsa detta? Men sedan tänkte jag att om den blir lagom tjock så kanske jag faktiskt har en historia att berätta.

– Det andra kravet var att det skulle framgå att detta handlade om min sanning. Sedan får andra berätta sina historier, men detta är min historia, mina upplevelser.

Varför blev du jurist?

– Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos. När vi spelade fotboll som barn blev jag närmast vansinnig om domaren, som ju ska vara objektiv och rättvis, dömde orättvist. Jag vet inte var det kommer ifrån men så har det alltid varit i mitt liv.

– Jag påverkades också av Vilhelm Mobergs skriverier om rättsrötan i Sverige i den så kallade Haijby-affären men framförallt var det nog den dödsdömde amerikanen Caryl Chessman som fick in mig på banan. Innan han avrättades i gaskammare skrev han en bok som gjorde starkt intryck på mig.

– Dessutom, det ska sägas, hade jag väl inga toppenbetyg så elaka tungor säger att juristutbildningen var den enda utbildning jag kom in på… Det kan väl ligga någonting i det men det är inte helt sant.

Du återkommer till dina betyg flera gånger i boken – att de aldrig var lysande och att du till och med fick gå ett extra år i folkskolan.

– Lund var en akademisk stad och om man var normalbegåvad så skulle man gå från folkskolan till realskolan, som det hette på den tiden, eller ta studenten. Men den dag då klassen skulle göra provet för att söka till realskolan så pekade läraren på mig och några andra pojkar och sa att vi kunde ta ledigt och gå ut och spela fotboll… Det där tog mig oerhört hårt och följde nog med mig…

Men du gick ett år till i folkskolan och sedan blev det ändå realskolan och gymnasiet…

– Jo, och då gick det bättre med betygen. Jag hade insett att det blev lugnare hemma om jag hade hyfsade betyg. Jag är ju uppväxt i en akademisk familj. Och även i gymnasiet var betygen bättre – inte lysande – men bättre.

– Jag minns att dagen för studentexamen hade jag tilldelats ett ämne inom geografi som handlade om världens barrskogsområden. Jag fick en fråga och höll låda i tio minuter. Efter det kom examensvittnet och sa att han aldrig hade hört någon prata så mycket om så lite… Och då förstod jag att jag kanske åtminstone hade en talang.

Hur gick det med studierna på juristlinjen?

– Det var trist i början. Man läste nationalekonomi, företagsekonomi, allmän rättslära… Sedan blev det civilrätten och den roade mig inte heller… Sitta och skriva avtal till en massa gnälliga och bortskämda människor… När vi däremot kom till straffrätten och processrätten så kände jag att detta var toppen och någonting för mig.

– Av någon anledning skrev jag min examensuppsats om skadestånd enligt äktenskapslagstiftningen. Den var tunn och inget mästerverk… men den skulle ju underkastas en prövning där en annan student var opponent så att jag fick försvara uppsatsen. Efteråt sa professor Lögdberg att han inte var särskilt imponerad av uppsatsens innehåll men att mitt försvar hade var kolossalt bra. Och även då tänkte jag att jag möjligtvis hade en talang…

Och det leder oss in på nästa fråga – varför just försvarsadvokat?

– Jag har alltid haft en drivkraft att stå på de utsattas och svagas sida. Jag har känt för samhällets olycksbarn. Det är så orättvist att det finns människor som inte har en egen röst och som inte kan försvara sig och därför passar försvararrollen mig väldigt bra.

– För mig blev det inte ett yrke utan ett kall som lockade mig. Och så har det fortsatt. Jag har tillbringat helgerna på häktet med mina klienter och läst förundersökningarna så noga att jag till slut har kunnat tonsätta dem.

Du skriver mycket i boken om vikten av att vara påläst och väl förberedd – att det inte finns några genvägar.

– Så är det! Om två personer ska tävla mot varandra i hundra meter löpning så ska de ju starta samtidigt. Om åklagaren kan mer om målet än försvarsadvokaten så får han ett stort försprång – och det är orättvist mot klienten. Man måste kunna sina förundersökningar när man uppträder i rätten!

– Sedan vill jag också säga att självförtroendet påverkar detta. Om jag hade haft ett bättre självförtroende än jag har så kanske jag inte hade känt att det var nödvändigt att förbereda mig lika mycket. Det finns ju de som har större självförtroende än begåvning och de anser väl att de inte behöver förbereda sig så väl…

En annan fråga som återkommer i din bok handlar om kravet på prestation och förväntningarna på dig. Var kommer det ifrån?

– Jag vet faktiskt inte… Men jag tror att det bottnar i att vi alla, i olika grad, har ett stort behov av att bli synliggjorda och bekräftade och att vi har olika verktyg för att bli det.

Du har arbetat mycket i ditt liv – satsat på karriären?

– Jag har arbetat kolossalt mycket, även på slutet var det jag som var först på byrån och gick hem sist… Samtidigt har jag försökt att leva upp till min pappas råd om att försöka hitta den gyllene medelvägen i livet. Jag vet inte om jag har lyckats så bra men det har varit arbete och så har det varit familj – däremot inte så mycket annat som jag har lagt tid på.

Du skriver att en del av din framgång har varit att du har använt retoriken som verktyg i rättssalarna. Berätta.

– Det var när jag började tröttna på mina egna pläderingar. De må ha varit väl underbyggda, logiska och allt det där… Men gud så tråkiga de var! Så jag började läsa retorik och tog med mig det jag lärde mig in i rättssalarna.

– Dessutom: Jag har hört, juridiskt sett, många mycket bra pläderingar från kolleger men det är ju ingen som orkar lyssna eftersom de sitter och läser innantill.

Vissa hävdar ju att sådant inte ska påverka domstolarna och deras dömande.

– Jag håller inte med. Det är ju människor som dömer i våra domstolar och om man konstaterar att allt som ser ut att vara sanningar inte är sanningar så får retoriken en stor betydelse.

– Det handlar inte om att lura någon eller att förvränga utan om att få människor att lyssna på vad man har att berätta. Det är samma fakta, samma historia men den berättas på ett annat sätt. Det är det som är retorik.

I boken lyfter du även fram vikten av bildspråk och gestaltning i rättssalarna.

– Jag lärde mig mycket från en rättegång på 1970-talet. Jag var försvarare åt en klient som hette Benny som tillsammans med Lars-Inge Svartenbrandt stod åtalad för att ha skjutit mot poliser. Åklagaren hade hängt upp de blodiga polisuniformerna i rättssalen och där fick de hänga hela dagen…

Hade de någon juridiskt betydelse?

– Åklagaren använde ju detta i sin sakframställan när han pratade om att polismännen givetvis hade kommit till skada när de sköts. Men de behövdes ju egentligen inte där för juridikens skull. Däremot är det en stor skillnad på att bara prata om saken och på att låta de blodiga klädesplaggen hänga där framför domarna resten av dagen. Det gjorde ju ett oerhört starkt intryck och det visste ju åklagaren.

– Bildspråket går rakt in! Jag har själv använt mig av detta vid olika rättegångar. Det har varit effektfullt men man får akta sig så att det inte övergår till några pajaseier så att man förvandlar rättssalen till en cirkus.

I din bok ställer du dig frågan om det går att lita på svenska domstolar och ger också svaret: Ja – oftast men inte alltid! Kan du utveckla det?

– Jag tar ju exemplet med Anna Lindh-mordet. Jag påstår att livstidsdomen från Högsta domstolen mot Mijailo Mijailovic var politiskt motiverad. Han borde ha dömts till rättspsykiatrisk vård precis som i hovrätten men trots att Socialstyrelsens Rättsliga råd hade kommit fram till detta så valde HD livstids fängelse.

Vad tror du att det berodde på?

– Debatten har ju lett till att allmänheten har bibringats en uppfattning om att den som döms till vård kommer lindrigare undan och släpps tidigare. Och HD vågade väl inte gå emot det höga tonläget i debatten efter hovrättens dom.

– De förde ett kringgående resonemang om att utgångspunkten givetvis måste vara att Rättsliga rådets uppfattning skulle ha företräde men att detta inte gällde i just det här målet.

Menar du att Högsta domstolen påverkades av att mordoffret var en minister?

– Ja, absolut! HD hade inte beviljat prövningstillstånd om detta hade handlat om ett likartat mål och när man nu ändå beviljade prövningstillstånd så dömde man till livstids fängelse i stället för till rättspsykiatrisk vård som man annars skulle ha gjort.

Tror du att det skedde medvetet?

– Det kommer de aldrig att erkänna.

Men vad tror du?

– Resultatet blev en politisk dom men hur de har resonerat och tänkt är svårt att logiskt förstå.

Det är hårda anklagelser mot HD…

– Ja, det är hårda anklagelser men jag tar gärna en debatt om det.

I din bok berättar du också om två likartade mordfall där det ena slutade med livstids fängelse och det andra med friande dom. Vad tyder det på?

– Att det kan gå snett ibland trots fina principer om likhet inför lagen. Ribban är likartad men bedömningarna är olika beroende på vem som dömer. Det är ju människor som dömer.

– Samtidigt tycker jag att det är viktigt att understryka att detta är undantagsfall och att vi har en hygglig rättssäkerhet i Sverige.

För att återgå till målet med Svartenbrandt och Benny så tar du detta som exempel på hur domstolar kan ha bestämt sig från början i både skuld- och påföljdsfrågorna. Kan du utveckla det.

– Ännu en gång: det är människor som dömer. Svartenbrandt var ju skyldig bara han visade upp sig… Och här ville man ha en fällande dom.

– Jag har med jämna mellanrum läst domar där man inte förstår hur rätten har kommit fram till sin slutsats på annat sätt än att domarna, så att säga, har resonerat baklänges: man har bestämt sig för att döma och sedan hittat på de argument som passar in… Och det är inte bra.

Du gav dig in politiken och satt i riksdagen för KD år 2002-2007 men hoppade inte bara av riksdagen utan gick också ur partiet senare. Varför?

– Riksdagen hoppade jag av mest för att jag inte hann med både uppdraget som advokat och riksdagsledamot. Jag satt i Justitieutskottet och efter Alliansens valseger 2006 så skulle allting godkännas av deras särskilda grupp och då blev det fel, tyckte jag. Så jag klev av efter att ha blivit vald först 2002 och sedan 2006.

Hade du räknat med att få bli justitieminister i den borgerliga regeringen?

– Några förhoppningar hade jag nog inte eftersom KD bara fick tre ministerposter. Men jag hade inte tackat nej – så mycket kan jag säga.

Du satt kvar i partistyrelsen och några år senare gick du ur partiet.

– Kristdemokraterna var ju ett helt annat parti när jag satt i riksdagen än det är idag. När Ebba Busch tog över och deklarerade att KD skulle bli ett högerparti så gick jag ur.

– Jag hade alltid sett KD som ett humanistiskt mittenparti och stod dessutom långt ut till vänster när det gäller vissa frågor inom rättspolitiken.

Till exempel?

– Jag skulle vilja satsa på förebyggande åtgärder och inte på detta vansinne med hårdare tag som alla verkar tro ska lösa alla problem. 

Vad säger du generellt om den rättspolitiska debatten idag?

– Den har havererat fullständigt. Tidigare hade man en balans men nu går ju alla i samma riktning. Det finns ingen egentlig debatt, ingen balans… Alla vill vara hårdast.

Har du någon förståelse för de rättspolitiska vindar som blåser idag med anledning av den nya typ av kriminalitet som har dykt upp?

– Ja, det är en ny typ av kriminalitet och visst förstår jag varför det låter som det gör i debatten. Men en gång i tiden försökte man stoppa det som då var nytt – knarket – på samma sätt. Och det har man aldrig lyckats med. Och man kommer inte att lyckas den här gången heller.

Hur kan den här debatten påverka allmänhetens syn på grundläggande rättsprinciper?

– Det är inte bra… Debattörer, media och politiker utgår ofta ifrån att en åklagare inte skulle åtala någon som är oskyldig. Och när någon släpps ur häktet brukar åklagare och polis vara snabba med att framhålla att misstankarna kvarstår… Vad ska medborgarna tänka då?

– Det är ju principen om ”ingen rök utan eld” som tillåts få fäste istället för att människor faktiskt följer den princip som de flesta, trots allt, brukar vara ense om: nämligen att ingen som inte är dömd av en domstol får betraktas som skyldig.

Du fyller 80 år om några veckor. Hur ser framtiden ut?

– Ja, det är helt sanslöst… Jag trodde jag hade lång tid på mig men allting gick så snabbt. Jag vill ha intellektuella utmaningar även i framtiden. Nu har jag skrivit färdigt den här boken och det har ju varit en process i sig…

– Samtidigt arbetar jag med ett projekt där vi ska skapa ett pampigt museum i Ronneby – med det kungliga flaggskeppet Gribshunden som förliste utanför Blekinges kust år 1495.

– Vasa i all ära men detta är 130 år äldre och vårt enda välbevarade fjortonhundratalsskepp. Det arbetar jag med – och hoppas att jag får uppleva ett färdigt museum i mitt liv.

Du är fortfarande advokat men åtar dig inga mål. Kommer vi att få se dig som ombud i en rättssal i framtiden?

– Nej… Den 22 januari 2016 framträdde jag i rätten för sista gången. Jag skulle bli oerhört förvånad om jag skulle stå där en gång till…

– Jag hade min pik under slutet av 1980-talet, 1990-talet och en bit in på 2000-talet och jag tror att man ska veta när det är dags att lägga av. Nu ägnar jag mig åt annat även om jag då och då befinner på byrån.

I boken skriver du att du är ”free at last” efter 154 000 timmar som juridiskt ombud. Känner du så?

– Nej, det gör jag inte… Men det låter bra. Och nu är jag ju författare och har rätt att överdriva…

Du skriver att du är agnostiker men inte rädd för att dö. Berätta…

– Det där är intressant… När jag läste för mina barnbarn om big-bang, om den där lilla pricken som utvidgades och blev till hela universum, så frågade jag barnbarnen om de förstod vad vi läste. Då var det ett av barnbarnen som frågade var den lilla pricken kom ifrån.

– Jag ställde frågan till en kyrkoherde som jag känner och han svarade att han inte visste. Då frågade jag kyrkoherden om den där lilla pricken möjligtvis kunde vara skapad av gud och då svarade han – kanske det…

Vilka slutsatser drar du av detta?  

– Att vi inte kan bevisa om gud finns eller inte finns. Därför är jag agnostiker och inte ateist.

– Men vi måste ju fråga oss var den lilla pricken kom ifrån… Och om den dagen kommer då vetenskapen kan slå fast att någonting kan skapas från ingenting – ja, först då är det kört för religionen.

Men du räds inte döden, skriver du.

– Nej. Vissa säger att man kanske kan lösa åldrandets gåta så att vi ska kunna bli åtminstone 150 år. Men – nej tack… Bevare mig väl! Jag har svårt att hänga med redan som det är idag…

– Så nej – jag räds inte döden men det retar mig att jag inte kommer att få veta hur det går med allting, om mitt barnbarn kommer att göra det där avgörande målet i hans fotbollsmatch och så…

Fakta – Peter Althin

Född i Lund 1941

Jur. kand. vid Lunds universitet 1968

Ledamot av Advokatsamfundet 1974

Riksdagsledamot för KD 2002-2007

Familj. Hustrun Birgit, tre barn och sju barnbarn

Senast lästa bok. Min egen… men annars väldigt mycket historisk litteratur.

Senast sedda film: Jag går inte på bio längre och brukar somna till filmer på TV. Däremot var jag på musikal i lördags och såg Edith Piaf.

Musik: Opera. Har abonnemang på operan. Puccini och Verdi är favoriter.