Under hösten har utbildningsfrågor diskuterats. Ny läroplan och nya kursplaner för grundskolan är aviserade. Också religiösa friskolor har varit i fokus. Ordvalet har varit hårt. Det har rests krav på förbud och Marita Ulvskog har liknat konfessionella skolor vid barnfängelser.
Utbildningsministern har senare förebådat nya direktiv till skollagsberedningen innebärande att konfessionella inslag får förekomma vid sidan om undervisningen, men att undervisningen ska ske på vetenskaplig grund. Förutspått är även hårdare kontroll och mer differentierade sanktioner för de skolor som missköter sig.
Diskussionen ger anledning att fundera över varför undervisningsfrågor tilldrar sig så begränsad juridisk uppmärksamhet. Mot bakgrund av rapporter om avsevärd handfallenhet och brist på ideologisk beredskap i skolan är rättsväsendets förströdda intresse förbryllande.
Vilka är överhuvudtaget de juridiska redskapen för att hantera oönskade uttryck i skolan? Förbud, kontroll och sanktioner ingår i den juridiska standardarsenalen, och återfinns föga förvånande i diskussionen om friskolor. I samma anda har regeringen föreslagit att lärarnas disciplinära befogenheter ska ökas och förtydligas. Det är nog klokt, men i vilken utsträckning är sådana, huvudsakligen reaktiva åtgärder effektiva? Finns det inte en risk att de sammankopplas med åsiktsförtryck, uppfattas som inskränkningar av religionsfriheten, ses som begränsningar av yttrandefriheten eller underblåser motsättningar?
Är inte kunskap ett bättre redskap? Bör inte problem i skolkulturen angripas proaktivt? Föregripande insatser är ju fullt möjliga, vilket det senaste initiativet för att stärka historieämnet visar. I sak handlar det om att alla elever ska undervisas om kommunismens brott mot mänskligheten. Angreppssättet är framåtsyftande, perspektivet långsiktigt. Framtida problem motas med påbud om att kunskapen ska vara allsidig. Stridsropet är att ungdomar ska vaccineras för demokrati.
Ett liknande inställning finns hos Aktiefrämjandet som i tidningen Dagens Industri argumenterat för att ämnet privatekonomi ska göras obligatoriskt i gymnasiet. ”Det är en angelägen fråga för hela samhället … kunskap är avgörande för att göra rätt och undvika fallgroparna”.
Ur ett juridiskt perspektiv blir frågan uppenbar. Varför är inte rättskunskap ett obligatoriskt skolämne? Varför är till exempel religionskunskap ett eget ämne samtidigt som demokrati, lag och rätt endast är begränsade inslag i ämnet samhällskunskap? Är inte centrala delar av rättskulturen helt frånvarande i skolundervisningen? I vilken utsträckning undervisas om hur man i samhället hanterar kollisioner mellan olika regelsystem, vars ursprung kan vara etik, moral och religion? Är kunskap om elementära rättsprinciper tydligt artikulerade? Är grundläggande rättslig systematik rörande bland annat familjerätt och förvaltningsrätt alls berörd? Ingår konfliktlösning, brott och straff (utöver elementära regler om trafik och liknande) och därtill hörande problem rörande straff- och bevisfrågor? I vilken utsträckning görs det i undervisningen klart att slitningar som sätter samhällen i brand ofta handlar om kollisioner mellan regelsystem?
Frågor om familjerätt berör alla någon gång i livet, kontakter med myndigheter måste ske kontinuerligt, konflikter drabbar alla och mediala skildringar av brott och straff möter vi dagligen, inte sällan känslomässigt färgade. Är ungdomarna rustade?
Internationaliseringen förändrar förutsättningarna för demokrati och lagstiftning. Samhällsutvecklingen ställer allt högre krav på att kunna ta till sig och reagera på regelbaserad information. I vilken utsträckning återspeglas förändringarna i läroplanerna?
Kunskap är avgörande för att göra rätt och undvika fallgropar, inte bara i ekonomiska ting. Juridiken speglar i princip alla sidor av samhället, och att det inte alltid är enkelt att göra rätt är tydligt. Okunskapen är stundtals tydlig, misstag begås, upprördheten är påtaglig, misstron tilltar. Listan kan göras lång. Vad är bestickning och mutbrott, varför bör man betala skatt och TV-licens? Varför bör man inte nyttja svart arbetskraft, vad är bidragsfusk o.s.v.
Svåra ting förvisso, men om det går att skiva omfattande läroböcker och detaljerade kursplaner om religion så går det också att skriva rimligt pedagogiska läroböcker om juridikens roll i samhället. Att endast förbjuda oönskade inslag i undervisningen förefaller inte lämpligt. Arsenalen kan kompletteras, angeläget är också att utveckla kunskapen om det demokratiskt förankrade regelverket.
Slutsatsen är tydlig. Inte bara historieämnet bör stärkas. Såväl grundskolan som gymnasieskolan bör ha betydande inslag av rättskunskap. Ämnet förtjänar en egen plats i läroplanerna
