När integritetskommittén presenterade sitt slutbetänkande i början av året så markerade det ett trendbrott. Integritetsaspekterna togs här på allvar. Grundlagsskydd föreslogs och brottsbalksändringar skulle bidra till ett ökat skydd. En glädjande utveckling för de av oss som betraktat rätten till ett skyddat privatliv som den Bortglömda Rättigheten i svensk rätt. Men nu litet senare, när FRA-debatten börjat klinga av och riksdagsledamöterna gått på sommarsemester efter att i debatten kring förslaget ha uppvisat en fullständigt tondöv inställning till privatlivets helgd, så är vi tillbaka på ruta ett igen. För integritetsskyddet har alltid varit en lågstatusrättighet i svensk rätt. Närmast per automatik har intresset för en fredad personlig sfär fått vika, exempelvis för tryckfrihetsintresset.
Den balanserande bedömning som domstolarna i andra länder tvingas göra, till exempel när en tidning publicerat personlig information om någon, förekommer sällan i Sverige med undantag för mer aggressiva utslag av förtal eller hets. Domstolarna är ofta bakbundna av att grundlagarna redan gjort den balanserande bedömningen till fördel för yttrandefrihetsintresset utan möjlighet till avvägningar i det enskilda fallet. Integritetsskyddet har traditionellt vägt så lågt att det inte ens tagits upp som ett beaktansvärt intresse i grundlagarna.
Redan terminologin medför svårigheter. Det idag föredragna uttrycket ”integritetsskydd” är avigt, både ur rättshistorisk och ur semantisk synvinkel. Skyddet för ”integritet” var i traditionell juridisk terminologi framför allt ett skydd för den fysiska integriteten, och även idag förknippas nog i allmänhet talet om ”integrity” i internationella människorättssammanhang med just rätten att slippa fysiska övergrepp. Det som vi på senare tid främst förknippat med ”integritetsskydd” i Sverige kallas i dessa sammanhang oftare för privacy, vilket brukar beskrivas som rätten att få bli lämnad i fred.
Det är detta som egentligen FRA-lagsdebatten – och uppmärksammade händelser som smygfilmningsfallet i HD (där försäkringsbolaget lät filma en sjukskriven försäkringstagare), förtalsmålet mot Expressen efter stalkingen av Mikael Persbrandt eller det nyligen uppmärksammade fallet där en arbetsgivare installerat ett spionprogram på sina anställdas datorer för att därefter sparka en anställd för att ha chattat – egentligen handlat om. Vad har vi för rätt att få bli lämnade i fred? Att slippa oönskad insyn i hemmet, att slippa få sin personliga information kartlagd, att slippa att någon läser ens post, att slippa känslan av att när som helst kan någon bevaka mig i privatliv.
När man bygger upp hela diskussionen kring rätten att få bli lämnad i fred kring ett begrepp, integritetskränkning, som bygger på en föreställning om rätten att slippa kroppsliga övergrepp är man fel ute från början. Det ligger nära till hands att analogier dras till den effektbaserade synen på övergrepp som står i centrum för den fysiska integriteten: Fysiska angrepp mot den mänskliga kroppen vars följder i allmänhet kan iakttas. Men intresset av att ha en fredad personlig sfär är annorlunda.
Min rätt att inte bli kartlagd kan bli kränkt även om jag inte vet om det. HD slog nyligen fast att en flicka som sov sig igenom ett sexuellt övergrepp hade utsatts för en integritetskränkning som gav henne rätt till ersättning trots att övergreppet inte gav några iakttagbara fysiska effekter och trots att hon troligen aldrig skulle få reda på vad som hänt. Ur en rättighetssynvinkel är detta helt naturligt. Den personliga integriteten skyddar mer än konkreta, empiriskt konstaterbara effekter. Redan handlingen i sig medför störningen. Och så är det med den skyddade personliga sfären i stort.
Min integritet blir kränkt om staten samlar på sig personlig information om mig även om den aldrig används. Det är, i en mening, min information. Det är som utgångspunkt jag, och bara jag, som har rätt att förfoga över denna information. Om någon utan godtagbara skäl samlar på sig min privata information så begår hon ett övergrepp mot mig. Om hon därefter använder informationen på ett sätt som inte är godtagbart begår hon ett ytterligare övergrepp.
Det viktigaste ur integritetssynpunkt är därför inte vad staten kan använda informationen till, även om det också är viktigt. Det viktigaste är vilka möjligheter staten har att träda in i mitt skyddade privatliv. Ibland måste staten ha rätt att träda in i mitt privatliv. Men om staten har rätt att göra det så finns det begränsningar i hur informationen kan användas.
Här kommer nu den teoretiska tesen. Alla avvägningar rörande integritetsskyddets intresse och andra intressen (säkerhetsintressen, tryckfrihetsintressen) måste företas in casu för att inte hela rättighetstanken skall falla platt. Bedömningen måste göras utifrån just detta fall och just dessa två i det enskilda fallet aktualiserade rättigheterna. Om jag planerar ett mord över telefon väger min rätt att få prata med min medbrottsling ostörd lättare än behovet av att stoppa ett allvarligt brott, vilket gör en telefonavlyssning rimlig och motiverad. Men bedömningen måste göras från fall till fall – aldrig i grupp. Rättighetstanken är individualistisk och kräver individuella avvägningar om den skall tas på allvar. Att en person planerar en terrorattack över telefon ger inte staten rätt att lyssna av alla samtal i hela Sverige. Risken måste vara individspecifik, för att en sådan rätt skall uppstå. Och det här är viktigt. Annars kan en abstrakt risk för ett allvarligt brott motivera rättighetsinskränkningar mot vem som helst. Det krävs ett individuellt samband. Finns det inget individuellt samband mellan det intresse som antas övertrumfa rätten till privatliv så är ett åsidosättande av den senare rätten inget annat än ett övergrepp.
