DEBATT – av Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik, kursföreståndare i IT-rätt, Stockholms universitet
För en tid sedan diskuterade advokaten Petter Holm riksdagsledamoten Kenth Ekeroths (SD) krav mot ett antal olika medieföretag (Dagens Juridik, 2014-03-11). Grunden för kraven är att medieföretagen publicerat hela eller delar av den så kallade järnrörsfilmen, som Ekeroth anser sig har rättigheterna till.
Fallet aktualiserar bland annat förhållandet mellan upphovslagstiftningen och yttrandefriheten.
Jag delar Petter Holms uppfattning att det idag finns vissa brister i hur yttrandefriheten, framför allt på nätet, tillgodoses genom inskränkningar i den upphovsrättsliga ensamrätten. Jag är dock mer tveksam än Petter Holm till om de upphovsrättsliga kraven i järnrörsfallet verkligen är välgrundade.
Det är visserligen riktigt att yttrandefrihetsintresset i huvudsak ska anses tillgodosett genom utformningen av upphovsrätten. Det handlar dels om vilka prestationer som faktiskt skyddas genom upphovsrätten, dels genom inskränkningar i ensamrätten som till exempel ger rätt att citera texter eller återge bilder.
Därutöver finns det emellertid speciella situationer då yttrandefrihetsskyddet gör att upphovsrättsliga ansvarsregler inte ska tillämpas. Det framgår av äldre rättspraxis från Högsta domstolen (HD), men framför allt genom nyare praxis från Europadomstolen och EU-domstolen.
I det så kallade Manifest-målet (NJA 1985 s. 893) förde HD ett långt resonemang om domstolarnas möjligheter att utan lagstöd begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för yttrandefrihetsintresset. HD fann att det i huvudsak var en uppgift för lagstiftaren att göra avvägningen mellan upphovsrätt och yttrandefrihet men framhöll samtidigt att det kunde uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten.
Någon sådan exceptionellt situation var det emellertid inte fråga om när Göteborgs-Posten publicerade ett icke offentliggjort manifest som beskrev en tänkt utveckling av verksamheten vid Göteborgs stadsteater.
I det så kallade Meinkampf-målet (NJA 1998 s. 838) hänvisade HD till sin restriktiva inställning i Manifest-målet. HD framhöll emellertid att införandet av Europakonventionen i svensk lag i viss mån kunde ha ändrat rättsläget. Därigenom fanns det enligt HD lagstöd för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång. Att det var svårt att få tag på Adolf Hitlers Mein Kampf – ett verk av historiskt intresse – var emellertid inte tillräckligt för att åtalet för brott mot upphovsrättslagen skulle ogillas.
Europadomstolens dom från 2013 i Ashby Donald m.fl. mot Frankrike (mål nr 36769/08) bekräftar att Europakonventionens skydd för yttrandefriheten i vissa fall kan begränsa tillämningen av upphovsrättsliga regler. Europadomstolen slog fast att publiceringen av upphovsrättsligt skyddade bilder på internet omfattas av skyddet för yttrandefriheten enligt artikel 10 (1) och att tillämpningen av upphovsrätten i det enskilda fallet måste uppfylla de krav som ställs i artikel 10 (2).
Då den upphovsrättsliga ensamrätten uttrycks i lag och tillgodoser sådana godtagbara ändamål som nämns i artikeln, blir den centrala frågan om det är nödvändig i ett demokratiskt samhälle att utdöma ansvar enligt de upphovsrättsliga reglerna.
I Ashby Donald-målet framhöll Europadomstolen att medlemsstaterna har ett mycket begränsat utrymme att begränsa den politiska yttrandefriheten medan utrymmet är större vid regleringen av yttrandefriheten i den kommersiella sektorn.
I det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen att de upphovsrättsligt skyddade bilderna, som var tagna på modevisningar, hade gjorts tillgängliga på nätet med det direkta syftet att erhålla betalning. Publiceringen kunde inte anses ske i syfte att delta i en debatt av allmänt intresse.
Dessa förhållanden – i kombination med det förhållandet att upphovsrätten anses skyddad genom Europakonventionens skydd för äganderätten – gjorde enligt Europadomstolen att Frankrike hade en betydande frihet att göra avvägningen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt i det enskilda fallet. Någon kränkning av konventionens skydd för yttrandefriheten ansågs inte föreligga.
Även EU-domstolen har under senare år prövat förhållandet mellan upphovsrätten och andra grundläggande rättigheter, till exempel yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten. Domstolen har i dessa fall slagit fast att en avvägning mellan de aktuella rättigheterna inte bara ska göras i samband med genomförandet av unionsrättsrättsliga bestämmelser, utan även i samband med rättstillämpningen (se t.ex. C‑70/10, Scarlet Extended).
Europadomstolens och EU-domstolens praxis tycks indikera att en svensk domstol, med hänvisning till yttrandefriheten i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga, ska underlåta att tillämpa upphovsrättsliga ansvarsregler i något större utsträckning än vad framgår av HD:s äldre praxis.
I vilka konkreta fall en tillämpning av upphovsrätten ska anses utgöra en oproportionerlig begränsning av yttrandefriheten är dock fortfarande tämligen osäkert. Någon genomgripande förskjutning av rättsläget är det knappast fråga om. Det handlar fortfarande om speciella fall där yttrandefrihetsintresset gör sig gällande med en särskild styrka. Den europarättsliga dimensionen gör det emellertid mindre relevant om det handlar om ett fall som lagstiftaren kunnat förutse eller inte.
I praktiken måste proportionalitetsprövningen göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Tyngden hos det yttrandefrihetsintresse som motiverar ett tillgängliggörande av en skyddad prestation utgör utan tvekan en central faktorer vid en sådan bedömning. Utrymmet för att begränsa den politiska yttrandefriheten är som Europadomstolen har framhållit begränsat.
Detsamma torde gälla central nyhetsrapportering i angelägna samhällsfrågor. Relevant är även den skyddade prestationens karaktär och skyddsbehov. Det är till exempel inte orimligt att så kallade närstående rättigheter ges ett svagare skydd än upphovsrättsliga verk. De praktiska möjligheterna att tillgodose det aktuella yttrandefrihetsintresset på ett annat sätt, till exempel genom referat eller en mer begränsad återgivning, måste också beaktas.
Jag är inte närmare bekant med alla omständigheter kring medieföretagens tillgängliggörande av järnrörsfilmen eller av bilder ur denna, men enligt min mening finns det mycket som talar för att yttrandefriheten, åtminstone i vissa fall, gör sig gällande med en sådan styrka att upphovsrättslagens ansvarsregler inte ska tillämpas.
Foto: Mia Åkermark, Orasis Foto/Institutet för rättsinformatik SU
