En 21-årig kvinna åkte med i en bil som kördes av hennes manlige bekant, som saknade körkort. När de körde in i en parkeringsficka märkte de att polisen var bakom dem och de bytte då snabbt plats.
I polisförhör sade kvinnan först att det inte var hon som körde bilen. I tingsrätten ändrade hon sig sedan till att det visst var hon. Lögnerna under huvudförhandlingen gjorde att hon åtalades för mened.
Till sitt försvar anförde hon då bland annat att hon utsatts för påtryckningar från den riktige föraren och hans vänner. Tingsrätten ansåg dock att vad kvinnan uppgav om påtryckningarna framstod som så löst grundat att det inte kunde påverka bedömningen. Hon dömdes därför för mened till fängelse i fyra månader.
21-åringen överklagade domen till hovrätten och anförde att hon skulle vara fri från ansvar eftersom hon på grund av hot befunnit sig i en nödsituation. Men även hovrätten ansåg att uppgifterna om påtryckningarna var för löst grundade.
Kvinnan hade visserligen berättat att hon ljög av rädsla och att hon kände sig pressad av föraren att ljuga. Men hovrätten anser att hon inte kunnat förklara varför hon ställde upp på att ljuga.
Uppgifterna om hot från bekanta till föraren är enligt domstolen inte heller de tillräckliga för att hon kan sägas ha handlat i nöd. Hovrätten godtar därför inte invändningen om nödrätt. När det gäller påföljdsval och straffmätning gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten och fastställer därmed domen.
