Intagna på Hallanstalten som bedömts vara i riskgrupper för covid-19 erbjöds placering i avskildhet i anstaltens Fenixbunker.
Majoriteten tackade dock nej av rädsla att bli kvar och på grund av den mycket slutna och restriktiva miljön som råder där.
Justitieombudsmannen är kritisk till anstaltens agerande och konstaterar att de intagna i riskgrupp fick ett sämre skydd än intagna i liknande situation på andra anstalter.
Justitieombudsmannen, JO, har under året granskat frihetsberövades situation under coronapandemin. Det rör sig om intagna inom Kriminalvården, SiS, Migrationsverket och RMV. Nu har myndigheten sammanställt en rapport som sammanfattar de granskningar som gjorts under året.
I början av april bedömde Kriminalvårdens ledning att mellan 600 och 700 av de intagna i häkten och anstalter tillhörde någon riskgrupperna som riskerar att bli svårt sjuka om de smittas av covid-19. Av dessa var det mellan 160 och 170 intagna som tillhörde riskgrupp 1 eller 2, det vill säga att de antingen var över 70 år eller över 60 år gamla med komplicerande sjukdomar.
Myndigheten tog då fram en strategi för att dessa skulle skiljas från andra intagna som, bland annat, innebar att de skulle placeras på avdelningar där övriga intagna inte vistas – om förutsättningarna fanns för detta.
Erbjöds plats på Fenixbunkern
Under JO:s granskning av Kriminalvården kunde dock konstateras att överbeläggningen i häkten och på anstalter försämrade möjligheterna till fysisk distans mellan de intagna. JO konstaterade, att det ”framstod som svårt för Kriminalvården att skydda intagna som tillhör en riskgrupp på annat sätt än att differentiera dem från övriga intagna”, vilket man lyckats med på vissa anstalter.
På Hallanstalten erbjöds intagna i riskgrupp placering i anstaltens Fenixbunker, en del av fängelset där några av Sveriges tyngsta kriminella vistas i avskildhet från övriga intagna på anstalten. Bunkern beskrivs av JO som ”den mest slutna och restriktiva miljön inom Kriminalvården” och JO har tidigare allvarligt kritiserat myndigheten för att man placerar intagna, som inte är säkerhetsplacerade, i sådana miljöer.
Rädda att bli kvar på bunkern
För att förstå hur de intagna uppfattade situationen under den pågående pandemin genomförde JO därför en enkätundersökning. En intagen på Hallanstalten som svarade på denna lämnade följande beskrivning:
”Jag tackade nej på grund av den restriktiva miljön som det skulle innebära att bo där inne. Promenader i rastgårdar med gallerburar, ingen träningsmöjlighet, ingen sporthall, inget arbete eller sysselsättning och skulle bo placerad tillsammans med max 6 personer på avdelningen. Även med dom som inte kan tala svenska. Jag skulle även mista min normalplacering här på Hall, vilket innebär att jag
skulle bli kvar på bunkern på obestämd tid. Därför tackade jag NEJ.”
JO kunde senare konstatera att samtliga intagna utom en som erbjudits placering i Fenixbunkern tackat nej till detta. Enligt JO var flertalet av de intagna rädda att de aldrig skulle få tillbaka sin ordinarie placering om de tackade ja – och därmed bli kvar i bunkern. JO ansåg det dessutom tveksam till att en placering i Fenixbunkern, av en intagen i riskgrupp, var förenligt med fängelselagen.
Fick sämre skydd än andra intagna
Enligt JO blev konsekvensen av att majoriteten av alla intagna, som erbjöds en sådan placering, tackade nej att de ”fått ett sämre skydd än intagna i en liknande situation som är placerade i andra anstalter”.
JO var mycket kritisk till detta och krävde omedelbara åtgärder för att intagna i riskgrupp skulle ges möjlighet att vistas avskilda från andra – i samma säkerhetsklass som de normalt sett är placerade i.
