Åklagare vid Åklagarmyndigheten svarar årligen för ungefär 90 000 inkomna brottmål till landets tingsrätter. Totalt omfattar dessa omkring 200 000 enskilda brottsmisstankar. I de flesta fall uppträder åklagare också som part vid muntlig förhandling i dessa mål, inte sällan i mer än en instans.
Vad finns att säga om domstolarna från en sådan stamgäst i förhandlingssalen?
Självklart framkommer det ibland synpunkter på hur domstolarna dömer, både i det enskilda fallet och när det gäller praxis på något visst område. Detta är naturligt. Även om åklagarna har en långtgående objektivitetsplikt kan inte bortses från att åklagaren är part i processen och därför ser frågorna i ett delvis annorlunda perspektiv än domstolen.
I allt väsentligt finns emellertid inom åklagarkåren ett stort mått av förtroende och respekt för domstolarna. Domstolarnas avgörande ses i de fall då åtalet vinner bifall som ett kvitto på att åklagaren har fattat ett riktigt beslut i åtalsfrågan.
I fall där åtalet ogillas har åklagaren många gånger förståelse för detta. Inte sällan är det ju så att bevisläget visar sig vara annorlunda vid huvudförhandlingen än vad som framgick av det skriftliga förundersökningsprotokoll som åklagaren grundade sitt åtalsbeslut på. Och även om så inte skulle vara fallet så har åklagare i sin verksamhet att anpassa sig till domstolarnas rättstillämpning. Man skulle kunna uttrycka det så att domstolarna står överst i den rättsliga näringskedjan.
Domstolarnas självständiga ställning när det gäller att tolka och tillämpa lagen kan knappast sättas i fråga. Den dömande verksamheten får givetvis inte styras av politiska eller andra utomstående intressen. Domstolarna måste också stå självständiga i förhållande till de partsintressen som de har att pröva.
Samtidigt kan vi se en utveckling i samhället mot att myndigheter i allt högre grad ska samverka med varandra samt arbeta på ett enhetligt och kostnadseffektivt sätt. Åklagarväsendet utgör den del av rättsväsendet som i störst utsträckning är beroende av samverkan med domstolarna för att kunna uppfylla dessa krav.
I Sverige finns 48 tingsrätter, sex hovrätter och en Högsta domstol som alla är självständiga myndigheter. Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet.
Detta ska jämföras med Åklagarmyndigheten, som sedan 2005 är en enhetlig myndighet, vid sidan av Ekobrottsmyndigheten, och polisen som för närvarande består av 21 länspolismyndigheter under Rikspolisstyrelsen, men som från och med 2015 kommer att vara en myndighet.
Skillnaderna i struktur mellan de olika delarna av rättsväsendet är alltså påtaglig.
Mellan Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och övriga myndigheter inom rättsväsendet finns idag en väl fungerande samverkan, såväl formell som informell. Sett i relation till domstolarnas självständiga ställning är denna samverkan okomplicerad; det handlar om samarbete mellan förvaltningsmyndigheter under regeringen.
Domstolsverket kan emellertid inte företräda domstolarna i alla avseenden. I frågor som ligger nära den dömande verksamheten, såsom handläggningsfrågor och tillämpningen av lag i övrigt, är Domstolsverkets roll begränsad.
Idag saknas en samlad företrädare för domstolarna i dessa avseenden. Högsta domstolen har givetvis ett övergripande ansvar för praxisbildningen, men denna sker enbart genom de mål som domstolen avgör. Varken Högsta domstolen eller hovrätterna har mandat att utöva någon styrning över lägre domstolar, annat än vad som följer av den vägledning som enskilda domar kan ge.
Åklagarväsendet är därför, åtminstone i teorin, hänvisat till att samverka med var och en av Sveriges domstolar.
På lokal nivå förekommer ett utvecklat samarbete mellan tingsrätter och enskilda åklagarkammare runt om i landet. Denna samverkan fungerar mycket väl på de allra flesta håll. Praktiska frågor kring bland annat sessionsplanering, säkerhet, tid och plats för häktningsförhandlingar diskuteras vid återkommande möten mellan domstolschefen och kammarchefen.
Nackdelen med den lokala samverkan är att den är just lokal. De frågor som kan tas upp begränsas till praktiska frågor som har aktualiserats specifikt på orten. Detta gör också att skillnaderna mellan olika domstolars synsätt lätt framträder, i synnerhet för de åklagarkammare inom vars område det finns mer än en domstol. Sådana skillnader leder till nackdelar när hanteringen av mål och ärenden blir allt mindre geografiskt bunden.
Även teknikutvecklingen ökar behovet av enhetliga handläggningsrutiner. Det gäller särskilt med avseende på de numera sammanlänkande mål- och ärendehanteringssystemen hos domstolar och åklagarkammare.
Till detta kommer ett allmänt intresse av att kvalitet och service hos myndigheterna ska vara enhetlig över landet.
Behovet av en ökad central samverkan mellan domstolarna och åklagarväsendet kan tillgodoses på olika sätt. En möjlighet är att Domstolsverket ges ökad befogenhet så att verket kan företräda domstolarna också i frågor som ligger närmare den dömande verksamheten.
En annan möjlig väg är att handläggningsrutiner och tillgängslighet hos domstolarna i ökad utsträckning regleras i förordning. Inget av dessa alternativ är emellertid förenligt med en utveckling mot ökad självständighet hos domstolarna.
Presidenten i Svea hovrätt Fredrik Wersäll har pekat på möjligheten att utveckla en ökad grad av självförvaltning hos domstolarna genom inrättandet av ett domstolsråd eller liknande organ. Syftet skulle vara att öka domstolarnas självständighet sett i förhållande till den roll som Domstolsverket har idag.
Sedan några år tillbaka förekommer en informell samverkan mellan Åklagarmyndigheten och domstolarna, där dessa representeras av cheferna för tre tingsrätter. Om man istället tillskapade ett domstolsråd med ett mer tydligt mandat att representera samtliga tingsrätter i landet skulle detta mycket väl kunna fungera som ett organ för central samverkan med Åklagarmyndigheten och andra myndigheter inom rättsväsendet.
Detta bygger i så fall på att samtliga tingsrätter är beredda överlämna till rådet att besluta i vissa frågor som domstolarna annars själva skulle förfoga över.
Rådet måste alltså kunna fatta beslut med bindande verkan. Fördelen med en sådan ordning är att den inte skulle kräva någon författningsreglering och att beslutsbefogenheterna fortfarande utgick från den enskilda domstolen. Domstolarna kan därigenom behålla och utveckla sin självständiga ställning, sett i förhållande till den styrning som utgår från regeringen.
Jag tror att ett domstolsråd med ett sådant tydligt och direkt mandat skulle i sig vara ägnat att stärka domstolarnas ställning i Sverige.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: Thomas Carlgren/Åklagarmyndigheten
