Kronofogdemyndigheten beslutade år 2015 att utmäta en personbil som skulle täcka en kvinnas skulder till staten.
Kvinnans före detta pojkvän fick dock kännedom om utmätningen och stämde staten och kvinnan vid Jönköpings tingsrätt.
Han hävdade att han hade bättre rätt till bilen eftersom det var han – och inte kvinnan – som var ägare till den. Han ville därför ha tillbaka sin bil.
Garaget hyrdes av kvinnan
Kronofogden hade hittat bilen i ett garage i en fastighet som hyrs av kvinnan. Den hade då varit avställd i cirka ett halvår.
Staten ansåg inte att mannen hade styrkt att han verkligen ägde bilen och påstod att det i själva verket handlade om ett ”skenupplägg” för att det skulle se ut som om kvinnan inte ägde bilen.
Tingsrätten konstaterade att garaget inte uttryckligen omfattades av kvinnans hyresavtal men ansåg ändå att det var en rimlig tolkning att garaget ingick i hyran.
Reser visst tvivel
Tingsrätten gav också Kronofogden rätt när det gällde frågan om bilen skulle anses ha varit i kvinnans besittning vid utmätningen.
Registreringsbevis, ägarhistorik och köpintyg visade samtidigt att det de facto var mannen som året före utmätningen hade förvärvat bilen. Det framgick dessutom att det var mannen som hade stått som försäkringstagare och betalat försäkringspremier och avgifter för bilen fram till utmätningen.
Tingsrätten skrev:
”Att bilen stod i garaget samtidigt som den var avställd sedan en längre tid tyder vidare på att det inte har varit fråga om endast en tillfällig uppställning eller förvaring. Dessa förhållanden reser visst tvivel kring M (mannens) rätt till bilen. Enligt tingsrätten utgör de dock inte tillräcklig grund för att hans rätt till bilen ska anses vara motbevisad.”
Tingsrätten gick därför på mannens linje och beslutade att bilen skulle återlämnas från staten.
Hovrätten sa nej till PT
Skatteverket överklagade till Göta hovrätt som dock beslutade att inte meddela prövningstillstånd.
Skatteverket överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd i hovrätten.
HD pekade på att målet gäller frågan om vilket beviskrav som ska gälla i tvistemål när det gäller ”bättre rätt till lös egendom”.
HD skrev i sitt beslut:
”Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s. 500 uttalat att det i en rättegång om bättre rätt till lös egendom i makars gemensamma besittning framstår som motiverat att uppställa ett lägre beviskrav än det som i utsökningsmål förutsätts för kullkastande av presumtionen enligt 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken.”
Olika uppfattningar
Frågan om det också i andra, liknande, situationer ska gälla ett annat beviskrav än det som normalt är aktuellt i utsökningsmål har dock inte prövats av HD.
HD lyfte i sitt beslut fram att frågan tidigare hade belysts av två före detta domare i Högsta domstolen – de förutvarande justitieråden Torkel Gregow och Torgny Håstad. HD skrev:
”Olika uppfattningar har i detta avseende kommit till uttryck i den juridiska litteraturen (se tex. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 113 och Torkel Gregow, Beviskrav i fråga om anspråk på äganderätt i rättegång och i utsökningsmål, Festskrift till Welamson, 1987, s. 207 ff.).”
Högsta domstolen beslutade därför att frågan skulle prövas i hovrätten.
Samma beviskrav ska gälla
Hovrätten ändrar nu tingsrättens dom och går på statens linje. Hovrätten konstaterar att målet aktualiserar frågan om vilket beviskrav som ska riktas mot den som i tvistemål för talan om bättre rätt till lös egendom.
Hovrätten skriver:
”När det gäller äganderätten till lös egendom har beviskravet i rättegång och utsökningsmål ett nära samband eftersom en tvist som uppkommer i ett utsökningsmål kan komma att prövas även i en rättegång.”
”Enligt hovrättens mening bör därför beviskravet vara detsamma i båda förfarandena eftersom det annars uppkommer olägenheter.”
Detta innebär alltså att mannen måste styrka sitt anspråk – vilket hovrätten inte anser att han har lyckats med.
