Justitierådet Margit Knutsson är inte rädd att sticka ut hakan och reagera offentligt på vad hon anser är felaktiga domslut.
Det är möjligt att det lett till missnöje på domstolen – men det rör henne inte i ryggen.
– Det är inte mitt ansvar att skapa förtroende för domstolen, mer än genom mitt eget arbete. Jag kan inte hålla tyst om saker av hänsyn till domstolen, säger hon i en intervju med Dagens Juridik.
Justitierådet Margit Knutsson har sitt kontor i ett av hörnrummen högst upp i Kammarrättens hus, på Riddarholmen i Stockholm, som i dag huseras av Högsta Förvaltningsdomstolen.
Hennes rum är stort och rymmer såväl skrivbord som hyllor, soffbord och stolar. Det är ett ljust rum med fönster ut mot vattnet. Personliga saker varvas med buntar av arbetsmaterial. Det känns hemtrevligt. På en tamburmajor innanför dörren hänger en rosa cowboyhatt. Och just den kanske speglar Margit Knutsson allra bäst. Hon är justitierådet som inte räds att sticka ut hakan och reagera offentligt när hon ser vad hon uppfattar som felaktigheter och orättvisor.
– Jag har nog alltid varit lite uppnosig sådär redan i skolan. Inte uppkäftig, det tycker jag inte och det tror jag ingen skulle säga heller. Det kanske kommer sig av att man är yngst i en syskonskara. Jag är yngst av fyra syskon och då har jag en känsla av att man kan bli lite mer uppnosig, förklarar hon där hon sitter i en äldre soffa i arbetsrummet.
Margit Knutsson har varit ordinarie domare i 25 år. Det började med att hon blev chefsrådman i förvaltningsrätten 2001, då kallat länsrätten. Efter fyra år på förvaltningsrätten utnämndes hon till regeringsråd.
– Det är klart att många år i domstol gör att man kanske vågar lite mer. En del tycker att jag är modig men jag tänker: ”Vad är man rädd för?” ”Vad kan hända?”, säger Margit Knutsson.
Skrek rakt ut
Hon förklarar att hon blev väldigt glad när hon fick jobbet som regeringsråd eftersom det var något som hon verkligen ville uppnå i sitt liv. Det var dåvarande justitieminister Thomas Bodström som ringde upp henne och frågade om hon ville bli regeringsråd.
– Jag glömmer aldrig det samtalet för han skrattade så gott. Jag nästan skrek i luren ”ja, ja, det vill jag”. Och då skrattade han så gott och sa ”Det är aldrig någon som uttrycker sig så”.
– Det är väl så att alla ska spela lite svårfångade och säga ”Ja, men tack så mycket och låt mig fundera”. Men jag sa bara: ”Varför ska jag låtsas någonting? Jag vill jättegärna ha det jobbet”, säger Margit Knutsson.
Viktigt att visa att även domare kan delta i debatten
Margit Knutsson berättar att det var hennes äldre syster som fick henne att söka till juristutbildningen. Hon tyckte att Margit skulle läsa juridik eftersom ”det är så mycket snygga killar på juristlinjen”. Minnet får Margit att skratta. Hennes pappa var också jurist, vilket hon tror påverkade hennes vägval.
– Och så var det kanske det där analytiska i mig att ifrågasätta. ”Var står det?” ”Varför är det si?” och ”Vem säger det?” Och just det här lite uppnosiga. Jag trivdes väldigt bra på utbildningen och insåg att det var kul och att det passade mig.
Hon förklarar att hon tycker att det är viktigt att ”man som domare vågar”.
– Det finns säkert de som tycker att jag babblar för mycket eller sticker ut för mycket. Det är väl mycket möjligt, men jag tycker också att det är viktigt att visa att även vi kan delta i en debatt.
Tycker du att fler domare skulle vara som dig, ha egenskapen att sticka ut hakan?
– Ja det skulle vara roligt.
Varför tror du att så få domare gör det?
– Det kanske inte är så många som vågar. En del tänker nog på karriären. Om man som rådman eller kammarrättsråd tänker sig en fortsatt karriär kanske man är rädd att det ligger en i fatet om man har varit alltså frispråkig. Sen tror jag att en del faktiskt tycker att det är fel, att en domare ska hålla sig i bakgrunden och inte ta plats i debatten. Och det kan man ju tycka – men då är vi inte överens.
– Det kan vara ett sätt att säkerställa objektivitet men det kan nog vara både och, en blandning. Man kanske är lite feg, om jag får uttrycka mig så, där man drar sig för att ta plats och då kan man ju alltid skylla på att domarrollen inte riktigt tillåter det. Man kan gömma sig lite grann bakom domarrollen.
Offentligt engagerad i ett specifikt skattemål
Margit Knutsson förklarar att hon brukar kontrollera att det är mål som inte kommer hamna i Högsta Förvaltningsdomstolen innan hon uttalar sig. I annat fall måste hon fundera på om hon är beredd att jäva ut sig i målet där hon redan har en viss uppfattning.
– Sådana överväganden måste man alltid göra, tycker jag. ”Kan det här påverka mitt arbete på ett negativt sätt?”. Men om det till exempel är frågor som ligger på den allmänna sidan så det är okej. Jag har ju engagerat mig i makarna Nessers öde. Det är ju ett skattebeslut i botten i och för sig, men det var ju aldrig överklagat.
Hon fokuserade på målen mot författaren Håkan Nesser och hans hustru i de allmänna domstolarna där hon inte kände några hinder att engagera sig. Hon berättar att hon också har fått flera artiklar publicerade i skattetidsskrifter såsom Svensk Skattetidning och Förvaltningsrättslig tidskrift där hon kritiserar den egna domstolens avgöranden ”i ganska skarpa ordalag”. Hon poängterar att detta alltså gjordes när målen redan var avgjorda i HFD.
Hur tas det emot av dina kollegor?
– Det är ingen som säger något. Men jag är ganska säker på att att det finns en och en annan som tycker illa om det.
Margit Knutsson berättar att HFD:s tidigare ordförande uttryckt sig på ett sätt som hon anade var riktat mot henne.
– Men hon skulle ju aldrig gå till en domare och säga: ”Det här får du inte göra.” Jag har min frihet och får naturligtvis göra vad jag vill. Det är ingen som skulle komma på tanken att försöka ta mig i örat.
– Om man skriver kritiska artiklar om domstolen tänker en del att det kan försämra förtroendet för domstolen. Men då säger jag att förtroende är ju något man förtjänar och det är domstolen som ska förtjäna förtroende. Det försöker jag göra genom mitt dömande naturligtvis. Jag brukar säga att det är den rättsökande allmänheten som är min uppdragsgivare. Det kan låta lite floskelaktigt men så är det. Det är för dem som jag sitter här och inte för mina kollegor på HFD.
Hon berättar att en annan av hennes käpphästar är att rättvisan är blind.
– Rättvisan ska inte ta ovidkommande hänsyn. Jag tror inte att rättvisan har varit blind i fallet Nesser. För jag förstår inte hur det kunde gå så fel i så fall.
Hon räknar upp att totalt 18 domare har varit inblandade, bortsett från tingsrätten som friade paret Nesser. Det var tre i hovrätten, nio i HD, tre i kammarrätten och tre i HFD.
– Och ingen enda skiljaktig. Trots att det för samtliga måste ha varit uppenbart att SKV:s beslut sannolikt var fel. För HD måste det dessutom ha stått klart att hovrättens uppsåtsbedömning var uppåt väggarna, säger hon.
Minst besviken på Skatteverket mer på domstolarna
Det märks att Margit Knutsson är engagerad och att målen rörande paret Nesser upprör henne. Hon talar om uppsåtsbedömningen, om tiden då likvidationen av deras bolag egentligen trädde i kraft, om det som inte var en utbetalning när de hade flyttat hem utan ska ses som ett lån från tidigare år som sedan kvittades med en utdelning, om ett HD-avgörande som man borde hänvisat till. Hon blir allt mer frustrerad när hon berättar om målen och berättar att Skatteverket därefter dessutom valt att beräkna skattetillägget till ett högre belopp än det som följde av hovrättens dom. Man hade påfört skattetillägg med utgångspunkt i att det har skett beskattning i tjänst, och inte i kapital såsom domstolen fastslagit. Skatteverket avfärdade hovrättens domslut med att det är ”en uppenbar felskrivning”.
Frustrationen över Nesser-målen blev slutligen fem opitionsartiklar i tidskriften Advokaten.
– Och det är inte slut än för att skattetilläggsbeslutet från Skatteverket, där de verkställer i strid med hovrättens domslut har nu makarna Nesser ansökt om resning av. Det ligger i kammarrätten och är inte avgjort än. De har nu också ansökt om återställande av försutten tid att få överklaga det grundläggande skattebeslutet. Så nu ligger två mål i kammarrätten.
Du fortsätter att följa det här alltså?
– Ja. Jag tror inte att de kommer ge sig. De vill ha upprättelse och det hoppas jag att de ska få, för det här är så fel. Och jag blir så besviken på domstolarna. Jag är faktiskt minst besviken på Skatteverket. De fattade ett felaktigt beslut, men det var ju ingen som utmanade beslutet. Att de inte gör någonting nu tycker jag inte man kan lasta dem för. Men alla de här domstolarna, hovrätten och HD och kammarrätten och sen HFD har haft chans att ställa detta till rätta. Men ingen har gjort det.
Mindre obenägen att vara skiljaktig
Trots att Margit Knutsson vågar sticka ut hakan i offentligt när det gäller mål såsom de rörande paret Nesser upplever hon själv inte att hon är mer skiljaktig än sina kollegor i domarna i Högsta Förvaltningsdomstolen.
– Men jag är nog mindre obenägen att vara skiljaktig. Jag tror att man ibland är beredd att kanske rucka på sina uppfattningar för att åstadkomma en enhällig dom. Och det gör inte jag. Jag tycker, tvärtom att det är bättre med en skiljaktig mening för då blir ju majoritetsskrivningen tydligare också. Risken är att man ”dimmar till det”. Om alla ska vara överens blir det mer urvattnat. Men jag tror inte att jag är mer skiljaktig, inte sådär att det sticker ut.
Hon förklarar att det inte alltid är lätt att få till en majoritetsskrivning och att detta märks särskilt i plenimålen, där alltså samtliga ledamöter, eller ett bestämt större antal, i domstolen deltar i avgörandet, snarare än en mindre avdelning med till exempel tre eller fem domare.
Ser du några risker med att du som justitieråd uttalar dig offentligt och reagerar om pågående rättsfall?
– Jag gör inte det. Alltså jag ska inte uttala mig i frågor som kan hamna här. Det tycker jag är fel. Och att jag uttalar mig i något som kan hamna hos HD tror jag inte de bryr sig ett skvatt om.
– Jag håller fast vid att det inte är mitt ansvar att skapa förtroende för domstolen, mer än genom mitt eget arbete. Men jag kan inte hålla tyst om saker av hänsyn till domstolen.
– Men om du frågar du någon av mina kollegor så har de kanske en annan uppfattning, tillägger hon.
Tror du det?
– Ja, det tror jag. Men som sagt, ingen säger ju något. Och det hänger väl delvis ihop med självständigheten hos domare.
