Hoppa till innehåll
plus | Ingår i Dagens Juridik plus

Ingen LVU-vård för självdestruktiv flicka



Ladda ner handlingar

Av utredningen framgår att flickan är impulsstyrd och har svårt att integrera synintryck samt att hon vid flera tillfällen skadat både sig själv och andra. Detta beteende riskerar att medföra att flickan hamnar i destruktiva situationer, menade länsrätten.

Flickan har varit placerad i flera familjehem, behandlingshem och utredningshem under sin uppväxt. Enligt länsrätten har flickans mor en ambivalent inställning till vilken vårdform som är bäst för hennes dotter, och att det då lämnade samtycket var villkorat.

Mot denna bakgrund fann länsrätten att behövlig vård inte kunde ges på frivillig väg, och socialnämndens ansökan bifölls därför.

En oenig kammarrätt delade länsrättens slutsatser, och avslog därför mammans överklagande dit.

Frågan i målet är om flickan, som nu är 16 år gammal, har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.

Regeringsrätten konstaterar att en ungdom som lider av en psykisk störning inte enbart av det skälet får bli föremål för vård enligt LVU. För detta krävs till exempel att personen i fråga missbrukar eller bedriver brottslig verksamhet eller uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende.

Om någon av dessa situationer är för handen kan LVU på samma sätt som gäller andra ungdomar komma i fråga. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör alltså inget hinder mot att tillämpa LVU men är inte heller en tillräcklig förutsättning.

Enligt Regeringsrätten innebär detta att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses med 3 § LVU.

I annat fall skulle själva störningen i realiteten tillåtas ligga till grund för ett beslut om LVU, vilket alltså inte är avsikten med lagen.

För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder.

I målet har inte annat framkommit än att det beteende som den nu 16-åriga flickan uppvisar i huvudsak är att betrakta som symtom på hennes psykiska funktionshinder.

Beteendet är därmed inte att hänföra till sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Mammans överklagande ska därför bifallas.

Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se

Endast för dig som prenumererar
Ladda ner handlingar
Annons

Dagens Juridik Pro

Powered by Lexnova

Allt du behöver för juridisk analys: nyheter, rättsfall, expertkommentarer, video och AI-stöd – i ett professionellt abonnemang.

Få Tillgång

Event & nätverk

Se alla event
Annons