Ett bolag från Gävle skickade i december 2003 – alltså för drygt tio år sedan – en faktura på 250 kronor till Motala kommun för arbetsmaterial. Förfallodatum på fakturan var satt till januari 2004.
Kommunen betalade dock fakturan först i i februari samma år och bolaget räknade ut dröjsmålsräntan för förseningen till 3,96 kronor – som man alltså ansåg kvarstod att betala för kommunen.
I mars 2013 – alltså tio år senare – skickade bolaget en ny betalningsanmodan till kommunen som gällde de 3,96 kronorna plus upplupen dröjsmålsränta på 5,52 kronor och förseningsavgift på 240 kronor.
I augusti samma år betalade kommunen de 3,96 kronorna och den upplupna räntan men inte förseningsavgiften.
Bolaget vände sig till Linköpings tingsrätt och begärde att kommunen skulle betala även även förseningsersättningen.
Kommunen bestred yrkandet och invände att betalningsskyldighet för förseningsersättning inte förelåg eftersom fordran förfallit till betalning i januari 2004 och rätten till förseningsersättning gäller fordringar som förfaller till betalning efter den 16 mars 2013.
Tingsrätten konstaterade att det av övergångsbestämmelserna framgick att lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. ska tillämpas endast på fordringar som förfaller till betalning efter ikraftträdandet den 16 mars 2013 – även om det handlar om en fordran som är ett resultat av ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
Eftersom bolagets fordran hade förfallit till betalning i februari 2004 har bolaget alltså inte rätt till förseningsersättning.
Det faktum att bolaget på nytt har skickat en betalningsanmodan med sista betalningsdatum i mars 2013 – samt att ytterligare ränta på ursprungsfordran har tillkommit efter den 16 mars 2013 – påverkar enligt tingsrätten inte bedömningen.
Bolaget överklagade till Göta hovrätt som nu fastställer tingsrättens dom.
Bolaget ska också betala kommunens rättegångskostnader på 1 276 kronor.
Foto: TT
