”Idag inför riksdagen spansk sekretess hos svenska myndigheter – dessutom med ett luddigt rekvisit”

DEBATT – av Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert

Idag slår Sveriges riksdag ytterligare en flisa ur den svenska öppenheten.

För att inte ”försämra” våra möjligheter att delta i det internationella samarbetet inom bland annat Europeiska Unionen införs en generell regel som gör det möjligt att sekretessbelägga uppgifter som svenska myndigheter får eller samlar in som ett led i ett internationellt samarbete.

Enligt regeringens motivering innebär den ökade globaliseringen och fria rörligheten inom EU krav på utvidgat informationsutbyte med andra länder. Om andra länder och internationella organisationer inte kan vara säkra på att sekretessen består när uppgifterna lämnas till svenska myndigheter och blir allmänna handlingar kommer Sveriges möjligheter att delta att försämras.

Vi måste enligt regeringen och majoriteten i konstitutionsutskottet visa respekt för att andra länder har en annan traditon och syn på vad som ska lämnas ut och inte.

Men när överdriven respekt övergår i anpassning är självrespekten utplånad.

Visserligen förklarar regeringen och KU att svenska myndigheter ska göra en självständig bedömning om en uppgift kan lämnas ut. Men enligt propositionen som ligger till grund för riksdagens beslut ska svenska myndigheter ta hänsyn till hur det land uppgiften kommer från bedömer sekretessfrågan.

Om en svensk myndighet får in en uppgift från sin motsvarighet i, låt oss säga, Italien ska den svenska kontakta sin motsvarighet och fråga hur de ser på en begäran att uppgiften lämnas ut.

Regeringen menar att ”gäller sekretess för uppgifterna hos den utländska myndigheten eller det mellanstatliga organet är utgångspunkten typiskt sett att skaderekvisitet är uppfyllt”. Sekretess ska därmed gälla för uppgiften även i Sverige eftersom det kan antas att ett utlämnande skulle ”försämra” vår möjlighet att delta i samarbetet.

De svenska sekretessbestämmelserna är omfattande. Det är en följd av att vi valt att allt som inte är sekretessbelagt är offentligt. Även om reglerna är detaljerade måste det givetvis ske en avvägning i varje enskilt fall om en uppgift som lämnas ut kan innebära men eller skada för något allmänt intresse eller en enskild.

Begreppet skada förekommer bland annat när det gäller uppgifter som rör Sveriges relationer till andra länder, så kallad utrikessekretess. Uppgifter som kan ”skada” relationerna får inte lämnas ut. Det är ett visserligen ett vitt begrepp som kan tolkas stramt eller mer tillåtande. Även politiska överväganden av mer taktisk karaktär som regeringen gör kan avgöra om något lämnas ut eller inte.

Men när det gäller den nu antagna bestämmelsen införs ett än mer luddig rekvisit, grund, för sekretess nämligen ”försämra”. Här kan det mesta inrymmas och med tanke på skrivningarna om den avgörande vikt som ska tillmätas vad andra länder anser finns det anledning att befara att handlar det om samarbete med Spanien riskerar vi att få en spansk sekretess och när det gäller Italien en italiensk…

Borta är den svenska öppenheten och glömd den styvnackade hållning som Sverige deklarerade vid inträdet i EU om att vi skulle värna den svenska öppenheten.  Någon folkvald som minns den deklarationen?

En om än klen tröst är att de ursprungliga tankarna att sekretesskydda uppgifterna så starkt att meddelarfriheten skulle brytas har övergetts. Det blir fortfarande möjligt för tjänstemän att under anonymitetsskydd muntligen lämna ut upplysningar även om de är sekretesskyddade. Denna rätt gäller endast under förutsättning att uppgifterna inte faller in under en bestämmelse i sekretesslagen som belägger dem med kvalificerad sekretess.

Det är nämligen så att den nya bestämmelsen som är synnerligen vid inte ersätter andra bestämmelser utan är tänkt att samla upp det som faller utanför. Regeringen formulerar det som att det inte är möjligt med tanke på takten i informationsutbytet att ständigt införa nya bestämmelser för varje sakfråga.

Om man nödvändigtvis måste införa en generellt verkande bestämmelse får den inte vara så vid som den riksdagen antagit. Ett alternativ skulle kunna ha varit att istället för ”försämra” införa ett rekvisit som ”starkt försvårar” eller kanske ”allvarligt skadar” Sveriges möjligheter att delta i samarbetet. Sådana skrivningar skulle utesluta underkastelser om att ett annat lands myndigheter ska få avgöra vad som ska vara möjligt för svenska medborgare att få del av.