Målet rör inkomsttaxeringar för åren 2002-2004. Länsrätten konstaterade i sitt avgörande att de aktuella transaktionerna för den yttre betraktaren endast tycktes ha bestått i insättande och uttagande på ett antal konton tillhöriga bolag inom ICA-koncernen.
Transaktionerna hade skett under samma räntedag och tycktes enligt rätten ha saknat praktisk ekonomisk betydelse.
Någon ränta i gängse mening hade därför inte avtalats med den externa bank som ombesörjt transaktionerna utan en fast avgift om en miljon kronor hade utgivits. Avgiften avvek väsentligt från den ränta som ICA-koncernen kostnadsfört och de aktuella transaktionerna kunde enligt domstolen inte ges den innebörden att koncernen i ekonomiskt hänseende hade disponerat över kapitalet för utfärdande av nollkupongobligationen.
Något reellt skuldförhållande kunde därför inte anses ha uppkommit och det hade därför saknats anledning att periodisera räntekostnader hänförliga till nollkupongobligationen. Rätt till ränteavdrag saknades mot denna bakgrund.
Bolagets underlåtenhet att lämna tillräcklig information om de bakomliggande förhållandena beträffande ränteavdraget skulle enligt länsrätten sägas utgöra lämnande av oriktig uppgift som utgör grund för eftertaxering samt påförande av skattetillägg. Då skäl till hel eller delvis befrielse från tillägget saknades skulle ICA:s överklagande avslås.
Kammarrätten konstaterar nu att det är utfärdandet av den aktuella nollkupongobligationen som utgör grunden för tillgodogjorda ränteavdrag. Rätten finner vidare att även om beskattning ska ske på bolagsnivå så måste prövningen av bolagets rätt till ränteavdrag göras på grundval av de effekter som transaktionerna och de härtill anknytande avtalen fört med sig för koncernen. Kammarrätten finner mot den bakgrunden att den grundläggande frågan är om ICA-koncernen genom det aktuella lånet tillförts kapital som givit ekonomiskt underlag för utfärdande av nollkupongobligationen.
Domstolen konstaterar att det är den externa banken som utfört överföringarna och som därmed kontrollerat det kortvariga förloppet och kunnat försäkra sig om att genom den sista överföringen återfå beloppet.
Kammarrätten finner även att bolagen i ICA-koncernen saknat möjligheter att inverka på transaktionerna eller slutresultatet. Mot denna bakgrund finner domstolen, i likhet med underinstansen, att bolagen i ekonomiskt hänseende har saknat möjlighet att disponera över beloppet och att transaktionskedjan därför inte kan ha givit upphov till något reellt skuldförhållande.
Att transaktionerna bokförts i enlighet med god redovisningssed kan enligt kammarrätten inte föranleda någon annan bedömning. Något lån eller kredit har därför inte uppkommit och då det således saknas ett reellt skuldförhållande saknas rätt för bolaget att dra av räntekostnader med anledning av nollkupongobligationen. Överklagandet avslås därför och Skatteverkets krav på bolaget om 747 miljoner kronor kvarstår.
ICA uppger i ett pressmeddelande att bolaget anser sig ha handlat i enlighet med befintlig lagstiftning och att man kommer att överklaga domen.
Isak Bellman
isak.bellman@dagensjuridik.se
