Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”I Spanien ersattes läkarslarvet med 2,5 miljoner – i Sverige skulle anhöriga ha fått 75 000”

Debatt
Publicerad: 2014-04-28 09:48

DEBATT – av Ingemar H. Elison, nyligen pensionerad advokat (ledamot av Advokatsamfundet 1983-2013), senior legal advisor

 

I samband med att makarna B turistade på Tenerife i mitten av mars 2006 fick hustrun akuta smärtor i ländryggen och måste söka läkare . Med kvarstående ryggsmärtor blev hon påföljande dag inlagd på sjukhus med diagnosen (lumbago).

Under sjukhusvistelsen ådrog hon sig lunginflammation med andningsbesvär och feber. Efter behandling på IVA (intensivvårdsavdelning) förbättrades hennes tillstånd. Makarna förberedde därför sin hemresa till Sverige.

Den 28 mars 2006, dagen före bestämd utskrivning från sjukhuset, blev emellertid fru B ordinerad att låta nålpunktera hjärtsäckens hålrum, periocardiocentesis. Ingreppet ifråga uppgavs ha det medicinska syftet att dränera ansamlad vätska efter lunginflammationen; metoden hade fördelen att snabbt och enkelt förbättra hjärtats funktion och förhindra risk för blodproppsbildning.

Ingreppet fick emellertid katastrofala konsekvenser för fru B som inom loppet av 30 minuter avled med inre blödningar och cirkulationskollaps, sedan två försök att dränera hjärtsäcken misslyckats, och tredje nålsticket punkterat hjärtats högra kransartär.

Genom efterföljande obduktion på Riksmedicinalverket i Göteborg fastställdes att ingreppet ifråga varit avgörande dödsorsak.

Vid sin död var fru B 59 år och efterlämnade make och två vuxna döttrar i Sverige. Rättsprocessen mot sjukhuset.

Obduktionsfynden föranledde de anhöriga att ge mig uppdraget att utreda möjligheterna att föra skadeståndstalan mot sjukhuset på grund av medicinsk felbehandling. Uppdraget visade sig komplicerat och svårbemästrat. Redan i inledningsskedet uppstod svårigheter.

Från sjukhusets sida var man till exempel ovillig att lämna ut en fullständig dokumentationen över vårdärendet; endast ett urval av patientjournalen utlämnades. Först efter påtryckningar från anlitad spansk advokatbyrå i Barcelona tillhandahöll sjukhuset begärda journalanteckningar, däribland den ”känsliga” operationsberättelsen.

För genomgång av tillförd medicinsk dokumentation tillkallade jag sakkunnig läkare i thoraxkirurgi (Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg) som i specialistutlåtande konstaterar bland annat att utförd punktering av hjärtsäcken ej alls varit medicinskt motiverad, att ingreppet som sådant inte skett under föreskrivna övervaknings- och säkerhetsrutiner och att ansvarig läkare uppenbarligen inte förstått att ingreppet orsakat en massiv hjärtblödning (tamponad) och följaktligen försummat vidta åtgärder som kunnat förhindra patientens död (professor emeritus. Rolf Ekroth).

Professor Ekroths slutsatser kom i allt väsentlig att delas av hans kollega, professor Jordi Jornet (tidigare rättsläkare i Spanien), som anlitats av mina koller i Barcelona.

Sjukhusets medicinska rådgivare avvisade alla påståenden om brister i sjukvården och vidhöll att utförd periocardocentesis skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet (lex artis ad hoc) och att fru B därtill hade gett sitt samtycke till ingreppet. De anhöriga beslöt därför att dra tvisten inför rätta.

I november 2009 ingavs stämningsansökan vid domstol på Tenerife med yrkande om skadestånd på grund av medicinsk felbehandling. Finansieringen av rättsprocessen kunde genomföras tack vare att alla tre efterlevande anhöriga hade hemförsäkringar vars rättsskydd bekostade ombudsersättningar såväl i Sverige som i Spanien, ersättningar till medicinska experter i de båda länderna samt alla kostnader för översättningar av den digra medicinska dokumentationen.

Enligt normal europeisk rättegångsordning avgörs civilrättsliga tvister vid en muntlig huvudförhandling inför domstol som kallar parter och vittnen att personligen närvara. Regelsystemet för rättshjälp mellan medlemsstaterna i EU möjliggör emellertid att vittnen kan höras vid utländsk domstol, till exempel genom videolänk. Förhör av åberopade svenska medicinska experter (två rättsläkare och professor Ekroth ) kunde därför äga rum i svensk domstol, varefter gjorda bandupptagningar och protokollsutskrifter skickades till domstolen på Tenerife där de föredrogs vid huvudförhandlingen den 13 mars 2013.

De anhörigas talan bifölls på alla punkter. I domen den 2 maj 20114 ålades sjukhuset och dess försäkringsgivare att solidariskt ersätta de efterlevande med dels 124 000 Euro och dels dröjsmålsränta med över 176 000 Euro (!) – således med sammanlagt 300 000 Euro (dryga 2,5 MSEK) jämte rättegångskostnader.

Domen fastställdes den 13 februari 2014 av hovrätten (Audiencia Provincial de Tenerife) och vann laga kraft trettio dagar senare.

Att uppmärksamma: Om fru B i följd av medicinsk felbehandlig hade avlidit på ett svenskt sjukhus år 2006 hade enligt då gällande patientförsäkringssystem efterlevande anhöriga, make och två vuxna barn, tillerkänts ideell ersättning – för psykiskt lidande efter anhörigs död – med maximalbeloppet 25 000 kronor vardera – det vill säga med sammanlagt 75 000 kronor. Rättsfallet visar att ersättningsnivåerna är betydligt högre i Europa och att det därför – om bevisningen är stark – är tillrådligt att föra ansvarstalan vid utländsk domstol.

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut:

Annons